Bemötandet av teckenspråkiga medborgare

servicecenter_9889

I Örebro finns det en stor andel döva invånare, omkring 2500 medborgare behöver sin samhällsinformation på teckenspråk. Jag var intresserad av hur kommunen klarar detta uppdrag och sköter sitt åtagande som europeisk Teckenspråkshuvudstad, och därför besökte jag kommunens servicecenter och träffade Tommy Krångh.

Utöver att ha fått lite större kunskap om hela servicecentret och arbetet bakom kulisserna på kommunens kommunikationskanaler så fick jag alltså tid att sätta mig in i hur arbetet mot teckenspråkiga medborgare utvecklas.

Vad som faktiskt blivit skillnaden efter att Örebro blivit teckenspråkig huvudstad diskuteras det ofta. Det finns de som är ganska skeptiska till om det verkligen inneburit någon skillnad och menar det framstår som att kommunen bara velat ha en utmärkelse. Men det är uppenbart att mycket har hänt åtminstone på servicecentret och i det riktade arbetet mot teckenspråkiga. Många som annars lätt trillar mellan stolarna som inte får svar och hjälp, eller ens förstår svaren, får nu bra med hjälp och stöd i kontakt med kommunen. Det händer även att teckenspråkiga från andra kommuner hör av sig och vill ha stöd och råd, vilket de inte får hemma.

Det finns tankar på att det teckenspråkiga servicecentret ska ta ett nationellt ansvar för medborgardialog med teckenspråkiga, som skulle utgå från Örebro då det redan sker i viss omfattning idag. Jag tycker det är spännande att se vilka samordningsvinster som kan finnas och hur kompetens som finns i Örebro kan delas med andra kommuner. Det finns även tankar om ett riks-komvux för teckenspråkiga där det skulle kunna gå att samla såväl TFI (Teckenspråk för invandrare) som vuxenutbildning och validering för teckenspråkiga.

Sen tänker jag att det måste vara möjligt att utveckla fler tjänster specifikt för teckenspråkiga. Om städer som Stockholm, Malmö och Göteborg (alla med färre invånare som är teckenspråkiga) kan klara av att ha exempelvis äldreboende för teckenspråkiga så måste ju underlaget och framförallt behovet finnas även i Örebro. Hur kan vissa saker vara omöjliga i en (teckenspråks)huvudstad när det funkar i andra ”mindre” städer? För miljöpartiet är det en självklarhet att driva på för ett teckenspråkigt äldreboende, det är ett arbete som borde ha kommit mycket längre redan.

Tänk dessutom om vi utöver förskolan Kattungen för teckenspråkiga (döva, hörselskadade och hörande barn med döva föräldrar), kunde ha en grundskola på teckenspråk där även barn med döva föräldrar kan gå (vilket de inte kan göra idag på den statliga Birigittaskolan).  Fatta vilken bra sak att föräldrarna kan ha en direkt och meningsfull dialog med personal och lärare – och att barnen får fortsatt stöd för sin tvåspråkighet! Framför mig ser jag även att RGD/RGH (Riksgymnasierna för döva och hörselskadade) skulle kunna få ett tydligare uppdrag att erbjuda gymnasieutbildning för teckenspråkiga (även hörande elever med teckenspråk). Det skulle möjliggöra en integrerad skolgång på rättvisa villkor där eleverna möts i ett gemensamt språk istället för att samlas utifrån funktionsvariationer.

Det finns många viktiga utvecklingsområden för att Örebro ska bli en teckenspråkig huvudstad på riktigt. Utbildning och vuxenutbildning är ett viktigt inslag just för att se till att fler kommer ut i arbetslivet och vara fria att styra sina egna liv. Även arbetet på servicecentret att tillgängliggöra den kommunala servicen är viktig. Men kanske mest spännande vore att jobba på att locka hit fler teckenspråkiga företag. Tänk om Örebro var inkubator för innovatörer och företagare som jobbar mot och med teckenspråkiga! Det är ju faktiskt något vi som kommun skulle kunna tjäna rätt mycket på. Utöver höjd innovationskraft så kommer fler in i arbetslivet, istället för att fastna långt vid sidan av.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather