”Intraprenadstanken är helt död i kommunen”

StureIdag har jag träffat Sture Barkin som i 23 år varit rektor för Gumaeliusskolan. Eftersom skolan var den allra första att bli självstyrande som intraprenad ville jag prata mer med honom om medarbetarengagemang, självstyrande enheter och hur en skapar attraktiva skolor.

Sture berättar att intraprenader idag inte är detsamma som när det begav sig 2008 när Gumaeliusskolan tog de första stegen i att bli självstyrande. Idag har intraprenaderna mycket mindre frihetsgrad, de är snarare resultatenheter som får styra sin ekonomi så att underskott och överskott följer med till nästa kalenderår. Jag kommer återkomma till det här med graden av självstyre längre ned.

Inom två veckor kommer Sture att gå i pension. Han har varit rektor i 23 år.
Han har stort förtroende till sina lärare och de fem utvecklingsledare han utsett (långt innan alliansens reform om förstelärare påpekar han). Han ser sitt viktigaste uppdrag som att skapa rätt förutsättningar för personalen och att få helheten att fungera. Men Sture fattar inte alla beslut själv, han har en ledningsgrupp som består av utvecklingsledarna som ansvarar för dialog i sju arbetslag. Att personalen har inflytande över besluten ser han som den främsta framgångsfaktorn, det är också så goda idéer kan växa fram. Om han tagit beslut helt ensam skulle skolan kanske inte ha några av de attraktiva profilerna som finns idag såsom hockey, ridning, dans och discovery. Idéerna har kommit från personalen och växt fram i ett klimat där delaktighet och inflytande setts som värdefullt.

När intraprenaderna infördes i kommunen så fanns en större frihetsgrad. Sture som rektor styrde över fastigheten och underhåll, över ekonomin samt över rekrytering av personal. Det gav goda förutsättningar att skapa den attraktiva skola som Gumaeliusskolan är idag. Dessvärre finns dessa möjligheter inte längre kvar. Personalavdelningen styr rekryteringar och skolan måste rekrytera från kommunens omställningspool först och främst. Den centrala skolförvaltningen ansvarar för administrationen. Det kommunala bolaget Futurum sköter skollokalerna. Kvar är alltså möjligheten att ta med överskott eller underskott för att få en flerårig ekonomisk planering. Men även där finns numera begränsningar. Problemet med detta är att det kan vara svårt att engagera medarbetare och skapa innovationer och en mer attraktiv skola.

Vi pratar en stund om Rösjöskolan, den kommunala friskolan som finns i Sollentuna. Gumaelius har haft ett utbyte med skolan och hämtade mycket inspiration innan starten som intraprenad 2008. Det som är spännande med Rösjöskolan är att det finns en lokal skolstyrelse med föräldrar och lärare som fattar beslut och arbetsleder rektorn. Frihetsgraderna är stora då skolan ligger direkt under kommunstyrelsen istället för under en skolnämnd.

Själv blir jag övertygad om att nästa skola som ska starta i Örebro bör bli en självstyrande enhet. Skolans utveckling har fastnat lite de senaste åren och vi pratar knappt om hur vi skapar en attraktiv skola som passar elevernas behov. Men tänk om det första vi gör är att utse en skolstyrelse på 11 kloka människor från universitetet, från näringslivet, från föreningslivet och från lärarkåren. Låt oss leka med tanken att deras första uppdrag blir att komma överens i rekryteringen av en rektor. Att de får sitta ned och prata ihop sig om skolans pedagogiska inriktning för att kunna hitta en rektor som delar deras vision för en skola för 2015 och framåt.

De bästa idéerna växer underifrån. Det är naivt att tro att vi i politiken kan centralstyra alla skolor, och förmodligen inte heller genom en stor förvaltningsorganisation. Besluten behöver fattas på skolorna, av personalen och de som känner till verkligheten. Vi skulle behöva en skolutveckling där pedagoger och rektor får mer makt och förvaltningen tillsammans med politikerna får mindre.  Då kan vi få fler attraktiva skolor!

Avslutningsvis vill jag dela ett viktigt vittnesmål. Sture berättar hur han med åren sett mindre och mindre av politiken. Förr fanns kommundelsnämnderna, sedan blev det geografiska skolnämnder och nu har det blivit en enda gemensam skolnämnd. Politiken centraliseras vilket betyder att färre politiker är ute och möter verkligheten på skolorna. Samtidigt som politikerna i större utsträckning är beroende av förvaltningen för att få svar och underlag så ser inte skolorna mer av förvaltningen än förr. Med andra ord så har avståndet ökat mellan verksamheterna och förvaltning/politik de senaste åren.
Det jag tar med mig från detta samtal är frågan; hur styr vi politiker skolan? Hur fungerar samspelet mellan förvaltning och politik? Vilket kanske är den enskilt viktigaste framtidsfrågan för Örebros skolor att söka svar på.

Niclas Persson

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Om Kattungens förskola

(OBS, några saker blev olyckligt återgivna tidigare eller uttrycktes dumt. Jag vill påminna att jag har försökt återge vad tjänstemän i kommunen sagt och resonerat kring beslutet och behöver därför inte vara vad jag själv eller Miljöpartiet tycker)

Den teckenspråkiga förskolan Kattungen ska flytta från sina nuvarande lokaler vid Birgitta skolan och istället flytta in hos en förskola i Lillån. Detta är för att miljön inte är tillräckligt god i de nuvarande lokalerna. Så långt, allt gott.

Men samtidigt menar förvaltningen att förskolan skulle behöva mer av en ”hörande miljö” eftersom allt fler barn idag får implantat. Förvaltningen menar att många i målgruppen för förskolan i framtiden inte kommer beviljas gå på den statliga Birgitta skolan. Detta rör sig främst om barn med sk CI-implantat. En grupp som ökar då allt fler föräldrar till döva barn låter sina barn opereras, vilket rent krasst gör dem hörselskadade.

Många föräldrar och blivande föräldrar som är döva eller som har koppling till döv-världen är oroliga för att det i framtiden inte ska finnas en förskola med teckenspråksprofil. Det låter för många som att det finns en risk att det är den teckenspråkiga profilen som offras för att ge förskolan en mer ”hörande miljö”.

Jag försöker fortfarande få klarhet i exakt vilka organisationsförändringar som planeras och hur det påverkar den pedagogiska miljön. Jag är väldigt intresserad av att få veta hur förvaltningen ser på vilka som ingår i målgruppen för förskolan. Att endast se till vilka som skulle beviljas att gå på den statliga specialskolan är väldigt snävt. Exempelvis missar vi de barn som är CODA (Children of Deaf Adults) dvs barn som är hörande men har döva föräldrar och därmed teckenspråk som första språk. Många barn med hörselnedsättning får med åldern en försämrad hörsel och skulle sannolikt ha god nytta av teckenspråk, likaså barn med CI. En teckenspråkig förskola är med andra ord viktig för fler barn än endast döva.

Förvaltningen menar idag att det är för få döva barn på förskolan och få döva barn står i kö. (OBS. råkade tidigare återge fel vad tjänstemän sagt och skrev att det inte fanns döva barn på förskolan vilket var fel. Det ledande tjänstemän skrev var exakt såhär: ”Det blir så få döva barn kvar så det är inte möjligt att bedriva verksamhet. Integrering med hörande verksamhet nödvändig.”) Självfallet ett tufft besked till dövrörelsen. Som förövrigt reagerat häftigt på nyheten, men som mötts med en del oförstående av förvaltningen som inte riktigt erkänner intresseorganisationerna då de menar att inga barn finns i målgruppen. Men viktigt är fortfarande att det finns många barn som skulle ha god nytta av teckenspråk i en tidig ålder. Sen kan det stämma att fler av barnen har behov av ”hörande miljö” för sin tvåspråkighet.

Det viktiga att säkerställa är att Kattungen även i fortsättningen är tvåspråkig och att teckenspråksprofilen finns kvar. Inte ens jag som politiker har lyckats reda ut exakt vad som sker. Främst för att handlingar och utredningar saknas, så det finns lite att läsa sig till. Men jag ska de närmsta dagarna försöka fråga runt så jag får svar på mina frågor.

Eftersom jag litar på förvaltningen och att de är väldigt kloka så räknar jag lite med att förskolan självfallet fortsätter ha en teckenspråksmiljö, bara att det inte framgått så tydligt.

Under tisdagsmorgonen kommer jag göra ett besök på Kattungen och träffa personalen för att få höra mer hur de ser på detta. Tror jag kommer få lära mig mycket. Försöker vara ödmjuk med att jag inte vet allt.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro

Mer om Kattungen:
ÖrebroKuriren: Oro för döva barn på Kattungen
NA: Stoppa genast flytten av Kattungens förskola

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Inga knutna nävar i fickan mer!

Soundtrack till det här blogginlägget (jo, sätt på den nu!): https://www.youtube.com/watch?v=7rZbvi6Tj6E

Jag är trött.

Så himla trött.

Det får räcka nu.

Jag tänker såklart på att världen är orättvis. På att den är ojämställd och att kvinnor blir utsatta för våld, våldtäkter, får sämre lön och mindre makt för att… vi är kvinnor.
Samtidigt lär sig män att deras manlighet är beroende av ett visst våldsutövande och pojkar lär sig att det är nördigt att bilda sig.

De är många som vill ha ett jämställt samhälle. Vi är många som pratar om det inte minst politiker och politiska partier.
”Lika rättigheter för alla”, ”lika lön” etc. Fint. Jättefint.
Men jag undrar när orden ska bli verklighet. Det är dags att vi tar upp de knutna nävarna (läs: tankarna på orättvisor) och gör något, på riktigt.

Ledsen att behöva berätta det men det är just politiker och partier som besitter makt. Vi kan fatta de beslut som krävs för att samhället ska verkligen bli jämställt. Nu. På en gång.

Jag vägrar att sitta och se på när mina döttrar och min son drabbas av det kassa ojämställda samhället som vi serverar dem.

För att uppnå jämställdhet föreslår jag:

  • Individualiserad föräldraförsäkring (med möjlighet för fler än två personer att vara förmån för föräldradagarna). Här går jag emot partilinjen då Miljöpartiet inte driver det. Men jag vågar det, för att det är bättre helt enkelt.
  • normkritisk utbildning för all personal i förskolan och skolan.
  • kvotering till bolagsstyrelser (eftersom inget annat funkar och vi kvoterar idag in män).
  • För lika lön ska vi inte bara lönekartlägga (vilket inte känns som det funkar längre), vi ska se till att det ska kosta (mycket) att diskriminera.
  • All personal inom vård-och omsorg, socialtjänst ska utbildas i våld i nära relationer för att upptäcka, stödja och förebygga.

 

Vad mer behövs?

Vad är dina förslag?

Vi behöver göra det här tillsammans.

Det räcker inte att bara jag tycker.

 

Kukkamariia Valtola Sjöberg

Politisk sekreterare

 

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Stödet till döva i kriminalitet och drogmissbruk behöver öka!

ErikXcons
Idag har jag och Kukka träffat Erik Perho som är ordförande i den nystartade föreningen X-cons deaf. Helt enkelt en organisation för döva som tagit sig ur kriminalitet och drogmissbruk. Vi pratade om hur föreningen ska kunna hjälpa fler och varför en föreningen behövs för just döva.

Det är första gången som Erik besöker en politiker. Han berättar att han alltid hatat att gå på möten tidigare och att han alltid varit extremt rastlös där 20 minuter ofta känts som en evighet. Men när han får berätta om sin nystartade förening så säger han att han skulle kunna ha möte i över sex timmar eftersom det känns kul och viktigt att jobba för att fler döva ska få hjälp ur kriminalitet och att sluta med droger.

Senast vi såg hade han bara en tanke om att han vill göra gott. Göra upp med skiten i sitt liv och allt dumt han gjort. Att han ville göra en insats för andra i samma sits som han själv varit. Men han var osäker hur han skulle kunna göra skillnad. Han ville helst inte gå till kommunens servicecenter för att be om hjälp eftersom han upplevde att han hade en stämpel på sig som kriminell och opålitlig. När föreningen X-cons deaf nu är igång och blivit uppmärksammad i media så känner han sig modigare och att folk vill hjälpa. Allt beröm och stödet i att arbetet är viktigt har lett till att han igår besökt kommunens servicecenter för att få råd hur en söker stöd från kommunen.
XconsDeaf
Det är uppenbart att Erik och de andra i föreningen sitter på mycket kunskap och erfarenheter som behövs för att hjälpa fler döva med liknande problem. Erik nämner de stora brister som finns i missbruksvården där kommunikationsbristen gör att döva inte får den vård och stöd de behöver för att komma tillrätta med sina liv. Många gånger ger personalen helt enkelt upp med att försöka då de inte förstår och kan bygga relation till döva. Han berättar även hur han och andra döva som varit kriminella får en stämpel för livet och att det är svårt att starta ett nytt liv.  Eftersom dövsamhället är så litet räcker det inte med att byta ort, då alla känner alla och dåligt rykte följer efter. Utanförskapet blir svårt och det krävs mycket för att tvätta bort stämpeln. Men det är exakt vad Erik och de övriga i föreningen vill jobba med.

X-cons deaf menar att omkring 150 döva i Sverige har problem med droger eller lever i kriminalitet. När föreningen gör uppskattningar för hur många döva som döljer sina problem gör de bedömningen att det finns omkring 500 personer i riskzonen. De påpekar att många döva på anstalter blir isolerade då de inte har någon att kommunicera med och efter avtjänad tid är det svårt att komma tillbaka in i samhället. Föreningen är tänkt att finnas som stöd för de som vill byta bana.

Stödverksamhet för x-kriminella är ju inget nytt, men jag blir väldigt glad och inspirerad över Eriks resa och arbete för att hjälpa andra döva. I Sverige idag finns ingen stödverksamhet för döva, så föreningen är den första i sitt slag. Den kommer vara otroligt viktig. Nu måste vi se hur kommunen kan stödja det här viktiga arbetet!

Lyssna även på Verkligheten i P3 som intervjuar Erik i sitt inslag Döv och kriminell. Kolla gärna in X-cons Deafs facebook.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Nya svenskar, politiken och viljan att komma vidare

Nästan det roligaste med att jobba som kommunalråd är alla nya människor jag får träffa, och alla dörrar som öppnar sig varje dag till kunskaper och insikter jag inte hade tidigare. För ett tag sedan hade jag förmånen att få träffa det här trevliga gänget som läser svenska för invandrare (SFI) på Nikolaiskolan i Örebro. Jag följde med Faisa Maxamed på hennes jobb som samhällsinformatör en eftermiddag. Hon arbetar med att ge SFI-elever samhällsinformation på både somaliska och arabiska.

SFI Samhällsinfo

 

Jag hade tänkt att mest sitta med och lyssna, men Faisa tyckte att de skulle passa på att ställa frågor nu när de ändå hade en politiker närvarande i klassrummet. Och de var inte särskilt svårövertalade, så det blev ett långt och spännande samtal om högt och lågt – från politiskt engagemang till språkinlärning, dagishämtningar och den hopplösa bostadsbristen.

Den tydligaste känslan jag fick med mig från mötet var deras positiva inställning och vilja att komma vidare, blandat med en rejäl dos frustration över hur saker funkar – eller inte funkar – i samhället de försöker bli en del av.  Det var en viktig eftermiddag för mig som politiker. Idag har vi i kommunstyrelsen haft budgetberedning inför arbetet med nästa års budget. Och en av de utmaningar som tjänstemännen pekade på var just det ökande flyktingmottagandet de närmaste åren. Det är en självklarhet att vi ska hjälpa människor som flyr från våld och kaos, och dela med oss av den trygghet och välfärd som vi tar så för given. Men vi måste bli ännu bättre på att öppna upp vårt samhälle och oss själva för alla nya svenskar. Fram till 2020 uppskattar kommunen att behovet att SFI-undervisning kommer öka med 73%. Och det dummaste vi kan göra är att snåla in på resurserna till språkundervisningen, en av de främsta nycklarna till ett nytt liv i ett nytt land.

Men samtidigt som jag idag hörde tjänstemännen tala om att öka genomströmningshastigheten på SFI-utbildningen (för att få igenom fler människor på kortare tid) så berättade eleverna samstämmigt för mig om hur de önskar att utbildningen skulle gå lite långsammare. De känner inte att de hinner tillgodogöra sig språket ordentligt, det höga tempot ger inte utrymme för reflektion och repetition. Många av dem åker t ex direkt från SFI till förskolan för att hämta sina barn, och har inte tid eller ork att läsa mer på kvällarna. De berättade att vissa elever går igenom svenska D utan att känna sig säkra på att prata svenska, och då förväntas de egentligen klara av att fortsätta till Komvux. Jag frågar mig om det är klokt på lång sikt att pressa ut ännu mer ”effektivitet” ur utbildningen på det sättet?

Bland det allra viktigaste vi talade om var politiskt engagemang. Det var uppenbart att flera av eleverna hade ett stort samhällsengagemang med sig sedan tidigare. Vi pratade om hur ett engagemang i ett politiskt parti kan vara en fantastisk väg för att integreras i ett nytt samhälle. Man lär sig att förstå hur staten och kommunen fungerar, man får prata mer svenska, får ett nytt socialt kontaktnät, och väldigt ofta en känsla av en meningsfull fritid. ”Men de politiska partierna är ju aldrig här” säger en elev till mig. ”Hur ska vi veta vilka de är och vilken politik de står för?” Viktig poäng. Vi behöver bli mycket bättre på att öka kontaktytorna mellan nya svenskar och de politiska partierna. Berätta och bjuda in, och öppna dörrarna på vid gavel för nya svenskar att få inflytande i politiken, och möjligheter att snabbare slå rot. Det skulle också göra politiken bättre!

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Kan vi bestämma oss för ett slut på den ojämställda idrotten?

Avslutade en lång, bra dag med ett samtal om villkoren för flickors idrottande i Örebro kommun, ordnat av ÖLIF och Sisu Idrottsutbildarna. Bakgrunden – något förenklad – är att flickor i mycket lägre utsträckning än pojkar deltar i organiserad föreningsidrott. Väldigt många tjejer slutar med föreningsidrotten i tonåren, ofta för att de inte orkar leva upp till de höga prestationskraven. Samtidigt visar undersökningen Liv&Hälsa Ung en väldigt negativ bild av flickors upplevda hälsa idag. Det är vanligare att flickor upplever stress, oro och orolig sömn, och 25 procent av flickorna i klass 9 uppger att de ofta känner sig nedstämda. Och slutligen, när man tittar på kommunens investeringar, föreningsstöd och marknadsföringspengar så hamnar den övervägande delen hos killdominerade idrotter.

De unga tjejer som var med i samtalet ikväll gav också sin bild av hur det var att träna aktivt i killdominerade idrotter. ”Vi får träna på Örnsro IP men killarna tränar här på Behrn Arena”, ”Vi får de sämsta träningstiderna”, ”Vi får ärva killarnas matchdräkter”, ”Styrelsen består bara av killar” osv…

Man får inte direkt någon ljus bild av tjejernas situation i idrottsrörelsen idag. Det här måste vi göra ännu mer åt! (Intressant iakttagelse var också att konstgräsplanen på Behrn Arena låg tom och öde kl 20 en vardagkväll…)

Idrott

Samtalet handlade både om goda exempel, vilka hinder flickor möter i sitt idrottande och vilka möjligheter vi såg i att förbättra deras villkor.

En av de viktigaste insikterna jag tog med mig från samtalet till min roll som politiker var att vi måste vara mycket tydligare med vart vi vill någonstans med förändringsarbetet. Inför kommunala idrottsinvesteringar så görs en behovsanalys, där man tittar på det upplevda behovet för en viss idrott idag. Det man INTE tittar på är vilken målbild vi har för jämställd idrott och vilka investeringar som istället skulle behöva göras för att ta oss dit. Om målet är en större andel idrottsaktiva tjejer med bättre psykisk och fysisk hälsa idag – ja då kanske det är andra typer av anläggningar vi borde investera i än de som efterfrågas av röststarka, fysiskt aktiva grupper idag. Vi pratar mycket om vilka olika idrotter som domineras av tjejer (volleyboll, gymnastik, ridning, simning, konståkning osv) men jag saknar analysen av den socioekonomiska bakgrundens betydelse och vad det innebär för satsningar på jämställd idrott.

Men allt är inte svart. Fotbollsklubben Sturehovs nya damlag är ju värt att jubla över som ett gott exempel! Ett lag helt utan prestationskrav, man deltar på så många (eller få) träningar man vill, och alla får spela match. De har fått ca 100 medlemmar på bara någon månad! Och jag upplever att insikterna om flickornas tuffare villkor sprider sig till allt fler aktörer. Men idrottsföreningarna måste börja ”walk the talk”, media måste bli mycket bättre på att synliggöra tjejernas idrottande, och vi politiker måste efterfråga bättre genusanalyser när vi fattar beslut.

Det är sådana här fakta som vi diskuterat ikväll som bl a gör att jag ifrågasätter varför den politiska majoriteten i kommunen ska bygga skatepark, investera i ännu mer konstgräs och göra förstudie för renovering av Trängens IP när man inte ens är beredd att göra en förstudie av ett Gymnastikens Hus. Och varför jag hävdar att Örebro kommun måste börja efterfråga statistik på hur de gemensamt ägda idrottsanläggningarna används. Hur fördelas halltiderna mellan olika idrottsföreningar? Konståkning relativt ishockeyn? Och hur fördelas egentligen plantiderna mellan tjejer och killar i en och samma fotbollsklubb? Och varför jag anser att kommunen borde ta ett helhetsgrepp och göra en genusanalys på alla former av stöd som ges till idrotten, för att se hur helheten egentligen ser ut.

Det är dags att vi höjer ribban för mer jämställd idrott nu. Vi kan bättre än så här år 2015.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Vi ska behandla alla barn olika!

Först vill jag be dig att läsa mina synpunkter här nedanför, som kommer väcka känslor, och sen be dig att läsa länken där forskningen visar att jag har rätt.

Jag har haft förmånen att vara en liten del av det uppmärksammade arbetet i Gnesta Kommun mot begränsande normer* och för jämställdhet i förskolan och skolan.

Med de erfarenheterna med mig måste jag säga att jag länge funderat över den samhällsdebatt som råder kring pojkars sämre studieresultat och flickors psykiska ohälsa. Ofta pratas det om att sätta in särskilda läsprojekt för pojkar, mer resurser och särskilda insatser. Flickors ohälsa tycker jag att samhället står ganska handfallna inför och lägger i bästa fall in riktade ”stärkande” åtgärder.

Jag menar att dessa ytliga insatser inte kommer åt kärnan i det problem som vi vuxna skapar för våra barn. Vi kommer inte åt pojkars läsande, matteresultat och skrivande genom olika pedagogiska metoder. Vi kommer inte åt att flickor mår psykiskt dåligt genom att oja oss och irra omkring i metoder.

Svaret på frågorna vi ställer finns redan.

Vi måste jobba mot begränsande normer som gör att pojkars tid i skolan går åt till att skapa sig en social status som inte bygger på att vara bra i skolan. Det är helt inte coolt för pojkar att studera. Du måste först vara säker på din status som pojke för att sen kunna vara en ”plugghäst” och bli duktig i skolan.

När det gäller flickors mående famlar vi rejält. Flickors mående får inte alls samma uppmärksamhet som pojkars dåliga betyg. Troligtvis för att vi även här famlar i mörkret även om en strömbrytare finns som kan tända ljuset. Arbete mot begränsande normer är helt enkelt svaret.

Länken nedan som handlar om forskning i frågan lyfter också upp att många pedagoger säger ”jag behandlar alla lika” och hur problematisk det är. Det visar helt enkelt på att det inte finns den medvetenheten och utbildningen i begränsande normer, jämställdhet och lika rättigheter som behövs för att alla ska få lika möjligheter i livet.

Jag menar att vi ska behandla alla barn olika (som individer) men med samma mål: att alla ska få en välmående skoltid och erfarenheter och kunskaper med sig för livet.

Jag ska inte måla bilden alldeles för mörk och ska medge att det finns en gryende medvetenhet angående begränsande normer i förskola och skola i både kommuner och riksdagen men jag tycker det går för långsamt.

Vi måste snarast utbilda personal i förskolan och skolan i normkritik, jämställdhet och lika rättigheter. På så sätt kommer vi åt de problem jag lyft i inlägget.

Jag vill helt enkelt inte förlora fler generationer barn i det mörker som vi vuxna skapar för dem när vi inte ger alla lika rättigheter och möjligheter.

Länk till forskning i frågan:

www.genus.se/meromgenus/teman/skola/skolprestationer/snav-debatt-om-pojkars-skolprestationer

Kukkamariia Valtola Sjöberg

* begränsande normer: ofta oskrivna ”regler” för hur individer ska vara och bete sig för att passa in i mallar för till exempel hur en flicka eller pojke ska vara, se ut, bete sig.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Att säga som det är

Jag läser Fokus. Det är en högtidsstund varje fredagmorgon att få äta frukost lite längre och gå igenom tidningen. I tio år har den funnits och det är bra att den gör det. En av mina favoritdelar kommer i slutet. Där tidningen i illustrationer presenterar korta fakta om något i samtiden. Som idag:

De hade ju kunnat skriva så här också: Mat med gifter och tillsatser är billigare än vanlig mat.

Jag tror att vi ibland behöver fundera över våra ordval. Det som står i Fokus stämmer väl med hur vi ser på bra och giftfri mat. Att den är något annat än den mat som vanligt folk äter. Det normala är att vi köper och äter mat som innehåller gifter och tillsatser. De som inte gör det är någon lyckligt lottad elit av miljövänner och superakademiker. Det är en knasig konspirationsteori och varje gång jag måste försvara giftfri mat mot argument om att alla minsann inte har råd att köpa den tänker jag på hur vi pratar om de här sakerna. Samtalet kan gå runt och runt i turer om priser. Är det den giftria maten som är för dyr? Är det giftmaten som är för billig? Vi borde ändra på sättet vi använder orden och säga som det är:

Mat utan gifter och tillsatser är vanlig mat. Det borde vara normalt att äta sån mat. Egentligen är det väldigt konstigt att det överhuvudtaget säljs annan mat. Den vanliga maten måste nog bli just det. Vanlig.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Universitetsstudenterna är viktiga för ett socialt hållbart Örebro

Bostadsbristen är ett outtömligt ämne för diskussioner i fikarum, på debattsidorna och i riksdagen. Det är ett jätteproblem för samhället att det byggs så pass lite bostäder som det gjort senaste decenniet. Unga människor kan inte flytta hemifrån, nyanlända svenskar får svårt att etablera sig i samhället, människor utan ekonomiska resurser får svårt att hitta bra boenden, företag kan inte rekrytera rätt kompetens när det inte finns någonstans att bo.

I Örebro så verkar i alla fall trenden gå åt rätt håll, planprocessen går allt smidigare och ganska många bygglov beviljas nu. Intresset för att bygga är stort, och en del av de nya bostäderna byggs för universitetsstudenterna som blir allt fler när universitetet växer. Senast för ett par veckor sedan var jag med när bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) var här och tog första spadtaget för bygget av nästan 300 nya studentbostäder (i trä!) vid Tybblekullarna.

Vi har länge haft en brist på studentbostäder här i stan, och en del av de bostäder som funnits har varit i insprängda i allmännyttans (ÖBO:s) bostadsområden, som Vivalla, Brickebacken och Varberga. Men när nya studentbostäder byggs nu så hör jag vissa jubla över att allmännyttans bostäder töms på studenter. Då frigörs nämligen lägenheter till andra grupper som saknar bostäder. Men det är faktiskt inte bara av godo – jag ser två stora problem med den här trenden.

Dels kommer studenter som bor i isolerade studentbostäder att få svårare att etablera sig i staden, och de kommer lättare att flytta vidare efter sin utbildning. Det är inte bra för en kommun som vill behålla välutbildade, unga människor. För om man inte bor och lever i staden kommer man inte att känna som en del av den. Man kommer inte ha hittat till Varbergaskogen, fikat på Fröken Brogrens, handlat på ICA Boglundsängen eller cyklat runt Hästhagen. Vardagen blir lätt begränsad till Kårhuset och den lokala mataffären och pizzerian.

Men det handlar minst lika mycket om studenternas bidrag till en socialt hållbar stad. Att universitetsstudenter bor i lägenheter spridda över hela staden motverkar att våra bostadsområden blir ännu mer segregerade än de är nu. Genom att flytta ut universitetsstudenterna ur miljonprogramsområdena blir mångfalden bland de boende sämre, och klyftorna i staden ännu större.

Här finns en uppbar risk för något jag ofta påtalar – att vårt totala fokus på att bygga snabbt för att lösa bostadsbristen gör att vi inte håller flera hållbarhetsperspektiv för ögonen samtidigt. Vi behöver bli en ännu mer blandad stad än idag – inte mindre!

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Tjänstgörande mamma och politisk sekreterare på samma gång

”Dags och gå upp gamling” säger mini på morgonen och jag öppnar mina trötta ögon för att mötas av en pigg och glad tjej.
Hon har feber och är hemma från förskolan. Hennes storasyster som jag kallar mellis, är också hemma med magont och ont i huvudet.

Jag jobbar hemifrån idag.
Det finns människor som tycker synd om sjuka barn vars föräldrar är så hemska att de jobbar hemifrån istället för att vabba.
Jag tycker synd om föräldrar som lyssnar på andra som inte har så mycket koll på hur livet med sjukt barn kan se ut.

Hos oss är det två pigga och glada tjejer som leker och omväxlande vilar i soffan. Mini ber mig lägga mina svala händer på hennes panna för att svalka henne. Då gör jag det. Ibland övar de sin finska genom att be mig om vatten ”vettä kiitos”.
Sen lagar jag mat till oss alla som de äter med ganska dålig aptit men petar i sig lite grann i alla fall. Jag ger frukt, pratar med, påminner om att dricka, ger en kram, tar tempen och frågar hur de mår.

Det finns inget i situationen som råder som gör att jag inte kan jobba. Mina barn har inget behov av att jag sitter sysslolös bredvid dem. De behöver mig och jag är här men det går jättebra att jobba samtidigt.

Ofta har vi uppfattningar i samhället av hur en god förälder är, hur hen ska vara genom att upprätthålla bilder av en mamma med stärkt förkläde och papiljotter i håret.
Det är en endimensionell bild som ges av föräldraskap. Jag känner inget behov av att dela upp mig själv i olika roller och vara en arbetande Kukka i en stund och mamma i en annan. Jag bara är som jag är och gör det jag ska mest hela tiden. När barnen är friska och jag är på jobbet så är de ofta i mina tankar, jag pratar med de i telefon och försöker fundera på hur vi ska lösa både det ena och andra i deras liv.

Det intressanta i sammanhanget är kanske också att jag inte alls är någon ivrare av ”arbetslinjer” eller att folk ska jobba ihjäl sig. Mitt ”problem” är bara att jag älskar mitt jobb. Det får mig helt enkelt att må bra att vara med och bidra.
Jag klarar av att jonglera det mesta och vill helt enkelt inte dela upp olika företeelser i mitt liv, allt är en enhet.

Det viktiga är att våra barn känner sig omhändertagna, älskade och sedda och så länge det går att kombinera med att jag jobbar när de är sjuka kommer jag göra det.
När de säger ifrån, eller jag känner att de behöver mig till allt då kommer jag vara till 100% tjänstgörande mamma, fram till dess fortsätter jag att dela på mig.

Helt enkelt för att jag vill, kan och för att det går utmärkt

Kukkamariia Valtola Sjöberg

Politisk sekreterare

 

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather