Alla inlägg av Niclas Persson

Besök hos kommunens miljöpristagare

IMG_0033

Idag var vi iväg till Rynningeåsens förskola för att prata om hur de jobbar med plastbantning och att bli en giftfri förskola. I flera år har förskolan varit ett föredöme i kommunen och deras kunskap och erfarenhet har varit viktig när kommunen arbetat fram en strategi för giftfri förskola. Och välförtjänt fick förskolan och pedagogerna Barbro Fehrm-Friberg och Camilla Lundqvist kommunens interna miljöpris som delades ut på kommunfullmäktige i januari.

Vi pratade en del om hur upphandlingarna kan göras bättre, framförallt hur det måste bli enklare för personalen i verksamheten att göra rätt val när de handlar in grejer. Idag saknas det giftfria prylar i kommunens inköpsportal, men samtidigt får personalen inte gå utanför avtalen och köpa på annat sätt. Jag och Sara kunde ju förklara från ett politiskt perspektiv att det samtidigt är bra att personal uppmanas följa avtalen. Detta då många verksamheter tycker det är bekvämare att gå till en affär i stan för att köpa saker hellre än att handla genom kommunens inköpssystem, som ändå säkerställer en hel del miljökrav.

En annan hemläxa är att checklistor och kommunikation till kommunens anställda om hur en arbetar för att minska gifter måste bli enklare och mer pedagogiskt. Andra kommuner som satsat mycket på att förklara vikten av arbetet och hur en kan starta är Göteborgs stad som bland annat gjort denna informationsfilm:

IMG_0027Vi pratade även en hel del om utemiljö då Rynningeåsens förskola har uteprofil. Förskolan har en rätt så färgglad och ganska fantastisk gård, men så ser det inte ut i hela kommunen. På många förskolor saknas riktigt gräs och barnen leker på gummiasfalt tillverkat av gamla bildäck. Ibland är uttjänta bildäck och PVC-rör lekmaterial, trots att de innehåller många farliga ämnen.

Just när det gäller barnens utemiljö tycker vi att det finns mycket att jobba för att alla förskolor ska få en bättre, roligare och giftfri lekmiljö. Inte minst för att säkra så gårdarna inte krymper så att barnen tvingas trängas när de är ute och leker.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Sluta tjata om att vindkraften skulle vara en förlust

Att kommunen nu ska köpa sin eget tillverkade vindkraftsel för användning i kommunens skolor och arbetsplatser är ingen förlustaffär, vilket bland annat Patrik Jämtvall skriver på sin NA blogg.

Det stämmer att kommunens nya elavtal ligger 1-2 öre högre än elpriset ligger idag. Samtidigt är elpriset rekordlågt just nu och mycket pekar på att elpriset kommer öka i framtiden.  Eftersom avtalet är skrivet på en lång tidsperiod är det sannolikt att det kommer spara kommunen stora summor i det långa loppet.

Det stämmer visserligen som kritiker påpekar att förnyelsebar energi har svårt att nå lönsamhet på grund av det låga elpriset, men det är jämfört med subventionerade alternativ som kärnkraft. Utöver att mycket som sagt pekar på att priset kommer gå upp de närmsta 20 åren (då avtalet är tänkt att gälla) så är det även rimligt att anta att politiska styrmedel kommer användas de de närmsta 20 åren för att den förnyelsebara elen inte ska klappa ihop och gå under helt.  Det är den enskilt viktigaste förutsättningen för att vi ska klara klimatutmaningen. Med andra ord behövs politiska åtgärder så att kol, olja och kärnkraft får bära sina rätta kostnader så att marknadspriset på el blir rättvist gentemot förnyelsebart.

Inte bara om vinst, utan om klimatnytta
Diskussionerna om kommunens vindkraft går lite i rundgång. Vi har diskuterat det gång och gång igen. Ta en titt här om varför vi behöver förnyelsebart och varför det är en grundsten i kommunens klimatarbete.

Om vi nu sammanfattar det hela. 1. Elavtalet på 20 år kommer på lång sikt spara kommunen pengar, då elpriset kommer att öka. 2. Kommunen köper el från vindkraftverk lokalt, vilket skapar driftsäkerhet och oberoende 3. Elavtalet tryggar även vindkraftsbolagets ekonomi på lång sikt

Med andra ord finns det få risker med affären, vilket bla Patrik Jämtvall gärna vill låtsas om att det gör. Däremot hade riskerna varit större om bolaget skulle försöka agera på den öppna marknaden.

Försäljning skulle vara en förlustaffär för kommunen
Det Moderaterna och Liberalerna i kommunen föreslår, att inte skriva avtalet utan istället sälja vindkraftverken, är däremot ett förslag som skulle leda till direkta förluster för kommunen. Vindkraftverken skulle säljas till förlust då bolaget varnat för nedskrivning.  Då ingen vill betala överpris på något där värdet riskerar att sjunka.

Genom beslutet att teckna elavtalet med kommunen undviks nedskrivningen eftersom företagets långsiktiga ekonomi tryggas. Förluster undviks.

Frågan är varför M och L vill skapa en förlust på upp till 200 miljoner genom att sälja vindkraften till underpris. Och var ligger klimatnyttan i det?

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Rösträttsåldern bör sänkas till 16år

I dagarna har Örebro kommun svarat på Demokratiutredningens betänkande, där ett förslag bland många var att sänka rösträttsåldern i kommunvalen till 16. Förslaget innebar att kommuner kan ansöka hos regeringen att under två val sänka rösträttsåldern. Deltagandet skulle alltså vara frivilligt och regeringen skulle i slutändan godkänna ansökningarna. Dessvärre valde många partier i Örebro att rösta för att inte rekommendera detta.

Det olyckliga i det hela är inte att Örebro svarat att det vore ointressant för Örebros del att delta i det frivilliga försöket, utan att kommunen genom sitt svar därmed inte heller vill att någon annan kommun ska tillåtas ansöka hos regeringen om att genomföra ett försök med sänkt rösträttsålder.

Tillsammans med Lennart Bondeson från Kristdemokraterna fick jag en chans att djupdyka i argumenten för (och han emot) när vi debatterade hos Sveriges radio igår. Jag tänkte ändå passa på att utveckla argumenten för förslaget här nedan.

Syftet enligt demokratiutredningen med sänkt rösträttsålder är att öka valdeltagandet, påverkan på antalet unga som väljs till förtroendeuppdrag samt att få andra demokratieffekter.

Unga är nämligen den mest underrepresenterade gruppen i kommuner. Unga beräknas vara underrepresenterade i politiken med 12 procentenheter.  Vi vet även att många unga förtroendevalda lämnar sina uppdrag efter några år på grund av studier eller flytt. Helt enkelt väljs färre unga in och fler unga slutar än övriga grupper.

Vill vi titta mer på den internationella erfarenheter som finns av att sänka rösträttsåldern finns många exempel. Österrike har sänkt lägsta åldern för att rösta i samtliga val. I Tyskland har gränsen sänkts i lokalvalen i 6 delstater. Schweiz och Malta har sänkt i lokalvalen och Skottland har sänkt i både lokalval och val till det skotska parlamentet. Den bästa jämförelsen fås dock om en går till Norge.

Norge genomförde ett försök med sänkt rösträttsålder i lokalvalet i 20 kommuner. Regeringen utsåg kommunerna utifrån att de bildade ett tvärsnitt av landets kommuner. Helt enkelt några var små, några mellanstora och några var stora kommuner. Erfarenheten i Norge pekar på att valdeltagandet ökade till 58% bland förstagångsväljare jämfört med 46% i kommuner som inte genomförde försöksverksamheten.

Mycket talar alltså för att fler skulle gå och rösta om de fick rösta tidigare. Europarådet har i en resolution rekommenderat harmonisering lägsta rösträttsålder till 16 år i Europa. Bland annat bygger rekommendationen på att det finns ett samband med att ju tidigare en röstar efter demokratiundervisningen i skolan, desto större är chansen att en röstar resten av livet.

Demokratiutredningen pekar på att vår representativa demokrati står inför utmaningar. För att stärka demokratin behöver den med jämna mellanrum vitaliseras.  Här skulle jag vilja lyfta faktumet att Svenska Kyrkan sänkt rösträttsåldern till 16 år i kyrkovalet. Argumentet inom kyrkan löd ”det är angeläget för kyrkans framtid att ta till vara på ungas engagemang”. Det konstaterades även att medelåldern på beslutsfattande positioner var hög och att unga har svårt att göra sin röst hörd. Tanken går osökt till landets kommuner där situationen ser precis lika ut.

Trots de utmaningar som finns med politikerförakt som växer och att många unga känner att de har lite att säga till om verkar det finnas gott om kommunpolitiker som inte fått upp ögonen för att det behövs åtgärder. Det bör vara angeläget även för den lokala demokratin att ungas engagemang tas till vara.

Avslutningsvis vill jag beröra ett vanligt motargument om att rösträttsåldern bör följa myndighetsåldern. Om en läser noga har demokratiutredningen tagit hänsyn till detta. Det föreslås inte en sänkning av rösträttsåldern vid val till riksdagen som stiftar lagar och tar beslut som rör hela landet med hänsyn till att 16 och 17åringar är omyndiga och det inte anses lämpligt. Däremot föreslås en sänkning i val till kommunen som tar beslut som i stor utsträckning påverkar den enskilde. Helt enkelt hanterar frågor som direkt rör ungas vardag och livsmiljö. Utredningens resonemang är att det inte är lika känsliga frågor som lagstiftning, men samtidigt väldigt viktiga frågor för de unga.

Dessutom finns en rad exempel där myndighetsålder samt rättigheter och skyldigheter skiljer sig. Vid 15år blir en straffmyndig. Vid 16 år upphör skolplikt och en får rätt att förvalta egna pengar samt starta företag. bara för att nämna några exempel.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Ett samtal om kulturen

Under tisdagskvällen kunde en vara med på ett spännande samtal om kulturen på ett fullsatt Kafe Kulör. En panel fick börja röra lite i frågorna om vilka slags satsningar som kulturen behöver i Örebro. Det var en väldigt givande kväll tycker jag och med hem fick jag lite nya perspektiv kring aktuella frågor som bygget av kulturkvarteret.

IMG_20160419_183015

Det blev en diskussion om huruvida kultur främst ska konsumeras eller om målet är att människor ska utöva kultur. Helt enkelt, ska vi örebroare främst vara åskådare eller ska vi vara medskapare och delaktiga i att skapa. Själv tycker jag vi har för mycket av just åskådarkultur och skulle vilja se mer deltagarkultur. För jag tror det blir fler meningsfulla möten om vi gör saker tillsammans än om vi bara tittar på saker tillsammans.

Många nämnde just det under kvällen, att kulturen är ett viktigt kit i vår stad och i vårt samhälle. Att det skapar sammanhang och meningsfullhet för människor. Det är kulturen som får samhället att fungera så väl som det gör, trots alla brister som finns. Jag brukar alltid tänka på när en forskare berättade för mig att vi i Sverige saknar förståelse helt för hur segregerade våra städer är. I ett jämförande perspektiv internationellt har vi mer segregerade storstäder än ex Los Angeles i USA. För mig skapar det en förståelse för kulturens roll och styrka. Frågan borde alltså inte vara varför våra segregerade områden fungerar så dåligt som de gör, utan de fungerar förvånansvärt bra. Frågan borde vara; varför fungerar våra utsatta bostadsområden så bra som de gör? Svaret blir då att vi kan tacka kultursatsningar och kulturarbetare för det.

Att Örebro är en delad stad var något som samtalet återkom till en hel del. Riskerna med att centralisera kulturen genom exempelvis ett stort kulturkvarter nämndes. En paneldeltagare pekade ut att människor beroende på socioekonomi har olika stora trygghetsavstånd som begränsar hur rörliga de är utifrån bekvämlighet. Helt enkelt att människor i utsatta områden rör sig betydligt kortare avstånd för att nyttja exempelvis ett bibliotek. Är det för långt bort saknar de känsla av ägandeskap och känner sig inte trygga och bekväma med att göra ett besök. Människor med högre inkomst har ett större trygghetsavstånd vilket betyder att de kan tänka sig att röra sig för att ta del av kultur. De känner alltså ett större ägandeskap över staden och det som erbjuds alla örebroare. Detta faktum gör att vi behöver ha ett levande samtal om trösklar och ägandeskap inom kulturpolitiken. Det finns självklart fördelar med att samla verksamhet, men det är viktigt att det finns en infrastruktur inom kulturen som gör att vi fångar upp människor som har ett stort behov av kultur och att de då slussas vidare (ofta in mot stan) för att delta och ta del av det som sker på andra ställen än där de bor. Ett väldigt konkret förslag som någon lyfte var att se till så det går bussar till kulturarrangemang i och utanför staden, så det blir lättillgängligt för fler.

Som sagt snuddade vi vid frågan om kulturkvarteret. Förslaget innebär en ganska stor satsning på 500 miljoner och en ökad kostnad på 25 miljoner varje år, så det var fint att höra panelens reflektioner. Alla var överens om att det är välkommet med en satsning på kulturen och att det finns mycket gott som kommer av att få verksamheter att samverka. Det är spännande saker om en blandar konsthanteverk, med teknik, med musik osv. Men det främsta behovet som jag hörde beskrivas var bristen på billiga lokaler som kan bli ateljeer eller replokaler. Det lyftes från panelen att i de städer där det idag bubblar i världen finns en sak gemensamt, just tillgången på billiga lokaler. Kulturen är ofta något som sköter sig själv och det viktigaste är infrastrukturen.

I Örebro kan vi se att det blivit ett uppsving av spelningar som arrangeras på stan av privata arrangörer. Det är oerhört positivt, men det behöver bli lättare att skaffa tillstånden och föra dialog för att hitta lösningar som möjliggör fler arrangemang. Samtidigt som det är viktigt att inte glömma bort den kommersiella kulturen känns det viktigt att påpeka att vi i city saknar icke-kommersiella ytor. Vi saknar klassiska allmänningar där människor kan vara utan prestation, utan att behöva betala inträde eller köpa fika. Platser där en kan umgås eller bara vara. Många umgås idag på stan genom att shoppa eller besöka caféer, men det är inte tillgängligt för alla. Det finns människor som inte har råd att fika varje dag i syfte att träffa vänner. Det måste finnas fler attraktiva mötesplatser som är till för alla. Biblioteken är en av dessa platser idag, men kanske behövs det något mer.

Panelen fick en fråga från publiken kring mångfald inom kulturen och bland de som jobbar med kultur i det offentliga. Svaret blev att det är ganska skralt idag. Det får mig att tänka på hur viktig kulturen är just för att fördela makt mer rättvist i samhället. Vi skulle behöva använda kulturen för att skapa delaktighet och sprida en känsla av ägandeskap. Det är därför jag tycker en satsning på ett Folkets hus i Vivalla är bra. Det behövs platser där människor kan mötas och organisera sig, framförallt unga. Det behövs platser där människor tillåts vara radikala och får vara i opposition till makten. Och att få vara kritiska utan att risker att förlora stöd från det offentliga. Då behövs föreningar som Folkets hus som kan vara en mellanhand, som kan vara neutral mellan makt och de som upplever sig som opposition.

13062176_10153373327955672_4125298716029303760_n

Slutsatsen av detta långa samtal tycker jag är att vi behöver prata mer om vilken slags stad vi vill vara. Hur vi vill utveckla Örebro och hur vi kan använda kulturen som ett verktyg. Det viktiga är inte att göra en stor satsning på flera miljoner, utan det viktiga är samtalet och hela resan till att en satsning görs. Problemet idag är att alldeles för få är med i samtalet om vad vi vill bli för slags stad, vad vi vill få ut av en satsning på kulturen eller ens känner ägandeskap nog så att de kan tänka sig besöka ett nytt kulturkvarter.

Personligen tror jag vår stad har mycket att vinna på att bli en kreativ och skapande stad. Det är därför jag tror så mycket på ett makerspace och platser där människor får vara med och skapa och testa sig fram. Vi har exempelvis många it-företag och entreprenörer i stan som gör många spännande saker. Det märks att de bryr sig vilken slags stad Örebro ska vara då de arrangerar saker som kids-hack (programmeringsstuga för barn och unga). Sådana initiativ och KomTek (kommunala teknikskolan) tror jag är viktigt för att fler tjejer tidigt ska få växa ett intresse för programmering och teknik. Om vi även blandar in satsningar för konstnärligt skapande är det svårt att veta exakt vad det kommer bli. Mer än spännande. Tänk vad det skulle kunna betyda för världen om vi som stad var delaktiga i att öka antalet tjejer som blir programmerare, spelutvecklare eller ingenjörer och uppfinnare. Då tror jag vi skulle göra avtryck på riktigt.

/Niclas Persson, kommunalråd och ersättare i Kulturnämnden

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Kooperativa asylboenden, sociala företag och nya lösningar

Idag har jag tillsammans med Sara Richert varit och träffat Coompanion som ger rådgivning till ekonomiska föreningar. Vi ville höra mer om möjligheterna med en ekonomisk förening och varför en kan välja det framför att starta ett aktiebolag. Den stora skillnaden, fick vi lära oss,  är att en ekonomisk förening ska främja medlemmarnas ekonomiska intresse snarare än att skapa vinst. Fokuset hamnar på idéerna och på de värden som är viktiga för medlemmarna snarare än att göra överskott för en vinstutdelning. Med andra ord ett bra sätt att förvalta något tillsammans med andra eller sprida en idé, som en kan jobba med. Ett vanligt missförstånd är just att en inte kan tjäna pengar i en ekonomisk förening, men även där går det att anställa. Det går faktiskt bra att vara både anställd och sitta i styrelsen. Och du måste inte samla in 50 000 kr för att få sätta igång, såsom med ett aktiebolag.

Vi kom in på möjligheten att gå ihop för att bygga eller äga ett hus tillsammans. Såsom en byggemenskap, vilket vi gärna pratar om ibland. Lite som en bostadsförening, men där föreningen är mer aktiv i vad som ska byggas och hur det ska nyttjas.

En fantastisk ide som vi fick med oss hem efter mötet var möjligheten att starta kooperativa asylboenden. Helt enkelt boenden som ägs av de asylsökande själva, där de har inflytande över sitt eget boende. Något som skulle minska det offentligas utgifter och ge utsatta människor mer inflytande över sin vardag.

Det finns självfallet svårigheter såsom möjligheter för ekonomiska föreningar att ta banklån, men det allmänna bör ha ett stort intresse att få ned kostnaderna för asylboenden som idag är alldeles för höga. Stora företag som drivs av gubbar som gör stora vinster medan de boende saknar goda möjligheter till inflytande över verksamheten. Tänk om då istället att asylboenden drivs av en förening där de asylsökande är medlemmar, och de själva bestämmer kring hur verksamheten ska skötas. Det bör inte vara svårt att motivera att kommuner, regioner eller staten går in med säkerhet, om det i slutändan sparar skattepengar.

På samma sätt kan kooperativa företag vara ett viktigt verktyg att få nyanlända i egen försörjning. I samhället idag ses många nyanlända inte som en resurs eftersom de kanske har en låg utbildningsbakgrund eller ännu inte lärt sig språket. Men fullt rimligt är att de kan jobba, att de förmodligen har haft ett yrke tidigare och kan många olika saker.  Att anställa sig själv för att göra något en redan kan är då ett rimligt och viktigt alternativ.  Att starta ett eget företag kan vara tufft och en kanske inte kan allt en behöver kunna. Att då gå ihop med andra och starta en ekonomisk förening för att tillsammans hjälpas åt med en verksamhet skulle kunna vara mycket lättare. Det krävs ingen stor insats som för ett aktiebolag och varje medlem har lika mycket inflytande.

Även om det skulle ta ett tag att bygga upp en verksamhet som kan försörja flera personer så vet vi att varje litet steg mot egen försörjning är viktigt. Både för individen och samhällsekonomin. Vi ska nog helt klart inte underskatta möjligheterna i kooperativa företag i framtiden.

Niclas Persson, kommunalråd

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Örebroarna måste få påverka planerna på kulturkvarter

Redan idag finns en ganska hög tröskel för många Örebroare för att ta del av kulturen eller besöka biblioteket. Det är ganska problematiskt eftersom kulturen behövs för att skapa möten, erbjuda möjligheter att bilda sig och utvecklas oavsett vem en är eller vilken bakgrund en har. Kulturen kommer behövas för att hålla ihop samhället när Sverige och Örebro växer.

Kommunledningen driver fortfarande på om att bygga ett kulturkvarter, där bibliotek och kulturskola ska ingå. Men alldeles för få Örebroare har fått säga sitt om vad de har för tankar, visioner och krav på framtidens bibliotek eller en förändrad kulturskola.  Idag är det främst några få privilegierade örebroare som fått vara med och påverka planerandet av kulturkvarteret.  Resultatet riskerar därför att bli att vanliga örebroare inte kommer känna ägandeskap för det som byggs för deras skull. Då kommer de förmodligen inte heller ta del av verksamheten.

Miljöpartiet kommer att lägga förslag till kulturnämnden, som ansvarar för dialog med medborgarna, att örebroarna ska få vara med och säga sitt om kulturkvarteret. Det är viktigt för att exempelvis stadsbiblioteket ska kunna möta de behov och önskemål som folk har, och se till att fler använder sig av och besöker biblioteket. Detsamma gäller kulturskolan. Och så kanske det saknas något i planerna som örebroarna vill ha men som kommunen missat.

När kommunen satsar 500 miljoner och planerar att lägga 40 miljoner per år på en stor kultursatsning så är det ju viktigt att det blir rätt. Det behövs en folklig förankring och människor måste få vara med och säga sitt.

Niclas Persson
Kommunalråd

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

12 miljoner till familjecentraler och socialförvaltningen

När miljöpartiet la fram sin budget förra hösten inför 2016 föreslog vi att familjecentralerna i kommunen ska stärkas med 5 miljoner, att socialtjänstens förebyggande arbete ska stärkas med 5 miljoner samt att 2,5 miljoner ska gå till fler socialsekreterare. Sammanlagt skulle detta kosta 12,5 miljoner.

Idag när kommunstyrelsen beslutade om att omfördela medel från statliga bidrag för ensamkommande som hamnat på hög så fanns det 12 miljoner till familjecentraler och socialförvaltningen i förslaget. Med andra ord nästan identiskt med det som Miljöpartiet föreslagit under hösten.  4 miljoner går till familjecentralerna och 8 miljoner går till socialförvaltningen.

Vi i Miljöpartiet är såklart glada att vi kan inspirera kommunledningen med våra förslag, men är främst glada över att dessa viktiga verksamheter stärks.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Låt oss börja med en flyktingamnesti

Det finns stora utmaningar med att klara ett stort mottagande av flyktingar. Det behövs ett ambitiöst politiskt projekt för att bygga om systemet och samhället för att välkomna fler hit. Det finns ett stort behov av att lägga energi och resurser på att inkludera fler människor i vårt samhälle. Därför vore det rimligaste att genomföra en flyktingamnesti just nu när mottagandet är som mest utmanande. Detta eftersom resurserna som krävs för att tvångsutvisa alla människor som idag lever som papperslösa i landet behövs till samhällsbygget och utbyggnad av välfärden, precis som de människor som idag lever utan papper behövs i samma politiska projekt. Att göra sig av med både människor och pengar hjälper inte till att bygga ut välfärden.

Moderaterna har lyckats hitta oppositionens taktpinne och har insett att de kan få igenom den borgerliga önskelistan om de snabbt svänger högerut i migrationspolitiken. Som fästa i ett gummiband måste då regeringen komma efter för att kunna kompromissa på mitten för att få en riksdagsmajoritet. Det är ingen slump att de borgerliga partierna är i full färd att lansera sina gamla vanliga förslag såsom sänkta lägsta löner som lösningen på hur landet ska klara av att ta emot människor. De nyttjar den uppkomna situationen för att opinionsbilda för vad de alltid stått för. Skillnaden är att regeringspartierna har fullt upp med att parera och förhålla sig till Moderaternas och Kristdemokraternas ständiga utspel och rörelse högerut mot Sverigedemokraterna så att de tappat förmågan att opinionsbilda för ett alternativ. Alternativet mot en mer restriktiv gränspolitik som i ilfart rör sig mot stängda gränser är just ett ambitiöst politiskt projekt med målet att bygga bostäder och bygga ut välfärden.

Det finns en ung generation väljare som väntat länge på sin chans att forma samhället. Det är en generation som växte upp under nittiotalets nedskärningsår och som endast sett den sortens politiker som administrerar nedskärningar. Efter socialdemokraterna på nittiotalet kom alliansregeringen som istället administrerade skattesänkningar och en nedmontering av välfärden som följd. Här står den unga generationen nu och väntar på politikernas svar på stora samhällsutmaningar som klimathotet och flyktingarnas kris. Många hoppas på att få se politiker som vågar tro på politik på riktigt, som har visioner och ideer. Den sortens politiker som fanns förr. Som skapade välfärdssamhället och som byggde en miljon bostäder för att det behövdes. Politiker som formade sin tid istället för att låta sin tid forma dem och politiken de förde.

Sannolikt finns det idag inget riksdagsstöd för att ta bort utgiftstaket som möjliggör stora satsningar på att bygga ut välfärden och skapa fler bostäder. Utgiftstaket är den övre begränsning för statens totala utgifter (oavsett hur de finansieras) som i varje budget sätts för de närmsta 3 åren. Dagens gällande utgiftstak är satt utan åtanke på att ett behov av snabba och stora investeringar kan krävas i välfärden för att öka kapaciteten i flyktingmottagandet. Men om regeringen förde fram en sådan ide om att bryta utgiftstaket och därmed skickade signalen, att det finns idéer och lösningar för att vidga välfärden och klara mottagandet, skapas exakt den sorts opinionsbildning som landet behöver nu.

Risken med att regeringen tystnar i självcensur och istället administrerar borgerlig politik i rädsla att tappa regeringsmakten är att det inte kommer bli bättre med tiden av sig självt. Vid valet 2018 kommer det vara för sent att vända på den väg som landet slagit in på. Sannolikt kommer gränspolitiken att skruvas till och retoriken hårdna allt mer. Centerpartiet och Vänsterpartiet kommer inte ensamma klara av att hålla emot när samtliga övriga partier i svensk politik i retorik eller praktik skruvar åt gränspolitiken. Med andra ord är det denna mandatperiod, med ett svårt parlamentariskt läge, när landet är i en svår utmaning, som de närmsta årtionden i svensk politik kommer att avgöras. Det tuffa parlamentariska läget, som även nu efter ett år fortfarande framstår som låst med fascistiska Sverigedemokraterna som vågmästare, gör att det är svårt att åstadkomma någon som helst handlingskraftig politik. Frågan är snarare vem som ska styra riksdagen och landet efter 2018, och om en handlingskraftig majoritetsregering kan skapas.

Med andra ord har valrörelsen 2018 har börjat. Och regeringen har hittills inte lyckats särskilt bra att tydligt föra fram skillnader mellan partierna och vilken politik som den söker stöd för att driva. Regeringen behöver opinionsbilda för ett rimligt och ambitiöst alternativ till en alliansregering (som styr med eller utan Sverigedemokraterna). Regeringen håller istället på att bryta helt med den unga progressiva generationen som står och väntar på ett nytt politiskt projekt. Risken är att de unga tappar förtroendet till politikerna, som just nu inte framstår som att de själva tror på att det är möjligt att forma samhället och framtiden med opinionsbildning och politik. De unga riskerar att få vatten på sin kvarn att politiker och partierna snarare formar sin politik utifrån opinionsundersökningar och rädsla än utifrån värderingar och vilka behov landet verkligen har. De behöver motbevisas så att en hel generation inte desillusioneras kring vad politik är och kan åstadkomma för förändring.

Sverige har otroligt goda möjligheter att ta emot och inkludera fler människor i samhället. Det är en fråga om fördelning av ansvar och kostnader. Med ambitiös politik kan vi säkerställa att ansvaret och kostnaderna fördelas solidariskt. Genom politiska beslut kan vi rikta vår energi på att öka kapaciteten och bygga ut välfärden.

Ett första steg bör vara att omfördela resurser från tvångsutvisningar till det nya samhällsbygget. Genom en flyktingamnesti kan människor och pengar komma till arbete i att bygga ut välfärden.

Niclas Persson, Kommunalråd i Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Låt dig inte luras att det är israeler mot palestinier i den här konflikten!

68615_10151167458130672_1746337171_n

Senare idag ska jag medverka i en debatt hos Sveriges Radio kring den manifestation som hölls i fredags i solidaritet med Palestinas befolkning. Särskilt mitt deltagande har ifrågasatts som att jag därmed legitimerar åsikter som förhärligar och försvarar terror.

Jag nekar inte till att det fanns människor som har helt andra perspektiv än mig. Några problematiska saker sades och det fanns en stor banderoll från kommunistiska partiet som jag varken skulle ha målat eller burit fram själv. Istället promenerade jag på min kant med en palestinsk flagga som jag själv smugglat ut tillsammans med MR-rapporter genom säkerhetskontrollen på Ben Gurion flygplatsen. Jag fick sedan tillfälle att i ett tal ge mina perspektiv på konflikten och ockupationen när vi anlände till Våghustorget.

Jag tycker att mitt tal nedan säger mer om min inställning i frågan än om folk gissar sig till vad jag möjligtvis tycker utifrån vilka andra som demonstrerade med mig. Jag har svårt att ta ansvar för vad andra gör och säger, men jag anser att jag håller rent mot de som förespråkar våld eller försvarar terror.

Jag välkomnar debatten i eftermiddag där jag hoppas få nyansera kritiken mot Israels ockupationspolitik, varför det inte är en dum ide att bojkott varor och varför det är viktigt att vi står på palestiniernas sida.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

—-

Tack till arrangörerna för inbjudan, och tack alla ni för att ni kommit hit idag för att visa solidaritet med Palestinas befolkning. En befolkning bestående av människor som du och jag som lever sina liv under ockupation. De föds under ockupation, de växer upp under ockupation, de blir kära och gifter sig under ockupation och tyvärr dör under ockupation. Det är människovärdet vi kämpar för här idag.

För några år sedan satt jag i ett litet rum i Jerusalems gamla stad. I rummet satt jag och lyssnade till en äldre man och en ung kvinna. Den äldre mannen satt i det här rummet för att han förlorat sin älskade dotter till konflikten. Den unga kvinnan satt där i rummet för att hon förlorat sin älskade man till konflikten.

Den unga kvinnan var amerikan och hade gift sig med en palestinsk man. Hon hade bytt tro och konverterat till Islam, de hade fått fantastiska barn tillsammans och så bosatt sin lilla familj utanför Ramallah på Västbanken. En dag stoppades hennes man av israeliska säkerhetsstyrkor vid en vägspärr. Han misstogs som en farlig terrorist, trots att han var obeväpnad och påväg hem till familjen en helt vanlig dag. Han dödades när han sträckte sig efter något papper i bilen och en hispig soldat sköt honom. Hans död var rätt så meningslös. Fruktansvärt meningslöst. Sådär meningslöst att det blir betydelsefullt. Det skvallrar om hur farlig rädsla är.

Den äldre mannen som också satt i det lilla rummet och gjorde den unga kvinnan sällskap, han var själv jude. Hans dotter som gjort militärtjänst hade dödats vid en självsmordsattack mot den militärförläggning där hon var stationerad. Jag minns hur mannens ögon tårades när han levde sig tillbaka till den där dagen han förlorade henne. Han berättade hur han hamnade i en djup sorg efter hennes död. Han berättade att han hamnade någonstans där det var riktigt mörkt och hemskt. Han hade vapen hemma. Han saknade henne enormt. Det var hans enda dotter.

Den här äldre mannen, med vapen hemma, som just förlorat sin dotter. Han ville hämnas. Han började planera i sitt huvud. Han visste flera ställen där palestinier jobbade. Han räknade ofta i sitt huvud hur många människor han skulle hinna döda innan någon kunde stoppa honom. Han räknade till att han skulle hinna släcka livet på åtminstone 3 kanske faktiskt 5 av dem som dödade hans dotter.

Men den här äldre mannen lät vapnen ligga. Innan han kunde göra något riktigt dumt kom han till insikt om hur meningslös hela den här konflikten var som pågick mellan israeler och palestinier. Han insåg att om han som förlorat sin dotter dödade fem palestinier som hämnd, skulle hämnden för dessa fem av hans oskyldiga offer bli 25 oskyldiga israeler. Om hämnden fortsätta växa skulle till slut inget annat än hat och våld fanns kvar.

Istället för att döda i sin dotters minne så satt han i ett rum med den muslimska kvinna som förlorat sin älskade make. De borde varit fiender, men de vägrade vara fiender i den konflikt som de hatade. De hade istället valt att tillsammans, genom en organisation kallad Parents circle, kämpa för fred och försoning. Detta gjorde de genom att besöka såväl palestinska som israeliska skolor för att prata om det meningslösa i konflikten.

Jag tänker ofta på detta möte. Jag tänker på modet att vägra vara fiender. På hur svårt det måste vara att vägra hatet som är så lätt. Att välja bort hämnden som är så nära. Men det ger mig alltid hopp.

Jag tänker på detta när konflikten kommer på tal, särskilt när människor säger saker som ”de båda sidorna”.  Jag får det aldrig att gå ihop. Vaddå de båda sidorna. Är det verkligen bara två sidor? Och vart ska vi räkna de som vägrar vara en del av konflikten? Vilken sida står de som vägrar vara fiender? Vart ska vi räkna de israeler som vill ha fred och vart ska vi räkna de palestinier som vill ha fred?

Kanske är jag dålig på matte men hur kan det bara vara två sidor? Det bör ju beroende på hur vi räknar vara åtminstone tre sidor, eller fyra.

Jag förstår att det är en förenkling av konflikten. Men det är ju helt fel när Israeler ställs mot Palestinier. För om vi ska förenkla och bara ha två sidor i konflikten tänker jag såhär: På den ena sidan står alla som vill att konflikten och hatet fortsätter. Där står de Israeler och de Palestinier som tror att det går att döda för att skapa frihet. Och på den andra sidan står alla de som vägrar vara fiender. De som förlorat nära och kära och som inte längre orkar hatet. De som nu vill få ett slut på konflikten som sliter isär deras samhällen.

Jag hoppas att inte heller du låter dig luras att det är palestinier mot israeler i den här konflikten.

 

735124_10151167459180672_23425825_n
Den mur Israel har uppfört är högre och längre än Berlinmuren. Med denna som verktyg har palestiniers rörlighet begränsats och fler illegala bosättningar kunnat byggas

Innan jag fortsätter vill jag få detta sagt. Inget med den här konflikten är enkelt. Det är flera generationer på båda sidor gränsen som upplevt våld och illdåd, som lärt sig att hata och frukta varandra. Det är ingen enkel sak att reda ut. Men mer våld kommer inte lösa konflikten eller skapa rättvisa.
Men en sak i det hela är däremot väldigt enkel. Israels ockupation av Palestina bryter mot folkrätten.

Enligt folkrätten enligt Genèvekonventionen är ockupation ett övergångsläge, ett tillfälligt limbo. Men ockupationen av Palestina är världens längsta ockupation och går nu in på sitt 67 år.
Folkrätten är, vilket kanske låter lite konstigt, en samling av krigets lagar. Ett försök att skapa ordning i omänskligt krigande och barbari.

Folkrätten förbjuder exempelvis länder att utföra folkmord och tvångsförflyttningar av människor för att kunna flytta in sin egen befolkning på ett område. Trots att internationell lag är tydlig så fortsätter Israel att expander och bygga ut sina bosättningar på palestinsk mark. Trots internationella överenskommelser som Osloavtalet fortsätter detta. De isolerar palestinierna på västbanken i syfte att omöjliggöra bildandet av en palestinsk stat.

Enligt folkrätten har dessutom Israel åtagande som ockupationsmakt gentemot befolkning som de ockuperar. Idag brister Israel i sitt åtagande och förvägrar det palestinska folket rättvisa. Israel fördelar vatten generöst till israeliska bosättningar men orättvist till palestinska flyktingläger. För israeler illegalt bosatta på västbanken gäller civila israeliska lagar medan palestinier lyder under israeliska krigslagar och ställs inför militärdomstolar. Människor är olika mycket värda. Det råder apartheid i ockuperade Palestina. Det är därför ockupationen måste upphöra.

—-

Kö vid apartheidmuren mellan Betlehem och Jerusalem
Kö vid apartheidmuren mellan Betlehem och Jerusalem. Tusentals människor köar som djur varje dag och är i händerna på Israeliska soldater som godtyckligt kan stänga övergången.

Det finns många i världen idag som avsvär sig sitt ansvar. De säger att de inte kan ta ställning och att de är neutrala. Att alla är lika skyldiga i konflikten och att alla är lika goda kålsupare.

Jag vill därför citera Desmond Tutu, fd ärkebiskop i Sydafrika under apartheidregimen där:

If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.

Om du ställer dig neutral när något orätt sker så ställer du dig till förtryckaren. Om en elefant står på musens svans så kommer inte musen uppskatta din neutralitet.

Det är inte oviktigt att prata om styrkeförhållanden när vi pratar om konflikten och ockupationen. Vi måste våga se elefanten i rummet som står med sin fot på musens svans. Och de som vägrar ta ställning mot ockupationen borde läsa mer bamse, Bamse säger ”Om en är stark måste en vara snäll”

Den senaste månadens våldsvåg på västbanken och i Jerusalem visar på detta. Det är alltid vanskligt med siffror som uppdateras när dagarna går, men sedan första oktober har sex israeler dödats, 46 palestinier enlig MR-organisationen Al-haq. Varav 10 är barn rapporterar DCI (Defense for Children International). Över 400 palestinier har fängslats utan domstolsprocess på obestämd tid och över 1000 palestinier har skadats.

Jag tar det igen: Sex israeler, 46 palestinier, varav 10 barn har dödats. 400 palestinier har fängslats och över 1000 skadats. Våldet vi ser är oproportioneligt fördelat. Det vi ser i siffrorna är att palestinierna som faller offer för den israeliska ockupationen.

Som svar på den senaste tidens terroristattacker och knivdåd har Jerusalems israeliska borgmästare uppmanat civila israelser att beväpna sig med skjutvapen. Det är avskyvärt att folkvalda eldar hatet och uppmanar till våld och hämnd.
Men det skvallrar också om maktförhållandena. Palestinska ungdomar beväpnar sig med stenar och knivar för att möta elitsoldater i en av världens starkaste arméer. Svaret på ungdomarnas våld är en uppmaning att civila ska skaffa skjutvapen och helst döda palestinska gärningsmän.

Det är en uppmaning, som om den kommit från den palestinska sidan (om tillgången på skjutvapen nu ens var lika god) skulle få många att höja ögonbrynen och anklaga den palestinska sidan för upptrappning och att elda våldet. Tyvärr har israeliska ledare gått komma undan med detta.

Avslutningsvis, till alla de som kämpar. De som tror på fred, de som tror på ett slut på ockupationen. Sluta aldrig kämpa!

Ni ska veta att ni har vänner i hela världen. Vi är många som står på den motsatta sidan till de som tror på att mer våld löser konflikten. Vi har vänner på den palestinska sidan och vi har vänner på den israeliska sidan.

De kämpar, precis som vi kämpar för ett slut på ockupationen!

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

S, C och KD kom undan för lätt

Budget2016

I onsdags antogs en ny budget för Örebro kommun för 2016. Trots att vi under två dagar debatterat lyckades ändå den styrande konstellationen med S, C och KD komma undan för lätt. De lyckades skifta bevisbördan över till M och FP om hur de ska få ihop sin ekonomi, men redovisade aldrig för örebroarna hur den nya budgeten påverkar dem. Idag är deras nya budget ett faktum och de är därför flera svar skyldiga.

Klimatansvar genom mer kol i atmosfären?
Lennart Bondesson och Kristdemokraterna som ansvarar för klimatfrågorna måste förklara hur de både kan prata om klimatansvar i kommunen men genomföra stora satsningar på flygplatsen. Hur tar vi egentligen klimatansvar genom att släppa ut mer kol i atmosfären? Hur bidrar nya flyglinjer till mindre kol i atmosfären och stopp på den globala uppvärmningen?

Kommunledningen använder gärna utmärkelsen som årets miljökommun som sköld mot kritiska frågor, men vi vet att kommunen har en bit kvar till att vara helt hållbar. De måste förklara varför de avstår från att bygga fullt ut hållbara och klimatsmarta fastigheter nu när de genomför en stor satsning på att bygga nya skolor och äldreboenden. Tycker kanske Lennart Bondesson att vi har råd att skjuta upp ansvaret för klimatanpassningar till framtida generationer? Är det våra barn och barnbarn som ska ta ansvar och betala för att vi snålade när vi ändå genomförde den ”största utbyggnaden av välfärden sedan 60-talet”? Detta är inte en trovärdig klimatpolitik, Lennart Bondesson och kristdemokraterna!

Kommer bokbussar att ersätta stadsdelsbibliotek?
S, C och KD gick som sagt hårt åt oppositionspartierna M och FP. Självfallet ska alla partier som lägger en budget granskas, det gäller även MP och SD. Vi vill alla styra kommunen och då ska vi kunna ge svar på hur. Men när S, C och KD helt undviker att svara på vad deras besparingar på 80 miljoner nästa år kommer betyda och få för konsekvenser tycker jag de kommer undan för enkelt.

I den beslutade budgeten ger de uppdrag till kommundirektören att effektivisera stadsdelsbiblioteken och att se över avgifterna för Kulturskolan i syfte att minska kostnaderna per elev. För oss i Miljöpartiet låter detta som att vi ska förvänta oss stora besparingar på kulturområdet. Kommunledningen måste svara på om de tänker lägga ned stadsdelsbibliotek och om de kommer driva upp priserna på Kulturskolan! Allt detta är problematiskt när staden växer och vi har stora behov av en växande kultur som skapar möten mellan människor.

I budgeten står att mer uppsökande verksamhet och flexibla lösningar ska samverkas med effektiviseringskraven. Kommunledningen gjorde i förra veckan utspel om inköp av nya bokbussar. Ska vi tolka det som att bokbussarna (som var den enda satsningen på kulturen) i framtiden ska ersätta stadsdelsbibliotek? Kulturnämndens ordförande Bechet Barsom (KD) kunde inte ge några andra löften under kommunfullmäktige än att han lovar att kämpa för att inga stadsdelsbibliotek ska läggas ned. Själv hade jag hoppats på ett löfte att inga stadsdelsbibliotek ska läggas ned, punkt. Även ansvarigt kommunalråd Björn Sundin (S) var svävande kring vad budgeten och besparingarna kan innebära. Han sa vi skulle förvänta oss en förändring i strukturen av biblioteksverksamheten men kunde inte svara på om det betydde att hela bibliotek är i riskzonen.

Varför ökar äldres hyror när bolagets pengar kan tas ut?
Fler uppdrag har lagts till kommundirektören för att hitta pengar. Jag har förståelse att det måste tittas brett om 80 miljoner ska kunna sparas, men örebroarna måste samtidigt få en chans att förstå vad kommunledningen beslutat. Bland annat ska de äldres hyror ses över och det ska ske en översyn av taxor och avgifter inom omsorgen enligt uppdragen till kommundirektören. Rasmus Persson (C) måste förklara hur besparingarna på 80 miljoner som planeras kommer att drabba de äldre. Är det rimligt att höja hyror för vård- och gruppboenden samtidigt som kommunen tar ut pengar från ÖBO omsorgsfastigheter? Om ekonomin är så svag så hyrorna behöver ökas för att kunna bygga fler boenden, hur kan kommunledningen samtidigt plocka ut 41 miljoner från dotterbolaget till ÖBO? (varav 30 miljoner sedan tas ut till kommunens kassa). Borde inte pengarna vara kvar för att finansiera renoveringar och nybyggen?

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather