Ett viktigt samtal om tiden och livet

Sätter mig ner för att blogga. Tolvåriga sonen sätter sig bredvid och frågar vad jag gör. Jag berättar om Rådhusbloggen och frågar honom vad han tycker jag borde skriva om. Han funderar ett tag och säger: ”Det skulle vara någon sak som är aktuell nu liksom. Kanske som hur invandrarna ska klara den kalla vintern”. Han funderar ett tag till. Sen säger han: ”Eller jag tänker nog mest på tiggarna. De som sitter utanför ICA. Det kommer bli jättekallt att sitta stilla på marken hela vintern. Jag tycker synd om dem. Och vet du, när jag kollar vilka som ger tiggarna pengar så är det nästan alltid invandrare som kanske själva haft det svårt, eller så är det väldigt små barn. Och de säger till sin mamma eller pappa: kan vi ge lite pengar? Och då brukar de nästan alltid de vuxna säga nej för de har bråttom eller nåt”.

Och jag är beredd att hålla med honom i den analysen. Jag har hört andra säga att de upplevt samma sak. Vi konstaterar tillsammans att det alltså är de som själva upplevt utsatthet som känner mest empati och solidaritet med tiggarna. Och barnen. De som har så begränsad erfarenhet om vad livet kan göra med människor. Trots det så känner de empati med vuxna människor som sitter utanför ICA och uppenbarligen har så oerhört mycket mindre än oss andra. Varför är det så undrar jag? Efter lite eftertanke svarar sonen: ”Kanske för att de vuxna är så trötta. De har så mycket att göra att de inte orkar tänka på andra”.

Pang – rakt in i magen. Ja, vi vuxna har nog för mycket att göra. Nästan alla jag känner säger att de skulle vilja jobba mindre, men att de inte kan. Tror inte att de får gå ner i tid för chefen. Att det försämrar deras karriärmöjligheter. Att de inte har råd. Men det är ju inte bara jobbet som äter vårt tid. Vi tittar 155 minuter om dagen på TV. Vi renoverar huset. Vi går till gymmet. Vi går på stan och shoppar nya kläder varje månad. Vi städar och lagar mat och diskar i en evighetsloop. Kollar jobbmailen på kvällen och hänger på Facebook.

Det är inte bara tiggarna utanför ICA som vi inte hinner eller orkar bry oss om. Vi läser allt mindre för våra barn och vi älskar mindre med varandra. Vi träffar våra vänner för sällan och tänker nog oftare på allt vi inte hunnit med än det vi faktiskt hunnit göra. Vi blir alldeles för ofta sjukskriva på grund av utmattningsdepression. Alla är inte där. Men jag tror att vi är ganska många som slarvar med livet. Vi är inte tillräckligt rädda om den tid vi faktiskt har, och som faktiskt är utmätt. Och vi vet inte ens hur lång tid vi har på oss för resten av våra liv. Kanske är det 40 år? Eller så är det bara 7.

Det finns en del som vi politiker kan påverka. Vi kan se till att samhället organiseras smartare, så att vi delar på den arbetstid som finns. Idag är det en grupp som bokstavligen jobbar sönder sig, och en annan som inte ens har något jobb att gå till. Ju effektivare vi blir på att utföra våra jobb, desto viktigare blir det att vi delar på den arbetstid som finns. För allas skull. Sänkt normalarbetstid vore en ganska rimlig sak att diskutera för alla politiker som orkar tänka annat än den gamla dinosaurietanken att vi kan skapa en massa ”nya (enkla) jobb” med vänsterhanden samtidigt som högerhanden effektiviserar, rationaliserar och digitaliserar bort en massa ”onödiga jobb”.

Men framförallt så är det här nog en resa som vi som människor måste göra var och en för sig. Klara av att söka oss tillbaka till varandra. Till flocken – som de flockdjur vi är. Det finns massor av saker som vi kan lösa tillsammans, om vi vågar be om hjälp. Och det finns en massa tid därute att hämta till de viktigaste sakerna, om vi börjar titta på vad vi faktiskt ägnar vår tid åt. Det var egentligen inga nya tankar för mig i teorin. Men att barnet reflekterade på det här sättet knuffade mig över någon sorts tröskel. Är jag verkligen tillräckligt rädd om mitt eget liv?

Det här samtalet var det finaste och viktigaste jag haft på väldigt, väldigt länge.

13892057_10153828440166274_7431189984273376228_n

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Sluta tjata om att vindkraften skulle vara en förlust

Att kommunen nu ska köpa sin eget tillverkade vindkraftsel för användning i kommunens skolor och arbetsplatser är ingen förlustaffär, vilket bland annat Patrik Jämtvall skriver på sin NA blogg.

Det stämmer att kommunens nya elavtal ligger 1-2 öre högre än elpriset ligger idag. Samtidigt är elpriset rekordlågt just nu och mycket pekar på att elpriset kommer öka i framtiden.  Eftersom avtalet är skrivet på en lång tidsperiod är det sannolikt att det kommer spara kommunen stora summor i det långa loppet.

Det stämmer visserligen som kritiker påpekar att förnyelsebar energi har svårt att nå lönsamhet på grund av det låga elpriset, men det är jämfört med subventionerade alternativ som kärnkraft. Utöver att mycket som sagt pekar på att priset kommer gå upp de närmsta 20 åren (då avtalet är tänkt att gälla) så är det även rimligt att anta att politiska styrmedel kommer användas de de närmsta 20 åren för att den förnyelsebara elen inte ska klappa ihop och gå under helt.  Det är den enskilt viktigaste förutsättningen för att vi ska klara klimatutmaningen. Med andra ord behövs politiska åtgärder så att kol, olja och kärnkraft får bära sina rätta kostnader så att marknadspriset på el blir rättvist gentemot förnyelsebart.

Inte bara om vinst, utan om klimatnytta
Diskussionerna om kommunens vindkraft går lite i rundgång. Vi har diskuterat det gång och gång igen. Ta en titt här om varför vi behöver förnyelsebart och varför det är en grundsten i kommunens klimatarbete.

Om vi nu sammanfattar det hela. 1. Elavtalet på 20 år kommer på lång sikt spara kommunen pengar, då elpriset kommer att öka. 2. Kommunen köper el från vindkraftverk lokalt, vilket skapar driftsäkerhet och oberoende 3. Elavtalet tryggar även vindkraftsbolagets ekonomi på lång sikt

Med andra ord finns det få risker med affären, vilket bla Patrik Jämtvall gärna vill låtsas om att det gör. Däremot hade riskerna varit större om bolaget skulle försöka agera på den öppna marknaden.

Försäljning skulle vara en förlustaffär för kommunen
Det Moderaterna och Liberalerna i kommunen föreslår, att inte skriva avtalet utan istället sälja vindkraftverken, är däremot ett förslag som skulle leda till direkta förluster för kommunen. Vindkraftverken skulle säljas till förlust då bolaget varnat för nedskrivning.  Då ingen vill betala överpris på något där värdet riskerar att sjunka.

Genom beslutet att teckna elavtalet med kommunen undviks nedskrivningen eftersom företagets långsiktiga ekonomi tryggas. Förluster undviks.

Frågan är varför M och L vill skapa en förlust på upp till 200 miljoner genom att sälja vindkraften till underpris. Och var ligger klimatnyttan i det?

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather