Kategoriarkiv: Infrastruktur

Vill Miljöpartiet förbjuda bilarna?

Svaret är nej. Miljöpartiet vill inte förbjuda bilar.

Vi vet att bilen kommer att finnas som en del i vårt samhälle under överskådlig tid framöver. Det är en väldigt smart lösning för att ta sig från A till B när inte andra transportslag fungerar.

Däremot så tror vi på ett samhälle där inte bilar dominerar stadsbilden. Vi tror på städer som är gröna, där människor möter varandra på trottoarerna istället för att sitta isolerade i sina bilar, där luften inte gör människor sjuka, och där barn inte riskerar sitt liv när de cyklar och går genom staden.

Vi tror inte heller att varje individ behöver äga en egen bil. Det är nämligen ett enorm resursslöseri med egen bil eftersom de står stilla i princip 23 av dygnets 24 timmar. Vem kan försvara en sådan lösning, som är både ekonomiskt och ekologiskt korkad?

I kommunfullmäktige i veckan så talade jag om vikten av större visioner för trafikpolitiken. Jag tycker att Örebro, precis som några andra större städer redan gjort, borde formulera en vision om ”en bilfri innerstad”.

Efter att jag sagt det så gick andra politiker (från bland annat S, M och C) upp i talarstolen och sa att ”till skillnad från Miljöpartiet vill vi inte förbjuda bilar, vi vill ha bättre bränslen”. Teknikoptimisterna har talat. Givetvis får dessa bränslen inte vara dyrare än bensin och diesel. Trängsel, buller och trafikfarliga miljöer verkar inte heller vara ett problem i deras värld.

Vad jag sa var inte att vi ville förbjuda bilar. Jag sa att vi vill ha en VISION om en bilfri INNERSTAD. En vision är en framtida önskebild, och resan dit är den viktiga. Dessutom talar jag om ”innerstaden”, som är en mindre begränsad del av Örebro city. Det kan handla om ett antal kvarter som är bilfria – givetvis med undantag för människor med funktionsnedsättningar osv. Människor som bor på landsbygden kan fortsätta ta sin bil in stan (om de saknar rimlig kollektivtrafik) och parkera på någon av de infartsparkeringar eller parkeringshus som finns precis utanför den bilfria innersta delen av staden. Då handlar det om korta sträckor man behöver gå, eller kanske ta en buss eller spårvagn som går genom city.

Nej, Miljöpartiet vill inte förbjuda bilar. Vi vill tänka nytt och förändra staden. Låt oss prata om det istället för att hitta på historier som inte finns för att försvara gamla bekväma normer.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Flytta med cykel!

20150814_184647

Den senaste veckan har jag haft fullt upp med att förflytta mina saker till en ny stor lägenhet där jag ska bo med partner och några vänner.

Glädjen att få flytta ihop med människor en gillar och komma till en ny spännande plats där en vet att en ska trivas bra har ökats ytterligare av den fantastiska upplevelsen om att flytta med cykel. Som bilfri är jag van att problemlösa transporter och resor med andra medel, eller att be om skjuts eller samåkning. Att köra flyttlasset helt koldioxidfritt var det dock premiär för.

Flyttcykel

Att trampa flyttlasset genom stan kändes lite som en politisk manifestation, vilket stärktes av alla nyfikna blickar och de som vid rödljusen passade på att fråga som ekipaget. Till min hjälp hade jag nämligen en stor lastkärra och elcykel från Move by bike. Otroligt smidigt, trots släpets storlek. Även med tung last funkade det utmärkt med elmotorn till hjälp. Verkligen ett tips till dig som ska flytta eller transportera något stort i framtiden!

Jag hoppas på att få se mer transporter på cyklar i framtiden. Vårt jobb som parti blir att underlätta för de Örebroare som väljer alternativ till bilen.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Tågkaos = När knytblusen byts mot pyjamas och skägget fastnar i brevlådan

Tågkaos. Mycket har skrivits i frågan. Många analyser som gjorts. Jag tänker att jag ändå måste skriva ett par ord om hur det som i media beskrivs som ”kaos” påverkar mig som enskild resenär när tågen inte fungerar.

Jag reser fyra dagar i veckan mellan Läggesta och Örebro. En sträcka som enkel väg tar 1 timme och 20 minuter. Ganska lång tid men jag trivs på tåget. Jag har en egen plats där jag sitter varje dag (ve och fasa om någon tagit den). Jag sitter där i godan ro och jobbar i datorn, pratar i mobilen och tittar ut ibland och förundras av landskapet utanför. Jag gillar tåg helt enkelt, har inga problem med att åka långt för att komma till jobbet. Där andra tycker synd om mig brukar jag le lite och tänka hur lyckligt lottad jag är som får sitta där och filosofera.

Men, det finns ett men!

Som vi alla vet fungerar inte tågtrafiken i Sverige som den ska. Tågen är sena, blir urspårade, det blir singalfel, lövhalka, värmekurvor (eller heter det också halka?), obehöriga på spåret, inställda tåg och så vidare.

Jag brukar vara ganska lugn och tänka att allt ordnar sig och att en inte kan bli så stressad för att par minuter hit och dit men problemet nu är bara att det inte längre små problem vi talar om. Tåg som inte kommer, ställs in och ska ersättas med buss som ingen vet när den ska komma. Eller som min dag idag.

Så här var min planering inför idag måndag den 13 april 2015:

Jag bokade en resa från Gnesta till Örebro eftersom mina vanliga tåg mellan Läggesta och Örebro var ersatta med buss (och jag dessutom inte kunde ta mig till bussen på grund av att jag inte hade någon bil). Den ökade kostnaden för mig blev nästan 500 kr. Jag börjar åka tillsammans med min man mot Gnesta. Kommer halvvägs då jag får ständiga sms om signalfel på sträckan och då kollar jag upp just mitt tåg. Inställt. Jag ber min man stanna bilen. Jag måste tänka. Jag kollar i min app när nästa tåg kommer. Jag skulle bli 3 timmar sen till jobbet. Nej, jag måste nog åka hem och jobba istället. Åker hem. Känner mig ganska uppgiven och ledsen, jag som planerat allt så bra. Sätter mig och jobbar och följer samtidigt SJ:s sida för att se hur det går med alla tåg. Fortsatt kaos. Ser plötsligt att mitt tåg avgår från Gnesta men cirka en timme sent. Tåget som för ett tag sedan var inställt.

Sitter hemma och jobbar nu. Jag har ett jobb där det går att göra det men känslan av att sitta här med skägget i brevlådan och ha bytt knytblusen mot pyjamas lämnar en fadd smak i munnen (inte bara på grund av alla pepparkakor jag tröståt när jag kom hem).
Maktlösheten och känslan av att vad du än gör blir det fel.

Vad ska vi göra åt detta? Hur ska svenska folket kunna ta sig till sina jobb utan att ständigt behövs parera, dubbel- och trippelplanera varenda resa för att vara på den säkra sidan?
Jag kanske inte är kvinnan att komma med nya innovativa lösningar så här hux-flux men jag vill skicka med mina känslor i debatten om tågkaoset. När gör vi en haveriutredning om tågen som pekar på vilka lösningar som ska göras och sen att alla partier bara köper utredningens svar?

Vi kan inte ha folk som sitter som jag fast i att inte kunna ta sig dit vi är på väg.
Det pratas mycket om olika jobblinjer men om vi ska kunna ta oss till jobbet, eller till mormor på besök eller resa ut till världen måste vi  fixa tågkaoset. Vi måste få veta att ett tåg kommer att anlända dit det var tänkt.

Allt annat känns barockt.

Kukkamariia Valtola Sjöberg
Pyjamasklädd politisk sekreterare

Namnlös1

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

När tågen inte går

Det är tomt i rummet bredvid. Min kollega Kukkamariia kan inte komma till Rådhuset idag. Heller. Tågen funkar inte. Det som skulle vara så lätt blir ibland så svårt. I det här fallet att åka från Gnesta i Södermanland till Örebro.

Det är fortfarande tågkaos. Nedrivna kontaktledningar, ledningsbränder och annat i södra Stockholm gör den här måndagen till en stor utmaning för massor av människor som ska transportera sig mellan hem och något annat. Kanske ett kontor, en skola eller något annat viktigt. Idag ställs det in möten som kunde gjort världen bättre. Väldigt många möten ställs in.

Vem betalar priset? Lite abstrakt skulle jag vilja säga samhället. Men väldigt konkret skulle jag säga enskilda individer – kvinnor, män och barn.

Jag tänker tillbaka på mina egna tiotusen timmar på tåg. I ungefär två år pendlade jag mellan Örebro och Stockholm. Först veckovis, sedan dagligen. Sedan pendlade jag inom Stockholm via SLs pendeltågs- eller tunnelbanetrafik i många år. När jag försöker minnas de olika tillfällen jag missat viktiga och roliga möten och händelser som kunde påverkat mig positivt. När jag minns alla de gånger jag kommit försent till förskolan/skolan, tvingats ställa in träningar eller på annat sätt smitta mina barn med den stress som det faktum att det är omöjligt att säkert planera sin tid när den kollektiva trafiken är transportsättet… när mina tankar vandrar tillbaka tid känner jag hur magen knyter sig.

Jag har haft tur. Efter många år och tiotusen timmar tog jag chansen att byta liv. Idag går eller cyklar jag till nästan alltid. Både i jobb och privat. Jag måste inte resa med bil, buss eller tåg i min vardag. Jag kan, men jag måste inte. Men jag har så många vänner som inte har samma möjlighet.

Som Kukkamariia som inte är i rummet bredvid just nu.

Vi pratar mycket om regionförstoring i Sverige. Lösningen på många av våra problem sägs vara att vi ska röra oss över större ytor i vår vardag. Att vi ska bo på en plats och jobba på en annan och njuta av ledighet på en tredje, fjärde och femte, och att avstånden mellan dessa platser kan bli allt större. Jag tror inte att det är en hållbar lösning. Landet vi lever i är stort och väldigt glest befolkat. Det är väldigt dyrt att utveckla och underhålla järnväg och rent historiskt har vi ju snarare motarbetat den här utvecklingen och underhållet. Istället har vi asfalterat, breddat asfalterat mer. Öppnat upp för biltrafik. Till och med i städer där kollektivtrafik skulle kunna lösa de transporter cykeln inte klarar av.

Så där står vi nu. Men en havererad järnväg och krav på att medborgare ska röra sig längre för att kunna få jobb. Ingen pratar om att höja skatter för att ha råd med utvecklingen. Ingen. Visst är det bra att regeringen presenterar nya satsningar. Det kommer lösa en del problem, men inte räcka till allt. Eftersom regeringar inte prioriterat detta tidigare. Eftersom näringslivets röst skriker högt om att stöd till flyg, men är väldigt lågmäld i kraven på fungerande järnväg. Och du och jag? Det är inte så många som hör oss när vi sitter hemma och muttrar för att vi inte kunde ta oss till kontoret. Eller när vi står och slåss om de få taxibilar som kan transportera oss från pendeltågsperrongen till city.

Jag hoppas och tror att det här går att ändra på. Men, det kräver att fler grupper kommer med förslag på hållbara lösningar för att utveckla och underhålla järnvägen. Människor och företag måste kunna lita på att resan och transporten fungerar. Vi behöver effektivisera själva resandet och bygga ut klok infrastruktur. Och vi behöver komplettera den enstämmiga sången om regionförstoring. Fler människor behöver kunna försörja sig på platsen där de lever, utan att tvingas resa över långa avstånd. Därför borde vi prata mer om IT-infrastruktur, entreprenörskap och social ekonomi också.

Annars kommer inte människor som Kukkamariia kunna komma till Örebro och arbeta med all sin kunskap och erfarenhet. Förlusten är helt och hållet vår.

/Fredrik Welander, politisk sekreterare

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather