Kategoriarkiv: Hälsa

Ett viktigt samtal om tiden och livet

Sätter mig ner för att blogga. Tolvåriga sonen sätter sig bredvid och frågar vad jag gör. Jag berättar om Rådhusbloggen och frågar honom vad han tycker jag borde skriva om. Han funderar ett tag och säger: ”Det skulle vara någon sak som är aktuell nu liksom. Kanske som hur invandrarna ska klara den kalla vintern”. Han funderar ett tag till. Sen säger han: ”Eller jag tänker nog mest på tiggarna. De som sitter utanför ICA. Det kommer bli jättekallt att sitta stilla på marken hela vintern. Jag tycker synd om dem. Och vet du, när jag kollar vilka som ger tiggarna pengar så är det nästan alltid invandrare som kanske själva haft det svårt, eller så är det väldigt små barn. Och de säger till sin mamma eller pappa: kan vi ge lite pengar? Och då brukar de nästan alltid de vuxna säga nej för de har bråttom eller nåt”.

Och jag är beredd att hålla med honom i den analysen. Jag har hört andra säga att de upplevt samma sak. Vi konstaterar tillsammans att det alltså är de som själva upplevt utsatthet som känner mest empati och solidaritet med tiggarna. Och barnen. De som har så begränsad erfarenhet om vad livet kan göra med människor. Trots det så känner de empati med vuxna människor som sitter utanför ICA och uppenbarligen har så oerhört mycket mindre än oss andra. Varför är det så undrar jag? Efter lite eftertanke svarar sonen: ”Kanske för att de vuxna är så trötta. De har så mycket att göra att de inte orkar tänka på andra”.

Pang – rakt in i magen. Ja, vi vuxna har nog för mycket att göra. Nästan alla jag känner säger att de skulle vilja jobba mindre, men att de inte kan. Tror inte att de får gå ner i tid för chefen. Att det försämrar deras karriärmöjligheter. Att de inte har råd. Men det är ju inte bara jobbet som äter vårt tid. Vi tittar 155 minuter om dagen på TV. Vi renoverar huset. Vi går till gymmet. Vi går på stan och shoppar nya kläder varje månad. Vi städar och lagar mat och diskar i en evighetsloop. Kollar jobbmailen på kvällen och hänger på Facebook.

Det är inte bara tiggarna utanför ICA som vi inte hinner eller orkar bry oss om. Vi läser allt mindre för våra barn och vi älskar mindre med varandra. Vi träffar våra vänner för sällan och tänker nog oftare på allt vi inte hunnit med än det vi faktiskt hunnit göra. Vi blir alldeles för ofta sjukskriva på grund av utmattningsdepression. Alla är inte där. Men jag tror att vi är ganska många som slarvar med livet. Vi är inte tillräckligt rädda om den tid vi faktiskt har, och som faktiskt är utmätt. Och vi vet inte ens hur lång tid vi har på oss för resten av våra liv. Kanske är det 40 år? Eller så är det bara 7.

Det finns en del som vi politiker kan påverka. Vi kan se till att samhället organiseras smartare, så att vi delar på den arbetstid som finns. Idag är det en grupp som bokstavligen jobbar sönder sig, och en annan som inte ens har något jobb att gå till. Ju effektivare vi blir på att utföra våra jobb, desto viktigare blir det att vi delar på den arbetstid som finns. För allas skull. Sänkt normalarbetstid vore en ganska rimlig sak att diskutera för alla politiker som orkar tänka annat än den gamla dinosaurietanken att vi kan skapa en massa ”nya (enkla) jobb” med vänsterhanden samtidigt som högerhanden effektiviserar, rationaliserar och digitaliserar bort en massa ”onödiga jobb”.

Men framförallt så är det här nog en resa som vi som människor måste göra var och en för sig. Klara av att söka oss tillbaka till varandra. Till flocken – som de flockdjur vi är. Det finns massor av saker som vi kan lösa tillsammans, om vi vågar be om hjälp. Och det finns en massa tid därute att hämta till de viktigaste sakerna, om vi börjar titta på vad vi faktiskt ägnar vår tid åt. Det var egentligen inga nya tankar för mig i teorin. Men att barnet reflekterade på det här sättet knuffade mig över någon sorts tröskel. Är jag verkligen tillräckligt rädd om mitt eget liv?

Det här samtalet var det finaste och viktigaste jag haft på väldigt, väldigt länge.

13892057_10153828440166274_7431189984273376228_n

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Miljöpartiet driver på för giftfria förskolor

På tisdag kommer kommunstyrelsen att fatta beslut om att ge en miljon kronor under 2016 till arbetet med giftfri miljö i förskolan. I ett första steg handlar det om  att börja byta ut soffor, köksutrustning och madrasser som innehåller hälsoskadliga kemikalier. Vi i Miljöpartiet har drivit den här frågan länge – det är livsviktigt att vi ser till den miljö vi ger våra barn är hälsosam.

Idag har ett nyfött barn 200 olika kemikalier i sitt blod redan när det föds, som det fått i sig genom sin mamma. Samtidigt så vet vi att små barn är extra känsliga för påverkan av kemikalier, när deras kroppar växer och utvecklas.  Därför måste vi tänka klokare kring alla material som omger barnen i förskolan, som t ex skumgummimadrasser, plasttallrikar och mjukgjorda PVC-golv. När ämnen från produkter, mat och inredning blandas i våra kroppar kallas det cocktaileffekten och bland annat hormonstörande ämnen är alldeles för vanliga i vardagsprodukter. Forskare världen över oroar sig över cocktaileffekten och den påverkan den har på oss människor på sikt.

De hormonstörande ämnena är dessutom inte bara skadliga för oss människor, de hamnar också i naturen där de har en stor negativ miljöpåverkan och blir en onaturlig del av kretsloppet.

Så här kan vi inte fortsätta, vi människor. Ett litet steg i rätt riktning är att fatta beslut om att satsa på ett strategiskt arbete för giftfria förskolor. Jag är glad att Miljöpartiet har varit en pådrivande kraft i detta genom att lyfta frågan i kommunfullmäktigedebatter, i debattartiklar och som förslag i vår budget för 2016. Beslutet i kommunstyrelsen visar att vi är med och påverkar med vår gröna politik. Kommunstyrelsens beslut den 8 mars är ett framsteg för barnens vardagsmiljö och livslånga hälsa!

/Sara Richert
Kommunalråd och gruppledare

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Om en klimatstrategi och att springa för livet

Skärmavbild 2015-11-17 kl. 23.26.51

18 november 2015. Igår skickades Örebro kommuns klimatstrategi ut på remiss. Strategin har som mål att Örebro kommun ska vara klimatneutral senast år 2050. Tänk om alla städer och kommuner beslutade sig för detsamma. Tänk om världens ledare kunde enas om samma sak när de företräder oss alla i Paris om bara några veckor.

Den symboliken fick mig att bestämma mig för att springa de nästan sex milen mellan Mjölby och Gränna inatt. Mellan två bilar från Riksteatern.

”I december 2015 håller FN en av de viktigaste konferenserna i mänsklighetens historia, COP21. Under 12 dagar samlas världens ledare i Paris för att förhandla vår planets framtid. Trots att vetenskapen är tydlig, är mötets resultat ovisst.

Run for you life vill ge klimatfrågan en kropp, ett ansikte och en berättelse. Eller snarare 1000 kroppar, 1000 ansikten och 1000 berättelser.

Längs hela vägen uppmanar Run for your life dig som brinner för en hållbar framtid att ansluta dig till projektet. Detta genom att berätta hur klimatkrisen påverkar just ditt liv, din omgivning, din framtid och genom att du springer med oss till Paris. Du kan också vara med genom att anordna ett lokalt evenemang när stafetten passerar din ort.”

Så skriver Riksteatern om Run for your life. Den som liksom jag har följt stafetten via den ständigt pågående livesändningen, har sett de här kropparna och ansiktena och hört deras berättelser. Tillsammans skapar de en berättelse som är så stark och viktig att jag inte kan låta bli att delta.

Därför ställde jag till det lite för mig själv och tog den chans som uppstod, när jag fick möjlighet att göra rutinerade ultralöparen Sarah Grey som springer för Clowner utan gränser, sällskap under de sex milen mellan Mjölby och Gränna nu inatt. Jag valde bort kommunfullmäktige och några viktiga frågor till förmån för att få vara en del av något unikt.

Run for your life och dess deltagare har berört mig på djupet. Löpning är en stor del av mitt liv. I ganska många år nu har jag varit ultralöpare och för mig är det livsviktigt att få ta ut de där stegen. Men, den senaste veckan har jag sett människor som inte är långdistansare, eller ens löpare, springa för livet. Inte för sin egen skull utan för alla. För att göra ett statement, för att bli en del av en helhet och ett viktigt budskap.

Jag kände till slut att jag måste få bidra. Kalendern gjorde att det fanns få möjligheter och nu när den öppnade sig så tog jag den. På vår väg genom natten, ner genom Östergötland till Småland, längs med Vättern, kändes det så tydligt att vi sprang för något viktigare än vanligt. Att ligga i stadig takt bakom den där kamerabilen och framför den där följebilen genom en novembersvart natt skapade massor av tankar och känslor i mig.

Det är NU. Vi måste se till att det händer NU. Om vi inte kan få våra ledare att enas den här gången så riskerar följderna att bli oförlåtliga. Vi har inte råd att misslyckas i Paris. Kunskapen är på plats och allt fler får insikten. Det är nu besluten måste komma. Tusen människor springer den här stafetten. Men många fler springer med. Människor har ställt sig upp och visat hur viktigt det är att miljön och klimatet räddas. Som förtroendevald politiker och kommunalråd har jag nu förmånen att ägna mig åt den här förändringen på heltid, inom politikens ramar. Tillsammans med flera gröna politiker gör jag vad jag kan för att skapa förutsättningar för en långsiktig förändring och hållbar utveckling. Inatt kändes det som att jag som politiker var tvungen att göra något mer. Som att springa. Jag önskar så starkt att vi politiker oavsett partitillhörighet vågar ha så mycket politiskt mod att vi prioriterar klimatfrågan på riktigt nu. Inte ”balanserar mot annat”.

När vi sprang genom natten, Sarah Grey och jag, kändes det tydligt att vi sprang för livet. Jag är så inspirerad och peppad att göra ännu mer för att driva på utveckling och förändring!

Vi springer vidare. För de som levt, för oss som lever och för alla de som ska leva efter oss. I formen av en rund sten från Sápmi som bärs fram till Paris ska vi lämna ett budskap. Det Riksteatern har gjort med Run for your life är viktigt och väldigt fint. Jag är tacksam för att jag fick följa med en sträcka och bära och överlämna stenen till nästa löpare som var WWF:s generalsekreterare Håkan Wirtén. Jag kommer att följa, heja och stötta alla som tar den här stafetten vidare. Även efter Paris och COP21. Massor av saker börjar nu – i Örebro och hela världen.

Det är en stafett som aldrig får sluta.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Nu är det dags att ta ansvar för vårt vatten!

När jag bodde inne i stan ägnade jag ofta mina joggingturer åt stadsspaning. Sprang genom olika delar av Örebro och kollade på byggprojekt, parker, nya cykelbanor, lucktomter… Nu har jag flyttat ut på landet, närmare bestämt två mil norr om stan, och det blir andra vyer på joggingturerna. I fredags, en regnig septemberdag, sprang jag på bron över Järleån och såg något som fick mig att stanna till. Det var en extremt tydlig bild av vad som händer med vårt vatten.

image

På fotot jag tog så ser man tydligt hur en å påverkas av landskapet runtomkring. Det ljusbruna är vatten som färgats av det som rinner ut från intilliggande åkrar. Det är åkrar som vid den här tiden på året ofta ligger nyplöjda efter spannmålsskörden och läcker mer vatten och näring än någon annan gång på året. När det regnar så sköljs en massa saker ut i åar och vattendrag, bland annat bakterier, stora mängder näringsämnen och bekämpningsmedel. Och det är ingenting vi vill ha i vårt dricksvatten! Eller i det som skulle kunna vara vårt badvatten. Eller i det som är livsmiljön för mängder av växter och djur.

Idag tar vi dricksvattnet till ca 120 000 örebroare ur Svartån, och det kommer vi fortsätta göra ganska många år till även om vi så småningom byter vattentäkt. Vi dricker vattnet varje dag, och Svartåns vatten rinner sedan vidare ut i Hjälmaren och till sist i Mälaren och Östersjön. Det är alltså av oerhört stor betydelse vad som hamnar i ån uppströms.  Vi har ju också incidenten med Svampens förorening i färskt minne, och det besvär det innebar att koka vårt dricksvatten i tre dagar. Vad skulle hända om vår vattenförsörjning helt slogs ut under kanske flera veckor på grund av ett utsläpp?

För att kunna skydda vårt dricksvatten och i slutänden vår egen hälsa, bestämde kommunen för längesen att inrätta ett s k ”vattenskyddsområde” för Svartån. Det skulle innebära att kommunen får bättre möjlighet att reglera verksamhet, t ex bekämpningsmedelsspridning, som påverkar dricksvattenkvaliteten och i förlängningen örebroarnas hälsa.

Det står i kommunens Vattenplan – som beslutades av fullmäktige 2012 – att det ska vara gjort senast innan utgången av 2015. Och det är inte förhandlingsbart, eftersom lagen säger att vi måste skydda våra vattentäkter. Men det finns de som håller emot – och som har politiker som försvarar deras sak. Ett mindre antal lantbrukare som har åkermark fram till kanten på Svartån eller tillrinnande vattendrag upplever att deras verksamhet skulle påverkas negativt av ett vattenskyddsområde. De skulle t ex vara tvungna att skapa en större skyddszon mellan ån och åkern, eller inte tillåtas använda bekämpningsmedel intill ån. Flera av åtgärderna är en självklar del av ekologisk odling och därför inte särskilt kontroversiella att ställa som krav från kommunens håll.

Miljöpartiet sitter inte med i styrgruppen för arbetet med vattenskyddsområdet. Det gör däremot representanter från Centern och Socialdemokraterna. Ytterst är det Björn Sundin som i sin roll som ordförande i Programnämnd Samhällsbyggnad har ansvaret för att i samverkan med kommunerna uppströms tillskapa ett vattenskyddsområde. Han har nu haft ansvar för frågan i många år utan att komma till skott. Det ska bli väldigt intressant att se om ansvariga politiker lyckas åstadkomma det som är fullständigt självklart: att skydda allas vårt gemensamma dricksvatten från föroreningar. Och att få jobbet gjort innan utgången av 2015. Det är tre månader kvar tills dess.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Katarina Bååth ny ersättare för Miljöpartiet i fritidsnämnden

kbaath

Katarina Bååth är en engagerad, kunnig och erfaren person som nu tagit ett uppdrag för Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun. Katarina kommer in i ett gäng gröna politiker som jobbar hårt för ett Örebro som håller ihop och utvecklas hållbart. Jag ställde några korta frågor till Katarina för att vi ska lära känna henne.

1. Vem är Katharina Bååth?

Jag är 42 år och bor i Örebro tillsammans med två barn och en sambo. Jag jobbar som utvecklingsledare och kommunikatör inom energi- och klimatområdet.

2. Vilken nämnd kommer du att sitta i och vad ser du fram emot att göra i nämnden?

Jag kommer ta plats som ersättare i fritidsnämnden. Jag ser fram emot att vara med och påverka så att örebroarna får ett bra och varierat fritidsutbud. Särskilt intresserad av barn och unga och att idrotten är inkluderande och tillgänglig för alla. Idrottsverksamheten för barn och unga ska handla om hälsa och personlig utveckling. Toppning och utslagning måste vi jobba på att få bort.

3. Varför blev det Miljöpartiet för dig?

Forskning inom miljöområdet som jag har fått del av genom mitt arbete skakar om. Jag är inte orolig för mig och mina barns framtid men för deras eventuella barn är jag väldigt bekymrad. Vi måste få stopp på den negativa utvecklingen och påverkan vi människor har på miljön, naturen och planeten. Vi måste alla ta ansvar för att leva mer hållbart.

4. Vad rekommenderar du andra att uppleva i Örebro den här sommaren?

Själv tänker jag knappt lämna vår region denna sommar, så jag har många tips att ge. Gå på stan och strosa och njut av Open Art, ta en fika i Wadköping, cykla ut till Oset eller varför inte ta bussen upp till Ånnaboda och gå en rundslinga på Bergslagsleden.

Miljöpartiet i Örebro välkomnar Katarina och ser fram emot att dina insatser. Vi har plats för många fler, så om du som läser också vill engagera dig i Miljöpartiet är du välkommen att bli medlem. Eller så kontaktar du någon av oss i Miljöpartiet här i Örebro så träffas vi och pratar om saken.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Kan vi bestämma oss för ett slut på den ojämställda idrotten?

Avslutade en lång, bra dag med ett samtal om villkoren för flickors idrottande i Örebro kommun, ordnat av ÖLIF och Sisu Idrottsutbildarna. Bakgrunden – något förenklad – är att flickor i mycket lägre utsträckning än pojkar deltar i organiserad föreningsidrott. Väldigt många tjejer slutar med föreningsidrotten i tonåren, ofta för att de inte orkar leva upp till de höga prestationskraven. Samtidigt visar undersökningen Liv&Hälsa Ung en väldigt negativ bild av flickors upplevda hälsa idag. Det är vanligare att flickor upplever stress, oro och orolig sömn, och 25 procent av flickorna i klass 9 uppger att de ofta känner sig nedstämda. Och slutligen, när man tittar på kommunens investeringar, föreningsstöd och marknadsföringspengar så hamnar den övervägande delen hos killdominerade idrotter.

De unga tjejer som var med i samtalet ikväll gav också sin bild av hur det var att träna aktivt i killdominerade idrotter. ”Vi får träna på Örnsro IP men killarna tränar här på Behrn Arena”, ”Vi får de sämsta träningstiderna”, ”Vi får ärva killarnas matchdräkter”, ”Styrelsen består bara av killar” osv…

Man får inte direkt någon ljus bild av tjejernas situation i idrottsrörelsen idag. Det här måste vi göra ännu mer åt! (Intressant iakttagelse var också att konstgräsplanen på Behrn Arena låg tom och öde kl 20 en vardagkväll…)

Idrott

Samtalet handlade både om goda exempel, vilka hinder flickor möter i sitt idrottande och vilka möjligheter vi såg i att förbättra deras villkor.

En av de viktigaste insikterna jag tog med mig från samtalet till min roll som politiker var att vi måste vara mycket tydligare med vart vi vill någonstans med förändringsarbetet. Inför kommunala idrottsinvesteringar så görs en behovsanalys, där man tittar på det upplevda behovet för en viss idrott idag. Det man INTE tittar på är vilken målbild vi har för jämställd idrott och vilka investeringar som istället skulle behöva göras för att ta oss dit. Om målet är en större andel idrottsaktiva tjejer med bättre psykisk och fysisk hälsa idag – ja då kanske det är andra typer av anläggningar vi borde investera i än de som efterfrågas av röststarka, fysiskt aktiva grupper idag. Vi pratar mycket om vilka olika idrotter som domineras av tjejer (volleyboll, gymnastik, ridning, simning, konståkning osv) men jag saknar analysen av den socioekonomiska bakgrundens betydelse och vad det innebär för satsningar på jämställd idrott.

Men allt är inte svart. Fotbollsklubben Sturehovs nya damlag är ju värt att jubla över som ett gott exempel! Ett lag helt utan prestationskrav, man deltar på så många (eller få) träningar man vill, och alla får spela match. De har fått ca 100 medlemmar på bara någon månad! Och jag upplever att insikterna om flickornas tuffare villkor sprider sig till allt fler aktörer. Men idrottsföreningarna måste börja ”walk the talk”, media måste bli mycket bättre på att synliggöra tjejernas idrottande, och vi politiker måste efterfråga bättre genusanalyser när vi fattar beslut.

Det är sådana här fakta som vi diskuterat ikväll som bl a gör att jag ifrågasätter varför den politiska majoriteten i kommunen ska bygga skatepark, investera i ännu mer konstgräs och göra förstudie för renovering av Trängens IP när man inte ens är beredd att göra en förstudie av ett Gymnastikens Hus. Och varför jag hävdar att Örebro kommun måste börja efterfråga statistik på hur de gemensamt ägda idrottsanläggningarna används. Hur fördelas halltiderna mellan olika idrottsföreningar? Konståkning relativt ishockeyn? Och hur fördelas egentligen plantiderna mellan tjejer och killar i en och samma fotbollsklubb? Och varför jag anser att kommunen borde ta ett helhetsgrepp och göra en genusanalys på alla former av stöd som ges till idrotten, för att se hur helheten egentligen ser ut.

Det är dags att vi höjer ribban för mer jämställd idrott nu. Vi kan bättre än så här år 2015.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Att säga som det är

Jag läser Fokus. Det är en högtidsstund varje fredagmorgon att få äta frukost lite längre och gå igenom tidningen. I tio år har den funnits och det är bra att den gör det. En av mina favoritdelar kommer i slutet. Där tidningen i illustrationer presenterar korta fakta om något i samtiden. Som idag:

De hade ju kunnat skriva så här också: Mat med gifter och tillsatser är billigare än vanlig mat.

Jag tror att vi ibland behöver fundera över våra ordval. Det som står i Fokus stämmer väl med hur vi ser på bra och giftfri mat. Att den är något annat än den mat som vanligt folk äter. Det normala är att vi köper och äter mat som innehåller gifter och tillsatser. De som inte gör det är någon lyckligt lottad elit av miljövänner och superakademiker. Det är en knasig konspirationsteori och varje gång jag måste försvara giftfri mat mot argument om att alla minsann inte har råd att köpa den tänker jag på hur vi pratar om de här sakerna. Samtalet kan gå runt och runt i turer om priser. Är det den giftria maten som är för dyr? Är det giftmaten som är för billig? Vi borde ändra på sättet vi använder orden och säga som det är:

Mat utan gifter och tillsatser är vanlig mat. Det borde vara normalt att äta sån mat. Egentligen är det väldigt konstigt att det överhuvudtaget säljs annan mat. Den vanliga maten måste nog bli just det. Vanlig.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather