På jakt efter det lokala, hållbara jordbruket

Skörden är bärgad och tempot på gården har minskat lite, när jag besöker Filip Dalme på Hammars Säteri en regnig torsdag i oktober.

Vi börjar på kontoret, och Filip berättar om hur det är att vara lokalproducerande lantbrukare. Han driver den 620 hektar stora gården och familjeföretaget tillsammans med sin familj. Gården, som ligger vackert precis intill Kvismare naturreservat, har gått i arv i generationer. En del av produktionen är KRAV-certifierad och det ekologiska tänket finns med i hela produktionen. Av de drygg 120 nötkreaturen betar en del av dem i naturreservatet och hjälper till att hålla markerna öppna. Och snart står en helt ny byggnad för modern lösdrift klar.

Sara och Filip landskap

Vi pratar om villkoren för att driva ett modernt, lönsamt jordbruk och samtalet kommer naturligt in på marknad, lagar, regler och samordning. Det är mycket en lantbrukare ska hålla reda på, och det mesta är man ensam i. Filip berättar att utbrändheten ökar bland medelålders lantbrukare. Många skulle egentligen behöva anställa en medarbetare men får inte ihop ekonomin.
Som miljöpartist blir jag glad av att höra att Filip tänker söka medel från Klimatklivet för att ställa om spannmålstorken till eldning med egen flis. Det skulle spara in 20 kubikmeter diesel per år och minska klimatavtrycket. För att värma upp lokalerna på gården eldar de redan idag egen halm i pannan istället för smutsig olja. Att driva ett ekologiskt jordbruk blir lättare om man får till ett eget kretslopp mellan växtodling och djurhållning. Att få fram gödsel på gården har ekonomiska fördelar. Har man inte den möjligheten är det en tillgång att kunna köpa KRAV-godkänd gödsel från kommunens biogasanläggning. Att ha egen gödsel, eget bränsle och egna drivmedel är både mer miljövänligt och i självhushållningen ligger en trygghet. Hammars säteri är också tacksamma för att slakteri och styckning finns bara ett par mil bort. Småskaligheten och närheten ger korta djurtransporter.
Vinjetterad kossa

På den lokala marknaden behöver det vara schyssta villkor i hela kedjan – för lantbrukaren, de som förädlar råvarorna och kunderna.

”Vi jobbar med att nå ut med vårt naturbeteskött. Här är det viktigt med affärsutveckling. Det har gått bättre än vi trodde att sälja direkt till konsument. Men när det gäller offentliga upphandlingar, så skulle vi vilja få avsättning för hela djuret. Som det är idag så vill t ex kommunens verksamheter ofta bara ha vissa styckdelar. Man vill ha köttfärs, helt enkelt. Och då får vi ett merarbete i att hitta avsättning för resten,” berättar Filip Dalme.

Som kommunpolitiker ser jag direkt behovet av att öka kunskapen hos våra tillagningskök och ställa tydligare krav på hållbara upphandlingar. Självklart går det att laga god och näringsrik mat på olika styckdetaljer från ett djur. Om vi i Örebro kommun menar allvar med att stödja lokal produktion så måste vi handla upp från lokala producenter på ett sätt som stöttar dem. Vi måste tänka på hela kedjan. Idag är det svårt för den enskilda konsumenten att kunna avgöra hur klimatvänligt det är att äta kött eller ej, och mycket i debatten är svartvitt. Att äta mindre kött, men svenskproducerat naturbeteskött, är ett steg i hållbar riktning. Det är viktigt att få fram det som är bra med naturbetesmark, som den biologiska mångfalden och klimatnyttan med kolinlagringen i marken. Här skulle tydligare kommunikation och märkning göra nytta.

IMG_0136

För framtiden ser Filip en utmaning i att hitta kompetens på nära håll, när man vill anställa i lantbruket. Det är viktigt att den gymnasiala utbildningen håller tillräckligt hög kvalitet när det gäller lantbruksteori, inte bara maskiner. Att utveckla Kvinnerstaskolan till en modern naturbruksskola – med högt hållbarhetstänk, affärsmässighet och kunskaper i framkant – skulle säkra den lokala lantbruksproduktionen på lång tid sikt. Här skulle Örebro kunna ta ett omtag och skapa något riktigt bra.

Samtal som det vi hade på Hammars Säteri hjälper mig att driva politik som på riktigt kan stärka de gröna näringarna i vår kommun. Många säger att de vill det, men det måste bli verkstad av det också.

Sara och ko 1

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

En klimatkatastrof om 700 000 nya bostäder byggs i betong

”En klimatkatastrof om huvuddelen av de 700 000 nya bostäderna fram till 2025  skulle byggas i betong” – tänkvärt citat från en företrädare för tankesmedjan Global Utmaning. Boverket bedömer att det behövs 730 000 nya bostäder i Sverige fram till 2025 (även om jag hävdar att en betydande del av bostadsytan redan finns idag, men utnyttjas alldeles för dåligt…) Här ligger en av de största klimatutmaningarna just nu! Mycket behöver byggas i Sverige, och ännu mer om vi tittar globalt. Samtidigt kan 50% av de totala klimatutsläppen i världen kopplas till byggsektorn.

Klimatfrågan är akut. På riktigt. Genomsnittstemperaturen vid polerna har under vintern varit 20 grader högre än normalt! Hastigheten på den globala uppvärmningen är nu snabbare än vad forskarnas klimatmodeller haft som sina värsta scenarier.

Idag samlade Global Utmaning ett gäng träbyggnadsentusiaster runt bordet i Folkhems fantastiska trähus i Sundbyberg. Syftet med samtalen (som ska bli fler under året) är att driva på för ett ökat träbyggande i Sverige genom att identifiera hinder och svårigheter, och hitta lösningar för att komma förbi dem. Vi som deltog var bl a från Örebro, Malmö och Växjö kommuner, Träbyggnadskansliet, White och Wingårds arkitekter, Martinssons, Stora Enso, KTH och flera andra. Huset vi träffades i är ett fantastiskt bra exempel på hållbart byggande. Byggnaden i sju våningar är uppfört i massivt trä, med en vacker fasad i lärkträ. Det gör det till en riktig kolsänka – alltså något som binder koldioxid under lång tid och förhindrar att den kommer ut i atmosfären. Det gör att huset inte bara är klimatneutralt i sig – det kompenserar för fem andra vanliga hus som är byggda i betong. Så stora är klimatvinsterna!

Folkhem

Sen finns det också en lång rad andra vinster med träbygg – byggtiden för husen är ofta hälften så lång, arbetsmiljön är bättre, bygget är tystare och stör inte stadsmiljön lika mycket, och det finns en stor potential för nya jobb i glesbygden. För att nämna bara några.

Det finns en utbredd uppfattning att trähusbyggande fortfarande är en ”försöksverksamhet”. Att det är förknippat med både större risker och kostnader än betong. Men inget kunde vara mer fel. Vi har idag beprövade metoder, processer och material för att bygga i trä. Det finns en stor erfarenhet från industriellt trähusbyggande för småhus, som vi kan ta tillvara för flerbostadshusen. Det är bara att trycka på knappen och sätta tydliga mål för träbyggande.

Och det är inte bara i nybyggnationer som träet kommer vara viktigt. Även i renoveringen av miljonprogrammen kan träbygg vara riktigt smart. På en stabil betongstomme kan man enkelt bygga på höjden i trä, som är ett mycket lättare material.

Men visst, det är nog inte så enkelt som att bara att trycka på knappen. Några av stoppklossarna för ökat träbygg är statliga regler som försvårar kravställandet. Kommunerna är hårt begränsade i vilka krav som får ställas vid markanvisningen, och här behövs förenklingar! De stora byggbolagen har också investerat tungt i betongteknik och är inte så pigga på att ställa om till trä. Det finns också en stor kunskapsbrist bland både kommunala tjänstemän och politiker och i hela byggbranschen kring träbygg. Det finns dessutom mycket kvar att önska när det gäller utbildningen av t ex byggingenjörer som ibland får höra att det är ”enklast att bygga i betong”. Jag blir glad av att höra bostadsministern säga att regeringen tänker satsa på uppbyggnad av ett kunskapscentrum kring miljöanpassat byggande.

Vad kan vi göra i Örebro kommun då? Vi kan ställa krav på låg miljöpåverkan vid upphandling. När man bedömer byggnaders klimatpåverkan ur ett livscykelperspektiv så vinner träet i 99 fall av 100. Vi kan främja träbygg ännu tydligare i markanvisningsprocesser, och vid planering av nya stadsdelar. Vi måste få de kommunala fastighetsbolagen att gå före och bygga mycket mer i trä! Jag minns ett klokt citat från en insändare i NA förra året – ”Sluta slösa våra skattepengar på hus i betong”. När kommunledningen pratar om Örebros klimatpåverkan idag så är byggsektorns utsläpp inte ens medräknade. Här måste vi bli bättre.

Modiga politiker i t ex Växjö har satt tuffa mål och där uppförs nu hälften av husen med trästomme. Jag vill se mer visioner i Örebro! När vi ska bygga helt nya stadsdelar så borde vår vision vara att de ska uppföras helt i trä. Bygg framtiden i trä – och börja nu!

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Besök hos kommunens miljöpristagare

IMG_0033

Idag var vi iväg till Rynningeåsens förskola för att prata om hur de jobbar med plastbantning och att bli en giftfri förskola. I flera år har förskolan varit ett föredöme i kommunen och deras kunskap och erfarenhet har varit viktig när kommunen arbetat fram en strategi för giftfri förskola. Och välförtjänt fick förskolan och pedagogerna Barbro Fehrm-Friberg och Camilla Lundqvist kommunens interna miljöpris som delades ut på kommunfullmäktige i januari.

Vi pratade en del om hur upphandlingarna kan göras bättre, framförallt hur det måste bli enklare för personalen i verksamheten att göra rätt val när de handlar in grejer. Idag saknas det giftfria prylar i kommunens inköpsportal, men samtidigt får personalen inte gå utanför avtalen och köpa på annat sätt. Jag och Sara kunde ju förklara från ett politiskt perspektiv att det samtidigt är bra att personal uppmanas följa avtalen. Detta då många verksamheter tycker det är bekvämare att gå till en affär i stan för att köpa saker hellre än att handla genom kommunens inköpssystem, som ändå säkerställer en hel del miljökrav.

En annan hemläxa är att checklistor och kommunikation till kommunens anställda om hur en arbetar för att minska gifter måste bli enklare och mer pedagogiskt. Andra kommuner som satsat mycket på att förklara vikten av arbetet och hur en kan starta är Göteborgs stad som bland annat gjort denna informationsfilm:

IMG_0027Vi pratade även en hel del om utemiljö då Rynningeåsens förskola har uteprofil. Förskolan har en rätt så färgglad och ganska fantastisk gård, men så ser det inte ut i hela kommunen. På många förskolor saknas riktigt gräs och barnen leker på gummiasfalt tillverkat av gamla bildäck. Ibland är uttjänta bildäck och PVC-rör lekmaterial, trots att de innehåller många farliga ämnen.

Just när det gäller barnens utemiljö tycker vi att det finns mycket att jobba för att alla förskolor ska få en bättre, roligare och giftfri lekmiljö. Inte minst för att säkra så gårdarna inte krymper så att barnen tvingas trängas när de är ute och leker.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Den styrande minoriteten stoppar rättvisa för HBTQ-personer

gunnar_7698

Är ni medvetna om att den styrande minoriteten i Örebro kommun – KD, C och S – sedan 2012 hindrat driftnämnderna i arbetet med att stödja de örebroare som lider av trakasserier för att de själva eller närstående har en sexuell läggning inom HBTQ-spektrat.

I skolnämnd NO avslogs 2014 politiska yrkanden på att rektorer/chefer skulle komma till nämnden och avrapportera HBTQ-insatser inom sina skolområden.

I grundskolenämnden gjordes 2015 i tillsynsplanearbetet inför 2016 en riskanalys inom grundskolans område. Den visade på högsta risk och högsta skadekonsekvens för de berörda. Men istället för att införa HBTQ-frågorna i tillsynsplan 2016 fattades ett beslut om att frågorna var för viktiga att läggas i en ”långsam” hantering. Nu beslutades att nämnden under 2016 skulle prioritera frågorna. Men, inte ett enda ärende med HBTQ- tema har förekommit under 2016 i den nämnden!

Under 2015 glömdes förskolans riskanalys bort av förvaltningen. Den politiska ledningen reagerade inte trots att den deltog i riskbedömningsarbetet. Observera att denna passivitet pågick samtidigt som tidigare nämnda varningsklockor ringde i grundskolan.

Under 2016 har vi åter sett vår nämndledning visa beröringsskräck med dessa frågor. Nu gjordes avsiktligt ingen risk- och skadeanalys avseende våra HBTQ-berörda barn. 

Här skyllde de styrande på att den redan försenade HBTQ-planen beslutas först i december 2016. 

Det finns dock inget i den kommande HBTQ-planen som hindrar att vi visar allvar med våra krav på att få planen omsatt i handling.

Frågan behandlades i november inför förskolenämndens sammanträde i december. (Då ska beslut fattas om Tillsynsområden 2017).

 Jag yrkade på att beredningen skulle utmynna i en återremiss för att få genomfört en siffermässig riskbedömning även på det av Miljöpartiet föreslagna HBTQ-området.

Återremissyrkandet avslogs. Det duger inte. Vi måste ta ansvar och se till att alla örebroare behandlas rättvist. Alltid och överallt. Jag kommer att fortsätta att lyfta de här frågorna i mitt politiska arbete.

/Gunnar Oest (MP), ledamot i förskolenämnden och kommunfullmäktige

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Ett viktigt samtal om tiden och livet

Sätter mig ner för att blogga. Tolvåriga sonen sätter sig bredvid och frågar vad jag gör. Jag berättar om Rådhusbloggen och frågar honom vad han tycker jag borde skriva om. Han funderar ett tag och säger: ”Det skulle vara någon sak som är aktuell nu liksom. Kanske som hur invandrarna ska klara den kalla vintern”. Han funderar ett tag till. Sen säger han: ”Eller jag tänker nog mest på tiggarna. De som sitter utanför ICA. Det kommer bli jättekallt att sitta stilla på marken hela vintern. Jag tycker synd om dem. Och vet du, när jag kollar vilka som ger tiggarna pengar så är det nästan alltid invandrare som kanske själva haft det svårt, eller så är det väldigt små barn. Och de säger till sin mamma eller pappa: kan vi ge lite pengar? Och då brukar de nästan alltid de vuxna säga nej för de har bråttom eller nåt”.

Och jag är beredd att hålla med honom i den analysen. Jag har hört andra säga att de upplevt samma sak. Vi konstaterar tillsammans att det alltså är de som själva upplevt utsatthet som känner mest empati och solidaritet med tiggarna. Och barnen. De som har så begränsad erfarenhet om vad livet kan göra med människor. Trots det så känner de empati med vuxna människor som sitter utanför ICA och uppenbarligen har så oerhört mycket mindre än oss andra. Varför är det så undrar jag? Efter lite eftertanke svarar sonen: ”Kanske för att de vuxna är så trötta. De har så mycket att göra att de inte orkar tänka på andra”.

Pang – rakt in i magen. Ja, vi vuxna har nog för mycket att göra. Nästan alla jag känner säger att de skulle vilja jobba mindre, men att de inte kan. Tror inte att de får gå ner i tid för chefen. Att det försämrar deras karriärmöjligheter. Att de inte har råd. Men det är ju inte bara jobbet som äter vårt tid. Vi tittar 155 minuter om dagen på TV. Vi renoverar huset. Vi går till gymmet. Vi går på stan och shoppar nya kläder varje månad. Vi städar och lagar mat och diskar i en evighetsloop. Kollar jobbmailen på kvällen och hänger på Facebook.

Det är inte bara tiggarna utanför ICA som vi inte hinner eller orkar bry oss om. Vi läser allt mindre för våra barn och vi älskar mindre med varandra. Vi träffar våra vänner för sällan och tänker nog oftare på allt vi inte hunnit med än det vi faktiskt hunnit göra. Vi blir alldeles för ofta sjukskriva på grund av utmattningsdepression. Alla är inte där. Men jag tror att vi är ganska många som slarvar med livet. Vi är inte tillräckligt rädda om den tid vi faktiskt har, och som faktiskt är utmätt. Och vi vet inte ens hur lång tid vi har på oss för resten av våra liv. Kanske är det 40 år? Eller så är det bara 7.

Det finns en del som vi politiker kan påverka. Vi kan se till att samhället organiseras smartare, så att vi delar på den arbetstid som finns. Idag är det en grupp som bokstavligen jobbar sönder sig, och en annan som inte ens har något jobb att gå till. Ju effektivare vi blir på att utföra våra jobb, desto viktigare blir det att vi delar på den arbetstid som finns. För allas skull. Sänkt normalarbetstid vore en ganska rimlig sak att diskutera för alla politiker som orkar tänka annat än den gamla dinosaurietanken att vi kan skapa en massa ”nya (enkla) jobb” med vänsterhanden samtidigt som högerhanden effektiviserar, rationaliserar och digitaliserar bort en massa ”onödiga jobb”.

Men framförallt så är det här nog en resa som vi som människor måste göra var och en för sig. Klara av att söka oss tillbaka till varandra. Till flocken – som de flockdjur vi är. Det finns massor av saker som vi kan lösa tillsammans, om vi vågar be om hjälp. Och det finns en massa tid därute att hämta till de viktigaste sakerna, om vi börjar titta på vad vi faktiskt ägnar vår tid åt. Det var egentligen inga nya tankar för mig i teorin. Men att barnet reflekterade på det här sättet knuffade mig över någon sorts tröskel. Är jag verkligen tillräckligt rädd om mitt eget liv?

Det här samtalet var det finaste och viktigaste jag haft på väldigt, väldigt länge.

13892057_10153828440166274_7431189984273376228_n

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Sluta tjata om att vindkraften skulle vara en förlust

Att kommunen nu ska köpa sin eget tillverkade vindkraftsel för användning i kommunens skolor och arbetsplatser är ingen förlustaffär, vilket bland annat Patrik Jämtvall skriver på sin NA blogg.

Det stämmer att kommunens nya elavtal ligger 1-2 öre högre än elpriset ligger idag. Samtidigt är elpriset rekordlågt just nu och mycket pekar på att elpriset kommer öka i framtiden.  Eftersom avtalet är skrivet på en lång tidsperiod är det sannolikt att det kommer spara kommunen stora summor i det långa loppet.

Det stämmer visserligen som kritiker påpekar att förnyelsebar energi har svårt att nå lönsamhet på grund av det låga elpriset, men det är jämfört med subventionerade alternativ som kärnkraft. Utöver att mycket som sagt pekar på att priset kommer gå upp de närmsta 20 åren (då avtalet är tänkt att gälla) så är det även rimligt att anta att politiska styrmedel kommer användas de de närmsta 20 åren för att den förnyelsebara elen inte ska klappa ihop och gå under helt.  Det är den enskilt viktigaste förutsättningen för att vi ska klara klimatutmaningen. Med andra ord behövs politiska åtgärder så att kol, olja och kärnkraft får bära sina rätta kostnader så att marknadspriset på el blir rättvist gentemot förnyelsebart.

Inte bara om vinst, utan om klimatnytta
Diskussionerna om kommunens vindkraft går lite i rundgång. Vi har diskuterat det gång och gång igen. Ta en titt här om varför vi behöver förnyelsebart och varför det är en grundsten i kommunens klimatarbete.

Om vi nu sammanfattar det hela. 1. Elavtalet på 20 år kommer på lång sikt spara kommunen pengar, då elpriset kommer att öka. 2. Kommunen köper el från vindkraftverk lokalt, vilket skapar driftsäkerhet och oberoende 3. Elavtalet tryggar även vindkraftsbolagets ekonomi på lång sikt

Med andra ord finns det få risker med affären, vilket bla Patrik Jämtvall gärna vill låtsas om att det gör. Däremot hade riskerna varit större om bolaget skulle försöka agera på den öppna marknaden.

Försäljning skulle vara en förlustaffär för kommunen
Det Moderaterna och Liberalerna i kommunen föreslår, att inte skriva avtalet utan istället sälja vindkraftverken, är däremot ett förslag som skulle leda till direkta förluster för kommunen. Vindkraftverken skulle säljas till förlust då bolaget varnat för nedskrivning.  Då ingen vill betala överpris på något där värdet riskerar att sjunka.

Genom beslutet att teckna elavtalet med kommunen undviks nedskrivningen eftersom företagets långsiktiga ekonomi tryggas. Förluster undviks.

Frågan är varför M och L vill skapa en förlust på upp till 200 miljoner genom att sälja vindkraften till underpris. Och var ligger klimatnyttan i det?

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Att prata med varandra

Sara Richert, kommunalråd, Camilla Bergholm, verksamhetschef Drivhuset och Niclas Persson, kommunalråd.
Sara Richert, kommunalråd, Camilla Bergholm, verksamhetschef Drivhuset och Niclas Persson, kommunalråd.

Jag har, tillsammans med Sara Richert, Niclas Persson, Jesper Räftegård och Kukkamariia Valtola Sjöberg, flyttat ut ifrån mitt kontor på Rådhuset i Örebro de senaste fyra veckorna. Istället har vi fått låna plats hos DrivhusetCreative House. Det har varit en väldigt bra arbetsmånad. Genom att flytta ut ifrån vår vardag på Rådhuset, in i en öppen miljö där företagare och kreatörer arbetar, så har vi fått massor av intryck och inspiration.

Vi har träffat företagare, entreprenörer och andra människor med idéer. Lyssnat på kloka tankar och idéer om hur människor förverkligar idéer, men också om Örebro och hur klimatet i kommunen är. Framför allt har vi pratat MED människor som vi inom politiken ofta pratar OM. På samma sätt har människor som kanske vanligtvis inte pratar MED politiker passat på att göra det. Vi har tagit plats i en delandekultur som skapar bra saker.

Och det händer bra saker när människor med olika bakgrund och intressen möts. Varje gång jag sitter i sådana samtal och sammanhang så slås jag av hur mycket gemensamt vi människor har med varandra. Något som är lätt att glömma bort i en samtid där allt mer information och kommunikation blir polariserad och fastnar i olika åsiktsbubblor.

Jag är väldigt tacksam och glad över att få arbeta med politiker som är öppna, lyhörda och tillgängliga. Som vill finnas där människor lever sina liv. Egentligen är det inte så konstigt, vi är ju liksom alla människor, men i våra vardagar är det lätt att bli instängd i olika processer och möteskulturer, som inte alltid andas öppenhet och inkludering.

Fyra veckor går fort och nu lämnar vi Drivhuset och Creative House för den här gången. Vi gör det med nya intryck, idéer och en stor tacksamhet. Ännu mer övertygade om att det här arbetssättet med att sitta och jobba i andras vardag gör det mycket lättare för oss att förstå vad människor tycker, tänker och vill. Vi kommer kanske att utveckla arbetssättet. Möjligen behöver vi hitta sätt att göra detta oftare, det finns ju många platser och sammanhang där vi kan lära oss viktiga saker. Genom att lyssna på nya människor.

Örebro är en fantastisk plats för mänskliga möten. När vi pratar med varandra.

/Fredrik Welander, politisk sekreterare
Miljöpartiet Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Katarina Bååth till Miljöpartiets rådhuskansli!

katarinabaath

Katarina Bååth kommer att vikariera som kanslichef hos Miljöpartiet i rådhuset fram till 28 februari nästa år. Närmast kommer Katarina från en tjänst på Region Örebro län. Katarina har lång och gedigen erfarenhet av arbete i politiskt styrda organisationer och kommer att bidra med massor av energi och kunnande i Miljöpartiets politiska arbete. Vi är väldigt glada över att kunna välkomna Katarina.

Katarina börjar jobba 1 oktober och hälsar:

Jag ser verkligen emot att få vara med och utveckla Miljöpartiets politik och vårt gemensamma arbete i Örebro kommun. Speciellt ser jag fram emot att få träffa och arbeta med alla engagerade och kunniga förtroendevalda. Jag vill utveckla forum för dialog så att vi ska kunna bli ännu starkare tillsammans.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Långt kvar till ett jämställt näringsliv

Under en månad har vi på Miljöpartiet flyttat ut vårt kansli till Drivhuset som har ett rum på Creative House på väster. Nu är det bara några dagar kvar innan vi återvänder till Rådhuset och jag passade på att ta ett sista samtal med Camilla Bergholm som är verksamhetschef. Under den här månaden har jag bland annat varit med på coachning i säljpitchar och frukostmöte med Drivhusambassadörer. Jag har fått en fin inblick i deras verksamhet och sett hur viktigt deras stöd kan vara för unga människor som vill förverkliga sina visioner och idéer i form av företagande.

drivhussamtal

Det startas många nya företag varje år i Örebro. Företag som och som ger en människa möjlighet till självförverkligande, försörjning och utrymme att själv forma sitt arbetsliv. Men av alla de här företagen så är det bara 29 procent som startas av en kvinna. En siffra som är riktigt dålig, och dessutom under genomsnittet i Sverige. Ett av våra nationella jämställdhetsmål är att att kvinnor ska ha samma möjlighet och villkor för att uppnå ekonomisk självständighet. I kommunens näringslivspolitiska program står det också att vi ska stödja och utveckla företagande och innovativa miljöer på likvärdiga villkor för kvinnor och män . Men vi har uppenbarligen en ganska lång väg kvar till jämställdhet när vi tittar på näringslivet i Örebro kommun.

Men när jag pratar med Camilla Bergholm berättar hon att andelen kvinnor av ”deras” företagare uppgår till 53 procent, alltså en majoritet kvinnor. Då blir jag ju nyfiken – hur kommer det sig? Enligt Camilla dels på att Drivhuset inriktar sig på universitetsstudenter, och där är ju andelen kvinnor störst idag. Men det skulle också kunna bero på att medarbetarna på Drivhuset nästan uteslutande är kvinnor och att det faktiskt har påverkan på hur de uppfattas av unga kvinnor som vänder sig till dem. Det har ju traditionellt sett oftast varit män som varit verksamma hos många av de aktörer som man möter som nyföretagare – inkubatorer, företagsrådgivning och banker. Sannolikt är unga kvinnliga företagare mer benägna att ta hjälp av en aktör som Drivhuset om det finns en jämnare representation utifrån kön. (Och här spelar även andra faktorer som ålder och kulturell bakgrund en viktig roll också)

Det sätter igång en massa tankar i mig. När kommunen – utifrån sitt Näringspolitiska program – har ambitionen att stärka jämställdheten så borde vi ju givetvis ställa tydliga, uppföljningsbara krav på alla aktörer som vi ger ekonomiskt stöd till. Almi, Nyföretagarcentrum, Alfred Nobel Science Park, Handelskammaren osv. De ska kunna visa hur de utvecklar sin egen organisation och verksamhet för att särskilt främja kvinnligt företagande. Alla kommunens ekonomiska flöden både inom och utanför kommunens väggar borde åtföljas med tydliga krav på jämställdhetstänk. Och inte i form av fluffiga skrivningar i strategiska dokument. Utan i form av redovisning av konkreta åtgärder som leder till verklig förändring. Till exempel var i samhället man söker upp företagare och idéer, vilka metoder man använder eller vilken representation man själv har bland medarbetare som möter företagarna.

Den här frågan är bara en av alla värdefulla insikter och tankar jag fått med mig från vår månad på Creative House. Vi har haft många väldigt intressanta samtal med företagare och lärt av varandra – det finns uppenbarligen kunskapsluckor om politiken hos näringslivet men också en stor nyfikenhet.

I januari flyttar vi ut kansliet igen till en annan del av kommunen och öppnar nya dörrar!

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Reflektioner från arbetspass i omsorgen

Som fritidspolitiker (ledamot i Kommunfullmäktige och ersättare i Programnämnd Social Välfärd) vill jag komma ut i verksamheterna och uppleva vardagen tillsammans med de människor som berörs av de beslut jag är med och fattar. Vård- och omsorgsfrågorna är viktiga och påverkar människor och jag har inte varit inne i aktivt arbete i de här verksamheterna sedan jag jobbade som sjukvårdsbiträde i Nora och Lindesberg för ungefär 35 år sedan.

perfolkeson

Nu har jag varit med några arbetspass med Larmgruppen, en hemvårdsgrupp och på ett demensboende. Jag gick med hela kvällspass på mellan 6 och 8 timmar enligt ordinarie schema, med arbetskläder och undertecknat sekretessavtal. Jag tyckte inte att det räckte med en frågestund och korta samtal med personalen i fikarummet. Personalen och de närmaste cheferna var positivt överraskade av att jag som politiker ägnade deras verksamhet så mycket tid, och jag är mycket tacksam för att de tog emot mig. Jag blev på något sätt en i arbetsgrupperna och smorde hälar, duschade rullstolsburen person, torkade golv och serverade mat.

Det blev bra arbetspass för mig och jag tror att jag inte var i vägen utan faktiskt både fick lära mig saker och bidra lite grann under de här kvällarna.

Nu kommer jag att ta med mig de här upplevelserna vidare i mitt och Miljöpartiets politiska arbete, men redan nu vill jag gärna dela med mig av några spontana reflektioner:

  • Jag tror att det skulle vara bra om Larmgruppen inom hemvården kunde ha bärbara datorer eller läsplattor med sig i bilarna. Då skulle de snabbare kunna läsa information om personerna de ska besöka och dokumentera vad de gjort. Nu måste de in till de fasta datorerna på kontoret.
  • Nyckelfri hemvård (dvs upplåsning elektroniskt hemma hos omsorgstagarna via personalens mobil) skulle kunna spara mycket körtid, och därmed skona miljön. Jag vet att det planeras för detta, men det borde införas så snabbt som möjligt.
  • Det känns snurrigt att hemvården (inklusive larmgruppen) måste ägna tid åt att betala parkeringsavgift på kommunala parkeringar och hos Öbo. Kommunen borde kunna lösa detta smidigare, åtminstone mellan kommunala förvaltningar och gentemot helägda bolag.
  • Det finns en knepig balansgång mellan personlig integritet och säkerhet när personer på grund av demenssjukdom vandrar ut och går vilse. Låsa eller inte låsa dörren, när personerna tappat förmågan att förstå sitt eget bästa? Jag tror nationell lagstiftning behöver ses över.
  • Det är svårt att tillfredsställa önskemål som är väldigt olika för olika människor. Var ska vi dra gränserna för vilken skattefinansierad service som ska erbjudas? Ibland behöver politiken sätta gränser, inte enbart låta personalen våndas. En ytterlighet när det gäller larm: En person som bor hemma larmade i snitt mer än 40 gånger per dygn under en månad. Är det då rimligt att låta vederbörande bo kvar hemma? Eller borde vi ha en policy så att hen får plats på ett boende med personal inom gångavstånd dygnet runt?
  • Ett annat exempel på olika syn: En av omsorgstagarna jag pratade med om hemvården tyckte den var bra för det mesta, men att vikarierna i somras var unga, okunniga personer som inte borde fått jobba där. En annan tyckte spontant att de unga, vänliga vikarierna i somras var jätteduktiga.
  • Jag tror på intraprenader som idé! Dessa kan ge ökad frihet under ansvar. Demensboendet jag var på såg fram emot att få bli intraprenad nästa år, räknar med att göra ett litet överskott och hade redan planer för hur det ska användas. Bland annat till att göra trädgården ännu trivsammare för de boende.

Jag vill tacka alla människor jag kom i kontakt med under de här kvällarna. Ni har bidragit till att ge en fritidspolitiker erfarenhet och inspiration, något jag tycker att fler fritidspolitiker ska ta chansen att få på det här sättet. Jag är övertygad om att det fördjupar kunskap och insikter när det är dags för att fatta politiska beslut.

/Per Folkeson, fritidspolitiker
Miljöpartiet Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather