Teknikfritid, ett alternativ till kulturskolan?

KomTekPris

Jag har varit på studiebesök hos Komtek, en fantastisk verksamhet som lite slarvigt brukar förklara sig vara som en kulturskola fast för teknik. Tidigare iår fick de Örebro kommuns jämställdhetspris för sitt arbete för att höja såväl tjejer som killars intresse för teknik.

Bakgrunden till att Komtek bildades var att höja framförallt tjejers intresse för teknik och locka fler att välja teknikprogrammet på gymnasiet. Jag är intresserad av att höra mer om deras jämställdhetsarbete och höra vad de har för erfarenheter som kanske kan användas i den vanliga undervisningen ute i klassrummen. Det är tydligt att personalen brottas i sitt arbete med att inte reproducera könsstereotyper och ge alla barn samma erbjudande av aktiviteter, samtidigt som det finns ett behov av att locka tjejerna. Teknik är ganska manligt kodat än idag och upplevs ofta som främmande för tjejer. Men det händer saker! Personalen berättar om projekt för att få fler tjejer att börja programmera, och hur viktiga unga kvinnliga förebilder varit. Komtek har nämligen ett stort antal ungdomar från gymnasiet och universitetet som håller i kvällskurser för yngre barn, och det är dessa som är de bästa förebilderna.

KomTek

Vi pratar en stund om just programmering i skolan. Borde det vara ett nytt ämne? Vad är egentligen syftet med de gamla slöjdämnena? Är ändå inte programmering mer användbart idag än träslöjd?Slutsatsen jag landar i är att programmering mycket väl kan vara en sådan sak som ska tas in i undervisningen tidigare. Men ett problem är just att det är så oerhört manligt kodat idag. Det finns en lång väg kvar för att göra programmeringsundervisning mer jämställd och intressant för alla barn oavsett kön. Att göra det till ett obligatoriskt ämne utan att ha ideer för hur undervisningen ska göras jämställd riskerar att bli som en idrottsundervisning med främst kontaktsport. Men det arbete som görs på Komtek och de erfarenheter som verksamheten skaffar sig kommer behövas i framtiden för hur vi skapar ett lika bemötande.

Att teknikundervisning kan användas för att främja pojkars läsande låter kanske extremt långsökt. Vi ser idag att läsförståelsen sjunker och särskilt killar drar ifrån åt det negativa hållet. På Komtek har de bedrivit ett spännande projekt i Nora som går ut på att skapa teknik som beskriv i litteratur. En läsglädje skapas genom att utgå från en skaparglädje. i sanningens namn behöver vi bättre verktyg för att få fler killlar att läsa. Det kommer bli nästa jämställdhetskamp.

Teknikfritid som ett alternativ till kulturskolan?
Idag får Komtek sitt uppdrag och sina pengar från skolan. Samtidigt hålls många kvällskurser och aktiviteter på bland annat stadsbiblioteket för att skapa en meningsfull fritid för många unga. Av naturliga skäl räcker inte resurserna till allt. Verksamheten måste prioritera mellan kurser för pedagoger, kvällskurser för barn (där över 150 barn står i kö) och att ha öppen verksamhet på fritidsgårdar och bibliotek, samt att arrangera sommarläger. Det är tydligt att verksamheten tar ett allt större ansvar för att svara upp mot de barn och unga som inte väljer exempelvis kulturskolan på sin fritid. Samtidigt är det då lite lustigt att  kulturnämnden inte är med och finansierar verksamheten och ökar tillgången till teknikfritid till fler barn och unga. Ansvarsfördelningen, att just Gymnasienämnden ska styra verksamheten är inte helt optimal. Helhetsförståelsen och behovet av att sätta mål och riktlinjer för att sporra verksamheten går förlorad då det inte upplevs vara ett kärnuppdrag för nämnden. Jag tror att vi i kommunen måste se över hur styrningen av Komtek ska se ut framöver och hur verksamheten ska finansieras.

KomTekVerktyg

Teknikfritid och makerspace även för vuxna?
Komtek är ett bra sätt att förklara ett Makerspace. Idag finns där 3D-skrivare, limpistoler och lödkolvar tillgängliga för barn och unga som vill skapa och utforska teknik. Tillsammans med personalen drömmer jag lite om att skapa något liknande även för vuxna. En central lokal som är välutrustad för att även vuxna barn ska kunna hitta tillbaka till sin nyfikenhet. Personalen berättar att de ofta får hålla tillbaka vuxna som följer med barnen på kvällskurser. Att ett av de största problemen är vuxna som tar över och gärna gör allt teknikpyssel själv, istället för att låta barnet greja. Det ger mig vatten på min kvarn.

För några veckor sedan hade jag ett liknande samtal med stadsbibliotekets chef om att framtidens bibliotek kanske ska erbjuda tillgång till verktyg och ett makerspace utöver böcker. Och det är något jag vill prata mer om.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

En bra dag på jobbet med Mehmet Kaplan, bostäder och stadsbyggnadsprat

11157571_1109225249103502_3204725878765090255_o

Idag har jag haft en ovanligt bra dag på jobbet. För mig som är intresserad av samhällsbyggnadsfrågor var det otroligt inspirerande att under morgonen och förmiddagen ta emot, samtala med och följa bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan. Han är en av de sex gröna ministrarna som i höstas tog plats i Sveriges regering och på hans presentationssida på regeringen.se står följande att läsa:

”Min målsättning är att säkerställa ett långsiktigt hållbart byggande och utveckla vår roll som världsledande it-nation. Genom handlingskraft, dialog och samarbete är jag övertygad om att vi tillsammans kan bygga Sverige starkare.”

Den dialogen fördes alltså i Örebro idag och den började med att vi tillsammans hade skrivit en debattartikel i NA. Första programpunkten för dagen var ett spännande frukostmöte hos White i Örebro, där nyligen prisbelönta arkitekten Viktoria Buskqvist och hennes medarbetare satt ihop ett samtal på temat ”Vilken stad vill vi vara?”. Mehmet Kaplan fick inleda det samtalet genom att berätta om regeringens politik för bostäder och stadsutveckling. På frågan om vad ministern tyckte att Örebro skulle satsa på svarade Mehmet Kaplan att Örebro ska vara sig själv. Att kommunen inte ska försöka vara någon annan kommun, utan fortsätta att utveckla och växa med sina invånare. Just det borde vi diskutera mer, det finns så mycket bra saker att lyfta i Örebro – människor, föreningar, företag…

11021554_1109225369103490_8980475476937975314_o

Senare på frukostmötet talade arkitekten Milad Hossainzadeh engagerat om världsstäders DNA och attraktionskraft, bland annat genom att konstatera att ”lite grönt är väldigt bra för affärerna” (apropå att The High Line i New York skapar möjligheter nu när den blivit en av världsstadens mest populära platser). Vi miljöpartister har förstås länge vetat att grönt är bra för affärerna.

Därefter tog en panel bestående av Viktoria Buskqvist, Jens Schollin (rektor och professor vid Örebro universitet) och Peder Hallkvist (stadsarkitekt Örebro kommun) ordet och diskuterade vad Örebro behöver göras för att växa attraktivt och förslag på hur det kan gå till. Ett intressant frukostmöte som jag är tacksam för att jag och Mehmet Kaplan blev inbjudna till. Det här samtalet kommer jag och Miljöpartiet att fortsätta vara engagerade i, länge.

Efter radiointervju tog vi oss ut till Örebro universitet och ett möte med Svenska Studenthus tillsammans med fler politiker och tjänstemän. Förutom information om deras spännande projekt med 286 studentbostäder byggda i trähus, fick Mehmet Kaplan information om Örebro, planprocesser och annan kunskap om saker som händer i Örebros samhällsbyggnad.

Jag hann samtala om några viktiga frågor med Mehmet. Vi pratade om vikten av att bygga mer i trä. Jag berättade om att vi motionerat om det lokalt, att Örebro kommun behöver en träbyggnadsstrategi. Min uppmaning till honom var att fundera på vad regeringen från sitt håll kan göra för att stimulera att det byggs fler i hus trä i hela Sverige? Vi behöver tänka klokare kring hur vi bygger, och att bygga i trä är väldigt klokt ur både klimat- och hälsoperspektiv.

Jag passade också på att ta upp frågan om vad vi kan göra politiskt för att stimulera en utveckling där vi effektiviserar våra bostäder så att de kan bli yteffektivare och mindre. Att minska bostadsytan per person kan vara ett viktigt sätt att minska energiåtgång och klimatpåverkan. I Sverige bor vi (i internationella jämförelser) i väldigt stora bostäder. Mehmet Kaplan lyfte fram den satsning regeringen nyligen presenterat för att stimulera ökat byggande och pekade på att det i satsningen finns extra fokus på bland annat små, billiga bostäder och att även gemensamhetsytor omfattas av stödet . Det är intressant, inte bara för studenter utan även i ett större sammanhang. Delandet ökar och för allt fler känns det naturligt att dela även levnadsytor, som kök, tvättstuga och andra allmänna ytor.

På väg till och från universitetet hann vi också med lite stadsspaning! Jag visade bostads- och stadsutvecklingsministern några områden i östra Örebro som är i tydlig utveckling. Den välbehövliga omvandlingen av Rudbecksgatan från trafikled till stadsgata. Det – i mitt tycke – lite väl tättbebyggda Eyrafältet och det nya området kring Österport där gammal industrimark ska omvandlas för att bli bl a bostäder. Vi pratade om vilka goda förutsättningar det finns att bygga in hållbara lösningar för trafik, avfallshantering, grönytor och andra saker när ett helt område gestaltas från grunden. Viktigt att det görs klokt. Tänk vilka livsmiljöer som kan skapas här, i centrala lägen som återskapas.

11169748_1109225679103459_8814955032194801847_o

Sen pratade vi förstås om hur viktigt det är att det byggs för studenter och att det görs på ett smart sätt. Förutom bra val av material, som trä, så är det viktigt att olika kommunala mål möts. Vi får inte tömma andra delar av staden på studenter när vi bygger nya bostäder vid campusområdet. Studenterna har bidragit med viktiga sociala värden i många bostadsområden. Social hållbarhet är viktigt och måste prioriteras tillsammans med bostadsförsörjning.

Det var inspirerande att samtala med Mehmet Kaplan och vi kommer att mötas igen eftersom han gärna vill gästa En grön rådhuspodd  under kongressen och prata vidare om de här frågorna. När vi skildes åt vid Örebro centralstation där han skulle vidare mot nästa bostadsinvigning någonstans i Sverige så tänkte jag att det är oerhört bra att Miljöpartiet sitter i regeringen nu och att vi påverkar bostads- och stadsutvecklingsfrågorna. De här frågorna är grundläggande för Örebros och hela Sveriges utveckling. Vi har många viktiga beslut att fatta för att bygga klokt och hållbart för framtiden. Med Miljöpartiet i regeringen – och i en framtid även i majoriteten i Örebro kommun – kommer vi att kunna fatta precis de besluten.

/Sara Richert, kommunalråd

Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

11174517_1109225915770102_6451666924183291319_o

Bilder från dagen finns på Miljöpartiet de grönas Facebook
NA om Mehmet Kaplans besök
SVT om besöket
Lyssna på Mehmet Kaplan när han gästar podcasten Snåret

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Beskedet om Risbergska

Risb
Att gymnasiet ska flytta ut ur Risbergska är inget lätt beslut. Det har varit tufft för miljöpartiet att landa vid den gemensamma slutsatsen i det parlamentariska arbetet. Vi har besökt skolan för att prata med lärare och elever, vi har vridit och vänt på stenar för att hitta sätt att hålla skolan öppen.

Bakgrunden till ställningstagandet är att skolpolitiken de senaste åren har varit hattig. Kortsiktiga beslut som har tagits och springer nu ikapp oss och avkräver fler svar av politiken. Miljöpartiet har under längre tid verkat för en lokal skolkommission för att samla partier och andra aktörer i skolan för att skapa en långsiktig skolpolitik. Där har vi inte kommit i mål. Istället har en parlamentarisk grupp satts ihop där alla partier i fullmäktige deltagit. För oss har detta varit ett steg i rätt riktning, för att skapa en genomtänkt och mer långsiktig skola i Örebro.

Miljöpartiet har aldrig varit rädd för en lite mindre gymnasieskola. Det tror vi faktiskt skulle kunna vara något bra, vi ser exempelvis många friskolor som oftast är mindre än de kommunala skolorna. Tankarna om mindre skolor är också vad vi förespråkat både när nedläggning av Rudbeck var på tapeten och när nedläggningen av WUC lades fram för några år sedan. Men när det kommer till Risbergska så är förutsättningarna dåliga för att få ihop en bra utbildning med den ekonomi som finns och de program som är kvar. Skolan domineras idag av samhällsprogrammet som är ett av de gymnasieprogram med lägst elevpeng. Dvs det program som är svårast att bygga en hållbar ekonomi på en skola med.

Att hålla liv i Risbergska skulle kräva aktiva handlingar där program skulle behöva flyttas från andra skolor. Då uppstår nya hål i dessa verksamheter. För det är så att gymnasieskolan har för mycket lokaler. Det stämmer att elevkullarna ökar de närmsta åren. 300 fler går i gymnasiet fram till 2020 och det blir 800 totalt fram till 2023. Men Risbergska skolan är dimensionerad för 1400 elever och efter sommaren erbjuder skolan undervisning till 350. Slutsatsen är den att Risbergska aldrig kommer att fyllas helt med elever igen. Frågan är då om det är värt att sätta hela gymnasieorganisationen i gungning, skapa nya hål, för att hålla Risbergska öppet.

För att det ska vara möjligt så behövs en plan för hur skolan ska drivas med ett mindre antal elever, vilka program som ska erbjudas och hur pengarna ska räcka. Det är svar som vi i Miljöpartiet idag inte har, även om vi försökt.

Som sagt, i sig är mindre skolor inget problem utifrån pedagogiskt perspektiv utan det faller ofta på ekonomi. Det saknas idag intraprenader inom gymnasieskolan och vi i Miljöpartiet inspireras mycket av Rösjöskolan i Sollentuna som är en självstyrande enhet och som har en lokal skolstyrelse av lärare och föräldrar. Kanske är det så att verksamheten skulle kunna gå över till att bli en intraprenad, en självstyrande enhet, och få lite mer frihetsgrader. Men det förutsätter att verksamheten, dvs lärare och elever, kan visa upp en plan för hur skolan ska kunna drivas vidare och där ekonomin går ihop. Om en sådan plan och en ansökan om att starta en intraprenad så är vi beredda på att sitta ned och titta på detta.  Vi har som sagt verkligen försökt att hitta alternativ, vänt på stenar men har alltså inte lyckats hitta ett hållbart alternativ.

Riksgymnasiets framtid
Det är för många, särskilt eleverna på RGD och RGH ett tufft besked som har lämnats. Det är många som är oroliga för den trygghet som skolan har inneburit när de lämnat familjen och flyttat från olika delar av Sverige för att studera här i Örebro. Men det är viktigt att komma ihåg att detta inte är en nedläggning av RGD/RGH utan att utbildningen kommer flytta på sig men finnas kvar i Örebro.

Det finns en oro inom dövrörelsen och även bland organisationer som representerar personer med hörselnedsättningar att riksgymnasiet inte kommer kunna erbjuda alla program och en likvärdig utbildning  med samma valmöjligheter som ”hörande” elever. Här har kommunen mycket att arbeta med för att en flytt ska bli bra och säkerställa att eleverna på riksgymnasiet kan läsa de program och inriktningar de vill. Men redan idag finns det problem och hot som är mycket större. Möjligheterna att läsa Natur och Estet är redan idag begränsade, och detta behöver vi se över. Snart kommer även regeringen landa i beslut om nytt uppdrag till Örebro kommun om riksgymnasiets framtid. Det ligger förändringar i luften, om att det ska bli ett riksgymnasium för språkstörda och ett riksgymnasium för tvåspråkighet. Redan idag går fler och fler integrerat i hemkommunen och elevantalet sjunker på RGD/RGH vilket påverkar möjligheterna att starta klasser och vissa inriktningar. Ett nytt uppdrag från regeringen kan vara jättedåligt för riksgymnasiet, men även väldig bra beroende på hur det landar.

Från Miljöpartiets sida är det viktigt att flytten av RGD/RGH nu blir bra och att skolans behov prioriteras. Men det är inte bara detaljer som hörselteknik och andra anpassningar som ska beaktas utan det ska även finnas en utvecklingspotential för när det nya uppdraget kommer. Vi vill att Örebro ska fortsätta vara en nationell utbildningsort för både döva och hörselskadade och ta sitt ansvar som Europas teckenspråkiga huvudstad.  För att stärka riksgymnasiet behöver kommunen tillsammans med dövrörelsen och andra aktörer hjälpas åt för att denna flytt ska bli bra, men även att ligga på regeringens utredare för att beslut om nytt uppdrag blir så fördelaktigt som möjligt för Örebro. För vi vet att en integrerad skolgång i hemkommunen inte kan jämföras med att plugga i Örebro där resurser och kompetens samlas.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Alsalamskolans framgångsfaktorer: Små klasser, IT-satsning och svenska i fokus

alsalam

Flera saker låg bakom att jag ville besöka Alsalam-skolan och Alrisalah stiftelsen, och jag ska inte sticka under stolen med att en sak som spelade in var en ilska över Sverigedemokraternas konspirationsteorier de framfört i nämnden tidigare denna månad där de kallar skolledningen för religiösa fundamentalister. Men främst var det för att följa upp mitt första besök som jag gjorde redan 2010. Jag var helt enkelt nyfiken på att höra om skolans utveckling och expansion sen dess.

Rektor Shahin och stiftelsens VD Hussein berättar stolt om sin skola. De framhäver sina framgångsfaktorer med små klasser med max 15 elever per klass och att de tagit in IT i klassrummet både i form av smartboards och paddor till personalen. De har kämpat med att minska lärarnas administration och hittat bra IT-verktyg. Jag får även intrycket av att Shahin som är rektor är väldigt noga med sitt pedagogiska ledarskap och att finnas till för personalen snarare än att knappa med budgeten på ett kontor.

Vi pratar en hel del om integration och utmaningen att stärka de elever som kommer till Sverige med kort eller ingen tid i skolan i hemlandet. Barn till föräldrar som är oskolade eller analfabeter. Det är tydligt att skolan är stolt över att elever på skolan klarar kunskapsproven bra och att flera gått vidare till väldigt krävande högskolestudier. Framgångsfaktorer som de lyfter fram är att de har bred språkkompetens bland anställda på skolan och kan samla nyanlända för halvdagar i modersmålsklasser, och sedan andra halvan i hemklasserna. De är noga med att poängtera att de har endast svenska lärare. De tar svenskundervisningen på allvar och anser det viktigt att eleverna, särskilt de som inte har svenska med hemifrån, får tydligt att svenska är det språk som gäller som regel i undervisningen.

Syftet med besöket var att få lärdomar om skolans undervisning och det pedagogiska arbetet. (Uppenbarligen är det något skolan gör rätt när så många elever växer så snabbt, trots rätt kassa förutsättningar.) Men det är nästan oundvikligt att inte komma in på det samtal som är så angeläget, särskilt i de västra delarna av staden och då främst Vivalla. Rekryteringen till ISIS är uppe på tapeten. Hussein delar sin frustration att de och muslimer i allmänhet sällan bjuds in till konferenser och liknande som berör bekämpande av extremism. Slutsatsen på dessa konferenser är ofta att det är det muslimska samhället som behöver kraftsamla, men ingen bidrar till att mobilisera och bjuda in.

Hussein och rektor Shahin berättar om hur skolan gjort målinriktat arbete efter att elever på högstadiet hörts prata positivt om ISIS. De hymlar inte med att det finns ett problem men är fast beslutna att som de säger, vända risker till chanser. De vet att det är hemifrån eleverna bär med sig dessa tankar och ideer. Genom att ha genomfört insatser i värdegrunds och demokratiundervisning skickade de hem eleverna för att undervisa och bilda sina föräldrar. Planen bygger på att barnen görs till aktörer för att även förändra sina föräldrar, som många gånger saknar bildning ifrån hemlandet.

Jag kanske inte håller med i alla delar, men den återkommande tanken för utbildningen på skolan är att barnen ska identifiera sig som svenskar. De vill att elever och föräldrar ska prata mer om det svenska samhället än de samhällen de lämnat. De vill skapa en känsla av stolthet och angelägenhet för det som pågår här i Sverige. Därav är de så nitiska med att alla lärare ska vara svenskfödda och att eleverna snabbt får lära sig att svenska är språket som är nyckeln till undervisningen och samhället.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Örebro Convention Bureau och mötesstaden Örebro

ocvb

Näringslivets tillväxt kan se ut på väldigt många olika sätt. Det kan också innebära väldigt olika påverkan på miljön, och värdeskapande för oss människor. Jag vill gärna se en mycket snabbare tillväxt av naturturism och besöksnäring i kommunen, aktiviteter som bl a ger större mänskligt välmående, ökar kunskap och främjar kreativitet. Men ofta med ett ganska litet ekologiskt fotavtryck jämfört med andra delar av näringslivet. Det är också skälet till att jag träffade Pernilla Körberg Törnqvist idag, som leder arbetet på Örebro Convention Bureau. Örebro Convention Bureau är den del av kommunägda Örebrokompaniet som tillsammans med partners verkar för att utveckla Örebro som en stark mötesplats. Det handlar om att utveckla Örebros erbjudande till omvärlden när det gäller vår kapacitet att hjälpa organisationer och företag att arrangera bra och viktiga möten, inte minst stora kongresser och mässor. Det är viktigt för Örebro av många olika anledningar, inte minst för att det hjälper oss att utveckla stadens servicenäringar vilket leder till flera jobb i olika branscher, men också en härligare stad.

Vi får möten till Örebro och regionen för att vi har många bra värdar. Hotell, mötesanläggningar, restauranger och andra som kan erbjuda ett bra värdskap – själva eller tillsammans. Här tar både privata aktörer och kommunen ansvar på olika sätt. Örebro Convention Bureau jobbar med ramarna och genom att utveckla konkurrenskraftiga erbjudanden. Inte minst med samordning av och stöd till evenemang. Bland annat inom ramen för ett utvecklingsprojekt som drivs tillsammans med Region Örebro län. En viktig funktion är att koordinera och förmedla kontakter.

Fram till 2020 vill Örebro Convention Bureau hitta en finansiering där 50 procent av finansieringen kommer från externa partners. Det är klokt. Mer privata resurser kan stärka arbetet, utvecklingen och beslutsfattandet. Mångfald är bra för utveckling.

Jag fick mycket att tänka på under mötet med Pernilla. Det är viktigt för vår kommun att andra människor kommer hit och möts, får kunskap och blir klokare. Hur kan vi politiskt bidra till att stärka det arbetet? Det gör att bilden av Örebro sprids i omvärlden, leder till jobb och att vi använder vår stads olika mötesrum på ett klokare sätt. Vad kan vi erbjuda när de stora mötena hålls i Örebro? Hur visar vi att gästerna är viktiga för oss och välkomna?

Det kanske inte låter så roligt och festligt alla gånger, men vi måste komma ihåg att nästan 75 procent av gästnätterna i vår region kommer från det som kallas affärsturism. Alltså att människor av olika anledningar kommer till Örebro i jobbet för att uträtta något och möta andra människor. Och med tanke på att en kongressdeltagare i genomsnitt spenderar 3500 kronor per dygn när de är i Örebro så blir det i slutändan viktigt för jobb och utveckling. Det skapar möjligheter.

När så många människor möts är det självklart viktigt att det görs på ett hållbart sätt. Pernilla berättade om att både mötesanläggningar och hotell jobbar ambitiöst med miljöfrågor och att det mer eller mindre är ett måste idag. Den som inte är bra kommer på sikt inte att vara ett attraktivt alternativ för sina kunder. Min högst personliga reflektion är att det fortfarande finns massor kvar att göra innan event- och konferensverksamheten har fått en hållbarhetsprofil värd namnet i Örebro. Målet måste vara att Örebro är känt för de grönaste evenemangen i Sverige. Eller varför inte Europa?

Men det här händer inte av sig självt. Nej, många krafter måste samverka här. Örebro står inför några utmaningar. En av de allra viktigaste tillgångarna för mötesstaden Örebro är Medborgarhuset. Denna fantastiska byggnad, av Erik och Tore Alsén, hyser många rum som används under stora kongresser. Som när Miljöpartiet håller kongress här i Örebro i juni. Då kommer vi använda hela Medborgarhuset och Conventum Kongress. Men Medborgarhuset behöver rejäla investeringar, menar Pernilla Körberg Törnqvist. Det är dags för omfattande renoveringar om Medborgarhuset ska fortsätta att kunna ta emot stora möten. Fastigheten ägs av Örebroporten, som i sin tur ägs av Örebro kommun. Alltså är det i dagsläget kommunen som behöver investera.

Vi politiker har också stora beslut att fatta om stadsbibliotekets framtid och den dag bibliotekets lokaler står tomma lär Conventum vara redo att flytta in, men även då kommer det att krävas omfattande investeringar för att lokalerna ska kunna anpassas efter de krav som ställs på en modern och attraktiv mötesanläggning.

Jag tror att vi måste våga tänka modigt och klokt när det gäller mötesstaden Örebro. Södercity har fantastiskt fina förutsättningar att vara en plats för stora och viktiga möten även i framtiden. Om vi beslutsfattare i Örebro kommun kan enas om att använda det begränsade investeringsutrymme vi förfogar över på smarta sätt, samtidigt som vi bjuder in andra aktörer för att utveckla det samlade erbjudandet Örebro kan erbjuda för människor som vill arrangera viktiga möten. Hur påverkar den politiska majoritetens planer på att storsatsa på ett nytt Kulturkvarter bredvid Konserthuset möjligheterna att renovera Medborgarhuset?

Det finns en hel del att tänka på om vi ska fortsätta kunna arrangera nationella och internationella möten av högsta klass, vilket är viktigt för såväl näringsliv som för universitetet, regionen och många av de statliga myndigheter som finns här.

Vi har varit goda värdar i generationer i Örebro, och jag tror att vi kommer att fortsätta med det. Men vi måste samlas och satsa, för det händer inte av sig självt. Dagens möte med Pernilla Körberg Törnqvist påminde mig om det viktiga arbete som görs av många personer och kreativa företag i Örebro för att utveckla möten och värdskap. Och hur viktigt det är att det fortsätter utvecklas, eftersom det påverkar Örebro på många, många sätt.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Tågkaos = När knytblusen byts mot pyjamas och skägget fastnar i brevlådan

Tågkaos. Mycket har skrivits i frågan. Många analyser som gjorts. Jag tänker att jag ändå måste skriva ett par ord om hur det som i media beskrivs som ”kaos” påverkar mig som enskild resenär när tågen inte fungerar.

Jag reser fyra dagar i veckan mellan Läggesta och Örebro. En sträcka som enkel väg tar 1 timme och 20 minuter. Ganska lång tid men jag trivs på tåget. Jag har en egen plats där jag sitter varje dag (ve och fasa om någon tagit den). Jag sitter där i godan ro och jobbar i datorn, pratar i mobilen och tittar ut ibland och förundras av landskapet utanför. Jag gillar tåg helt enkelt, har inga problem med att åka långt för att komma till jobbet. Där andra tycker synd om mig brukar jag le lite och tänka hur lyckligt lottad jag är som får sitta där och filosofera.

Men, det finns ett men!

Som vi alla vet fungerar inte tågtrafiken i Sverige som den ska. Tågen är sena, blir urspårade, det blir singalfel, lövhalka, värmekurvor (eller heter det också halka?), obehöriga på spåret, inställda tåg och så vidare.

Jag brukar vara ganska lugn och tänka att allt ordnar sig och att en inte kan bli så stressad för att par minuter hit och dit men problemet nu är bara att det inte längre små problem vi talar om. Tåg som inte kommer, ställs in och ska ersättas med buss som ingen vet när den ska komma. Eller som min dag idag.

Så här var min planering inför idag måndag den 13 april 2015:

Jag bokade en resa från Gnesta till Örebro eftersom mina vanliga tåg mellan Läggesta och Örebro var ersatta med buss (och jag dessutom inte kunde ta mig till bussen på grund av att jag inte hade någon bil). Den ökade kostnaden för mig blev nästan 500 kr. Jag börjar åka tillsammans med min man mot Gnesta. Kommer halvvägs då jag får ständiga sms om signalfel på sträckan och då kollar jag upp just mitt tåg. Inställt. Jag ber min man stanna bilen. Jag måste tänka. Jag kollar i min app när nästa tåg kommer. Jag skulle bli 3 timmar sen till jobbet. Nej, jag måste nog åka hem och jobba istället. Åker hem. Känner mig ganska uppgiven och ledsen, jag som planerat allt så bra. Sätter mig och jobbar och följer samtidigt SJ:s sida för att se hur det går med alla tåg. Fortsatt kaos. Ser plötsligt att mitt tåg avgår från Gnesta men cirka en timme sent. Tåget som för ett tag sedan var inställt.

Sitter hemma och jobbar nu. Jag har ett jobb där det går att göra det men känslan av att sitta här med skägget i brevlådan och ha bytt knytblusen mot pyjamas lämnar en fadd smak i munnen (inte bara på grund av alla pepparkakor jag tröståt när jag kom hem).
Maktlösheten och känslan av att vad du än gör blir det fel.

Vad ska vi göra åt detta? Hur ska svenska folket kunna ta sig till sina jobb utan att ständigt behövs parera, dubbel- och trippelplanera varenda resa för att vara på den säkra sidan?
Jag kanske inte är kvinnan att komma med nya innovativa lösningar så här hux-flux men jag vill skicka med mina känslor i debatten om tågkaoset. När gör vi en haveriutredning om tågen som pekar på vilka lösningar som ska göras och sen att alla partier bara köper utredningens svar?

Vi kan inte ha folk som sitter som jag fast i att inte kunna ta sig dit vi är på väg.
Det pratas mycket om olika jobblinjer men om vi ska kunna ta oss till jobbet, eller till mormor på besök eller resa ut till världen måste vi  fixa tågkaoset. Vi måste få veta att ett tåg kommer att anlända dit det var tänkt.

Allt annat känns barockt.

Kukkamariia Valtola Sjöberg
Pyjamasklädd politisk sekreterare

Namnlös1

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

När tågen inte går

Det är tomt i rummet bredvid. Min kollega Kukkamariia kan inte komma till Rådhuset idag. Heller. Tågen funkar inte. Det som skulle vara så lätt blir ibland så svårt. I det här fallet att åka från Gnesta i Södermanland till Örebro.

Det är fortfarande tågkaos. Nedrivna kontaktledningar, ledningsbränder och annat i södra Stockholm gör den här måndagen till en stor utmaning för massor av människor som ska transportera sig mellan hem och något annat. Kanske ett kontor, en skola eller något annat viktigt. Idag ställs det in möten som kunde gjort världen bättre. Väldigt många möten ställs in.

Vem betalar priset? Lite abstrakt skulle jag vilja säga samhället. Men väldigt konkret skulle jag säga enskilda individer – kvinnor, män och barn.

Jag tänker tillbaka på mina egna tiotusen timmar på tåg. I ungefär två år pendlade jag mellan Örebro och Stockholm. Först veckovis, sedan dagligen. Sedan pendlade jag inom Stockholm via SLs pendeltågs- eller tunnelbanetrafik i många år. När jag försöker minnas de olika tillfällen jag missat viktiga och roliga möten och händelser som kunde påverkat mig positivt. När jag minns alla de gånger jag kommit försent till förskolan/skolan, tvingats ställa in träningar eller på annat sätt smitta mina barn med den stress som det faktum att det är omöjligt att säkert planera sin tid när den kollektiva trafiken är transportsättet… när mina tankar vandrar tillbaka tid känner jag hur magen knyter sig.

Jag har haft tur. Efter många år och tiotusen timmar tog jag chansen att byta liv. Idag går eller cyklar jag till nästan alltid. Både i jobb och privat. Jag måste inte resa med bil, buss eller tåg i min vardag. Jag kan, men jag måste inte. Men jag har så många vänner som inte har samma möjlighet.

Som Kukkamariia som inte är i rummet bredvid just nu.

Vi pratar mycket om regionförstoring i Sverige. Lösningen på många av våra problem sägs vara att vi ska röra oss över större ytor i vår vardag. Att vi ska bo på en plats och jobba på en annan och njuta av ledighet på en tredje, fjärde och femte, och att avstånden mellan dessa platser kan bli allt större. Jag tror inte att det är en hållbar lösning. Landet vi lever i är stort och väldigt glest befolkat. Det är väldigt dyrt att utveckla och underhålla järnväg och rent historiskt har vi ju snarare motarbetat den här utvecklingen och underhållet. Istället har vi asfalterat, breddat asfalterat mer. Öppnat upp för biltrafik. Till och med i städer där kollektivtrafik skulle kunna lösa de transporter cykeln inte klarar av.

Så där står vi nu. Men en havererad järnväg och krav på att medborgare ska röra sig längre för att kunna få jobb. Ingen pratar om att höja skatter för att ha råd med utvecklingen. Ingen. Visst är det bra att regeringen presenterar nya satsningar. Det kommer lösa en del problem, men inte räcka till allt. Eftersom regeringar inte prioriterat detta tidigare. Eftersom näringslivets röst skriker högt om att stöd till flyg, men är väldigt lågmäld i kraven på fungerande järnväg. Och du och jag? Det är inte så många som hör oss när vi sitter hemma och muttrar för att vi inte kunde ta oss till kontoret. Eller när vi står och slåss om de få taxibilar som kan transportera oss från pendeltågsperrongen till city.

Jag hoppas och tror att det här går att ändra på. Men, det kräver att fler grupper kommer med förslag på hållbara lösningar för att utveckla och underhålla järnvägen. Människor och företag måste kunna lita på att resan och transporten fungerar. Vi behöver effektivisera själva resandet och bygga ut klok infrastruktur. Och vi behöver komplettera den enstämmiga sången om regionförstoring. Fler människor behöver kunna försörja sig på platsen där de lever, utan att tvingas resa över långa avstånd. Därför borde vi prata mer om IT-infrastruktur, entreprenörskap och social ekonomi också.

Annars kommer inte människor som Kukkamariia kunna komma till Örebro och arbeta med all sin kunskap och erfarenhet. Förlusten är helt och hållet vår.

/Fredrik Welander, politisk sekreterare

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Slagborr och teleskop på lånekortet

Stadsbiblioteket

Vad har biblioteket för roll i vår tid? Det blev samtalsämnet när jag träffade den här superinspirerande killen – Peter Alsbjer, kommunens bibliotekschef.  Samtalet tog aldrig riktigt slut, särskilt inte efter att han inledde starkt med att berätta hur bibliotek på andra håll har s k MakerSpace – platser där invånare får nyttja sin kreativitet, lära sig skapa eller laga saker. Eller varför inte införa möjligheten att låna en slagborr eller teleskop på bibliotekskortet. Tankarna är många och sträcker sig längre än att biblioteket bara ska erbjuda långa rader med böcker.

Peter har anklagats för att vara bibliotekstankens inre fiende (Han stoltserar lite med detta och har döpt sin väldigt spännande blogg efter anklagelsen, läs här!).  Anklagelsen kommer från de som ser boken som central i ett bibliotek, och där Peter ser något mer. Självfallet har böcker en viktig roll även i framtiden, men tanken bakom biblioteket har ju aldrig varit just böcker, utan böcker är bara mediet för att bilda och sprida kunskap.  I vår tid, i det samhälle vi lever i idag behöver vi kanske ta en funderare på hur biblioteken kan ta en mer aktiv roll för att bidra till en positiv samhällsutveckling. Där vi skapar möten, integration och skapar jämlikhet.

Peter berättar att den flitigaste biblioteksanvändaren tillhör den övre medelklassen. Bibliotek anpassas ofta efter besökare och sällan efter de som inte besöker, men kanske skulle behöva en plats att bilda sig. Det finns en stor men spännande utmaning, särskilt när Örebro växer och får nya invånare som varit kort tid i Sverige, att göra biblioteken till en arena där människor möts och på egna villkor och med en låg tröskel kan berika sitt liv.

Tänk er då själva om biblioteket hade en öppen verkstad, eller ett MakerSpace där örebroare träffas över ålders, köns och etniska gränser för att laga och fixa saker tillsammans. Där pensionärsgubbar kan lära ut hur du löder en brödrost. Vilka spännande möten och helt i tiden där vi behöver använda resurser mer effektivt och bidra till minska vår konsumtion.

Dessutom finns det få allmänningar idag utöver parkerna. De flesta platserna inne i stan kräver att du har pengar att spendera på prylar eller mat. Här behövs biblioteket och det allmänna som en neutral plats så att alla Örebroare har en plats som är deras. Framförallt en kunskapsmiljö där de på sina egna villkor kan lära och bilda sig.

Bibliotek utan böcker är ju inte en helt ny tanke, det finns idag på olika håll bibliotek som siktar in sig på helt andra medier. Själv tänker jag ofta på musik och seriebiblioteket i kulturhuset i Stockholm. Peter berättar att han ser framför sig lokaler som kan ställas om och förändras ganska snabbt. Han verkar nästan lite oroad för att bokhyllor ska växa fast eller att människors fantasi cementeras om vad bibliotek kan erbjuda. Han vill de alltid ska inspireras och uppleva nytt när de kliver in. När stadsbiblioteket i Göteborg renoverades etablerades flera små bibliotek i olika evakueringslokaler. Ett av de mest framgångsrika var biblioteket ”300m2 böcker”, en väldigt central lokal mitt bland affärerna där Göteborgarna kunde göra boklån. Det pyttelilla biblioteket finns nu kvar trots att stadsbiblioteket är färdigbyggt. Tänk om vi i Örebro kunde etablera något liknande, 300m2 mitt i stan där vi kan testa nya former: Seriebibliotek, MakerSpace, musikbibliotek eller något annat spännande.

En av de mest spännande sakerna som Peter berättar om är bibliotek på den danska landsbygden som haft s k mer-öppet. När personalen har gått hem kan du fortfarande besöka biblioteket och göra utlån eller hänga över en bok. Tänk er själva vad det skulle kunna betyda för Örebros landsbygdsbibliotek, där de kan vara tillgängliga för människor även efter att de slutat jobba!
Som sagt, det finns många spännande tankar och exempel för hur biblioteken i Örebro kan utvecklas och bli något mycket mer än idag.

Ser fram emot att prata mer om hur vi  främjar lärande, upplevelser, information och kultur i ett nytt stadsbibliotek. Tycker vi pratat alldeles för lite om innehåll och väldigt mycket lokaler. Vi behöver prata mer funktioner!

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather