Kategoriarkiv: Trafik

Vad visste ansvarigt kommunalråd om Estonian Air?

Jag har ställt en fråga till kommunalrådet Lennart Bondeson (KD). En fråga som jag förväntar mig att få ett tydligt svar på när kommunfullmäktige sammanträder 18 november. Det handlar om de mycket olyckliga omständigheter som verkar råda när det gäller den upphandlade flyglinjen mellan Örebro och Köpenhamn.

Det är nog väl känt att Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun är kritiska till att vi startar nya flyglinjer som ökar koldioxidutsläppen. Många känner säkert också till att vi anser att flygplatsen inte bör drivas av kommunen överhuvudtaget. Vi tycker att det är orimligt att skattebetalarna tillsammans ska bekosta en verksamhet som näringslivet självt borde kunna ta hand om. Och som näringslivet troligen också skulle ta hand om på ett bättre sätt får jag nog lägga till från och med nu.

För i takt med att journalister tittar på vad som ligger bakom den här affären mellan skattebetalarna i hela vår region, Örebro, Kumla och Karlskoga kommuner (som äger flygplatsen tillsammans) och den estniska statens flygbolag Estonian Air så får jag en allt starkare känsla av att denna affär borde kunnat göras bättre.

Den som googlar hittar efter bara några minuter tydlig information som visar att Estonian Air var ett flygbolag som länge levt under konkurshot. Redan 4 februari 2014 meddelar EU-kommissionen att den kommer att granska bolagets användande av statsstöd. Denna information finns tillgänglig i ett offentligt pressmeddelande. 

Den informationen fanns alltså öppet sökbar. Tillsammans med flera artiklar om flybolagets ekonomi, rekonstruktion och flera uppgifter som visar att Estonian Air knappast kunnat kallas en stabil och säker aktör. Ändå kallar Lennart Bondeson flygbolaget för just det. Fyra gånger under en debatt mellan oss i P4 Örebro som spelades in 26 augusti i år återkommer Lennart till att Estonian Air är en stabil och säker aktör/operatör.

28 oktober, efter att Estonian Airs konkurshot blivit känt även i Örebro (bara två dagar efter premiärflygningen till Köpenhamn från Örebro flygplats) så berättar flygplatsbolagets VD för SVT Örebro att bolagets ekonomi varit känd, men att Estonian Air bedyrat att läget var under kontroll.  Då kan jag ju inte låta bli att undra över vem som egentligen visste vad. Om vi nu ska lägga 40 miljoner pengar från skattebetalarna på den här flyglinjen är det rimligt att kräva att vi vet vem vi kommer att göra affären med. (Som det ser ut nu så är det slovenska flygbolaget Adria Airways som tar över trafiken. Ett flygbolag som också granskats av EU-kommissionen för sina statsstöd, men som fått behålla dem.)

Efter att EU-kommissionen meddelat att Estonian Air ska betala tillbaka 85 miljoner euro så har det varit ganska tyst från de som hyllat detta avtal återkommande under hösten. EU-kommissionen är inte direkt hyllande i pressmeddelandet när de skriver att ”Estonian Air has been consistently loss-making since 2006.” och ”Estonian Air has been in financial difficulties for many years. It has repeatedly benefitted from public support measures during that period.”.

EU-kommissionären Margrethe Vestager (ansvarig för konkurrensfrågor) konstaterar att:

”Companies should compete based on a sustainable business model rather than relying on continued support by the State to stay in the market. Estonian Air has repeatedly received public subsidies over the past five years but did not carry out the necessary restructuring to become viable as a business. It would not be a good use of taxpayer money to keep Estonian Air in the market artificially – nor would it be fair to competitors, which have to compete without such support.”

Flygbolaget har nu som väntat meddelat att de går i konkurs. De där 85 miljoner eurona kommer inte tillbaka till EU:s skattebetalare. Just nu verkar det inte vara helt klarlagt hur avtalet mellan Örebro flygplats och Estonian Air påverkar de närmare 40 miljoner som skattebetalarna här skulle garantera.

Vem har vetat vad och när? Jag återkommer till den där radiodebatten mellan Lennart Bondeson och mig. Fyra gånger avfärdar han mina argument genom att hänvisa till Estonian Air som en säker och stabil aktör. Så därför har jag ställt en fråga till kommunalrådet Lennart Bondeson. Och den kommer han att besvara när fullmäktige sammanträder 18 november. Jag tror att vi är ganska många som är intresserade av svaret på frågan:

Talade kommunalrådet Lennart Bondeson (KD) osanning för mig och radiolyssnarna 26 augusti eller hade kommunalrådet inte informerat sig om läget för Estonian Air när han försäkrade att flygbolaget var en stabil och säker aktör?

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Vill Miljöpartiet förbjuda bilarna?

Svaret är nej. Miljöpartiet vill inte förbjuda bilar.

Vi vet att bilen kommer att finnas som en del i vårt samhälle under överskådlig tid framöver. Det är en väldigt smart lösning för att ta sig från A till B när inte andra transportslag fungerar.

Däremot så tror vi på ett samhälle där inte bilar dominerar stadsbilden. Vi tror på städer som är gröna, där människor möter varandra på trottoarerna istället för att sitta isolerade i sina bilar, där luften inte gör människor sjuka, och där barn inte riskerar sitt liv när de cyklar och går genom staden.

Vi tror inte heller att varje individ behöver äga en egen bil. Det är nämligen ett enorm resursslöseri med egen bil eftersom de står stilla i princip 23 av dygnets 24 timmar. Vem kan försvara en sådan lösning, som är både ekonomiskt och ekologiskt korkad?

I kommunfullmäktige i veckan så talade jag om vikten av större visioner för trafikpolitiken. Jag tycker att Örebro, precis som några andra större städer redan gjort, borde formulera en vision om ”en bilfri innerstad”.

Efter att jag sagt det så gick andra politiker (från bland annat S, M och C) upp i talarstolen och sa att ”till skillnad från Miljöpartiet vill vi inte förbjuda bilar, vi vill ha bättre bränslen”. Teknikoptimisterna har talat. Givetvis får dessa bränslen inte vara dyrare än bensin och diesel. Trängsel, buller och trafikfarliga miljöer verkar inte heller vara ett problem i deras värld.

Vad jag sa var inte att vi ville förbjuda bilar. Jag sa att vi vill ha en VISION om en bilfri INNERSTAD. En vision är en framtida önskebild, och resan dit är den viktiga. Dessutom talar jag om ”innerstaden”, som är en mindre begränsad del av Örebro city. Det kan handla om ett antal kvarter som är bilfria – givetvis med undantag för människor med funktionsnedsättningar osv. Människor som bor på landsbygden kan fortsätta ta sin bil in stan (om de saknar rimlig kollektivtrafik) och parkera på någon av de infartsparkeringar eller parkeringshus som finns precis utanför den bilfria innersta delen av staden. Då handlar det om korta sträckor man behöver gå, eller kanske ta en buss eller spårvagn som går genom city.

Nej, Miljöpartiet vill inte förbjuda bilar. Vi vill tänka nytt och förändra staden. Låt oss prata om det istället för att hitta på historier som inte finns för att försvara gamla bekväma normer.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Fler bilfria gator en viktig del av sommarstaden Örebro

Skärmavbild 2015-08-28 kl. 13.40.01

Det är många örebroare och besökare som har uppskattat den rosa gatan i sommar. Istället för att bilarna utgjort en barriär mot slottet och Svartån, så har de försvunnit och gatuutrymmet har istället använts till konst, folkliv, uteserveringar. Människor har trivts här – mitt i det som annars varit trafikerad stadsgata.

Miljöpartiet tycker att det är glädjande att försöket verkar ha varit framgångsrikt. Det visar att människor vill kunna röra sig, mötas och njuta av en större del av stadskärnan. Det är tydligt att människor tar plats när bilar får ta andra vägar. Det har tagits många bilder på glada människor i olika åldrar, med olika ursprung och under nästan alla dygnets timmar. På kort tid har den rosa gatan blivit ett slags landmärke.

Kommunalrådet Björn Sundin (S) säger att det verkar som att örebroarna accepterar ”mer lek” än han tidigare trott. Vi i Miljöpartiet tycker att det snarare visar sig vara en viktig pusselbit i utvecklingen av en hållbar stad. Glädje, lust och lekfullhet är förstås en förutsättning för denna utveckling, men jag tycker att det är viktigt att vi tar signalerna väldigt många örebroare skickar oss just nu. Vi i Miljöpartiet vill att försöket med den bilfria gatan ska bli permanent, där vi under sommarmånaderna gör ett antal gator i centrala Örebro helt bilfria. Tänk om vi mellan april och oktober kunde göra stadsrummet för örebroarna mer öppet och tillgängligt för gående och cyklande. På vintern är bilen viktigare för framkomligheten. Under den mörka och kalla tiden på året är inte intresset för att röra sig utomhus i staden lika stort.

Vilka gator är då lämpliga att använda på det här sättet? Det behöver vi nog ta hjälp av både kommunens tjänstemän och örebroare i allmänhet att avgöra, men här är några tankar.

Engelbrektsgatan vid Slottet har ju visat sig vara en succé. Kungsgatan (som redan idag är ett populärt gångstråk, men stört av trafik) mellan Nygatan och Engelbrektsgatan. Kanske Vasagatan bakom Nikolaikyrkan där det rör sig mycket människor redan idag. Olaigatan mellan Storgatan och Klostergatan skulle skapa möjligheter för ett mer levande Järntorg, med uteserveringar och folkliv med Slottet och Svartån som fond. Här samlades tiotusentals människor varje kväll under jubileumsveckan och det är inte en slump. Lika lite som det var en slump att arrangörerna ställde den stora scenen där. Ju mer utrymme vi frigör för människor runt Slottet och Svartån desto fler människor kommer att fylla det här rummet och vilja uppleva saker, äta, umgås och trivas. Vilket skapar en god grund för stadsutveckling, kultur, företagande och massor av positiva saker för örebroarna.

Bilarna då? Med hjälp av trafikplanerare och andra kunniga så kan vi helt säkert hitta lösningar. Bussarna? Samma sak där. Det har ju visat sig att de som planerar busslinjerna varit bra på att lösa sådana här utmaningar tidigare i samband med olika större evenemang i staden. Men människor som av olika anledningar behöver hjälp att transporteras nära de platser de ska besöka av olika anledningar, alltså människor som inte kan gå längre sträckor på grund av exempelvis sjukdom eller funktionsnedsättning – ska de stängas ute? Nej, vi ska självklart se till att alla fortfarande har tillgång till staden och stadsrummet. Vi kan sånt här i Örebro. Vill vi?

Örebroare och mängder av gäster har under sommaren visat att de vill. Om vi som beslutar kring hur allas vårt gemensamma stadsrum ska användas skapar utrymme för människor – utan att de behöver riskera att bli påkörda eller känna att de är i vägen – så skapar örebroarna ett helt annat liv på gatorna än vi vant oss vid. Det är bra för en stad som vill utvecklas. Det är ett måste om vi vill utvecklas i en mer hållbar riktning.

Självklart ska vi ha fler rosa gator i Örebro. Eller rättare sagt, fler rum för människor i staden. Vilka färger de än har.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Ställtid

Den här ängen!

A post shared by Fredrik Welander (@fredrikwelander) on

 

För första gången på många år behöver jag transportera mig till kontoret. Vi har flyttat ut vårt kommunalrådskansli från Rådhuset i centrala Örebro till ett rum vi fått låna hos Örebro Folkhögskola i stadsdelen Vivalla ett par kilometer utanför stadskärnan. För mig som bor mitt i staden och vanligtvis kan gå till kontoret och nästan alla möten jag förväntas delta i är detta något av en utmaning. Men efter en veckas initialt stress i samband med att alla vardagsrutiner ska börja fungera igen efter ledigheten har jag nu slagits – två dagar i rad – av hur viktigt det är med ställtid.

Igår åkte jag buss. En resa på kanske tio-femton minuter. På den korta tiden hann jag andas ut, rensa huvudet och städa upp bland dagens tankar. Jag var klokare när jag klev av bussen, än när jag klev på den. Eller åtminstone mer avslappnad. Idag har jag cyklat. Samma sak. Kanske ännu skönare. Sol i ansiktet, vind i håret och ljud från levande varelser som barn och fåglar (genom trafikbruset) i öronen. Ser fram emot att dagen ska ta slut så att jag får cykla hemåt. Just för att själva cykelturen lockar.

Det är något med ställtiden. De där små öarna av tomhet som öppnar sig när jag transporterar mig. Tidigare i mitt liv har dessa öar varit alltför präglade av dåligt fungerande kollektivtrafik i Stockholm i kombination med orealistiska förväntningar och vardagsstress från min sida. Nu, lite äldre och klokare, i en annan stad, så kanske den där ställtiden kan vara väldigt bra för mig. Plötsligt ser och hör jag saker som brukar i den vanligt stressade kortpromenaden mellan punkt a och b.

En av många bra saker med att flytta ut kansliet från Rådhuset en månad. Jag får nog anledning att återkomma med fler.

/Fredrik Welander, politisk sekreterare
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Flytta med cykel!

20150814_184647

Den senaste veckan har jag haft fullt upp med att förflytta mina saker till en ny stor lägenhet där jag ska bo med partner och några vänner.

Glädjen att få flytta ihop med människor en gillar och komma till en ny spännande plats där en vet att en ska trivas bra har ökats ytterligare av den fantastiska upplevelsen om att flytta med cykel. Som bilfri är jag van att problemlösa transporter och resor med andra medel, eller att be om skjuts eller samåkning. Att köra flyttlasset helt koldioxidfritt var det dock premiär för.

Flyttcykel

Att trampa flyttlasset genom stan kändes lite som en politisk manifestation, vilket stärktes av alla nyfikna blickar och de som vid rödljusen passade på att fråga som ekipaget. Till min hjälp hade jag nämligen en stor lastkärra och elcykel från Move by bike. Otroligt smidigt, trots släpets storlek. Även med tung last funkade det utmärkt med elmotorn till hjälp. Verkligen ett tips till dig som ska flytta eller transportera något stort i framtiden!

Jag hoppas på att få se mer transporter på cyklar i framtiden. Vårt jobb som parti blir att underlätta för de Örebroare som väljer alternativ till bilen.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Rudbecksgatan är inte en racerbana

Varför kan inte Örebro kommun sätta upp farthinder i Rudbeckstunneln?

Det är en rimlig fråga att ställa sig av flera anledningar. Trafiksituationen där idag är usel – både för trafiksäkerheten som för miljön för de boende längs Rudbecksgatan i centrala Örebro. Visst måste människor som bor mitt i staden vara toleranta för ljud, men ingen ska behöva acceptera att leva med buller som från en racerbana när de inte bor vid en racerbana. Och ingen ska behöva att riskera livet bara för att de råkar ta kvällspromenaden vid fel tillfälle.

För mig är det uppenbart att Örebro kommun måste hitta ett smart sätt att göra trafikmiljön i och kring Rudbeckstunneln trygg och säker för alla – och det omedelbart. Rudbecksgatan bör enkelt kunna 30-begränsas vilket skulle ge en bättre trafikmiljö för alla, både bilister, cyklister och fotgängare. Farthinder kommer troligen att behövas, det visar väl även den här sommarens erfarenheter. Hur de här farthinder ska utformas är en fråga för ansvariga tjänstemän när de får ett uppdrag, och det uppdraget måste ansvariga politiker ge omgående!

I Örebro måste vi förändra och modernisera trafikmiljön i hela kommunen så att fler människor kan välja att cykla, gå eller åka buss. Biltrafiken är ett hinder för Örebros hållbara utveckling så länge som den gynnas så ensidigt. För att komma till rätta med klimatfrågan på lång sikt måste vi totalt sett minska antalet transporter i samhället. Det arbetet måste påbörjas här och nu!

Nu har ännu en sommar gått där vi pratat väldigt mycket om biltrafiken och dess negativa konsekvenser för Örebro. Både i centrala Örebro och ute i Marieberg har boende och företagare vittnat om hur deras liv och verksamheter påverkas negativt av biltrafikens ytterligheter. Örebro kan bättre. Det handlar inte om några enskilda individers rätt att missbruka gatorna som vi alla är med och finansierar. Det handlar om trafiksäkerhet, livsmiljöer och respekt för våra gemensamma tillgångar och enskild egendom.

Race med bilar hör inte hemma på allmän plats, mitt i stan. Därför är jag väldigt intresserad av vad ansvarigt kommunalråd Björn Sundin (S) avser att göra för att få ned hastigheten i Rudbeckstunneln under kvällar och helger.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna
Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Tågkaos = När knytblusen byts mot pyjamas och skägget fastnar i brevlådan

Tågkaos. Mycket har skrivits i frågan. Många analyser som gjorts. Jag tänker att jag ändå måste skriva ett par ord om hur det som i media beskrivs som ”kaos” påverkar mig som enskild resenär när tågen inte fungerar.

Jag reser fyra dagar i veckan mellan Läggesta och Örebro. En sträcka som enkel väg tar 1 timme och 20 minuter. Ganska lång tid men jag trivs på tåget. Jag har en egen plats där jag sitter varje dag (ve och fasa om någon tagit den). Jag sitter där i godan ro och jobbar i datorn, pratar i mobilen och tittar ut ibland och förundras av landskapet utanför. Jag gillar tåg helt enkelt, har inga problem med att åka långt för att komma till jobbet. Där andra tycker synd om mig brukar jag le lite och tänka hur lyckligt lottad jag är som får sitta där och filosofera.

Men, det finns ett men!

Som vi alla vet fungerar inte tågtrafiken i Sverige som den ska. Tågen är sena, blir urspårade, det blir singalfel, lövhalka, värmekurvor (eller heter det också halka?), obehöriga på spåret, inställda tåg och så vidare.

Jag brukar vara ganska lugn och tänka att allt ordnar sig och att en inte kan bli så stressad för att par minuter hit och dit men problemet nu är bara att det inte längre små problem vi talar om. Tåg som inte kommer, ställs in och ska ersättas med buss som ingen vet när den ska komma. Eller som min dag idag.

Så här var min planering inför idag måndag den 13 april 2015:

Jag bokade en resa från Gnesta till Örebro eftersom mina vanliga tåg mellan Läggesta och Örebro var ersatta med buss (och jag dessutom inte kunde ta mig till bussen på grund av att jag inte hade någon bil). Den ökade kostnaden för mig blev nästan 500 kr. Jag börjar åka tillsammans med min man mot Gnesta. Kommer halvvägs då jag får ständiga sms om signalfel på sträckan och då kollar jag upp just mitt tåg. Inställt. Jag ber min man stanna bilen. Jag måste tänka. Jag kollar i min app när nästa tåg kommer. Jag skulle bli 3 timmar sen till jobbet. Nej, jag måste nog åka hem och jobba istället. Åker hem. Känner mig ganska uppgiven och ledsen, jag som planerat allt så bra. Sätter mig och jobbar och följer samtidigt SJ:s sida för att se hur det går med alla tåg. Fortsatt kaos. Ser plötsligt att mitt tåg avgår från Gnesta men cirka en timme sent. Tåget som för ett tag sedan var inställt.

Sitter hemma och jobbar nu. Jag har ett jobb där det går att göra det men känslan av att sitta här med skägget i brevlådan och ha bytt knytblusen mot pyjamas lämnar en fadd smak i munnen (inte bara på grund av alla pepparkakor jag tröståt när jag kom hem).
Maktlösheten och känslan av att vad du än gör blir det fel.

Vad ska vi göra åt detta? Hur ska svenska folket kunna ta sig till sina jobb utan att ständigt behövs parera, dubbel- och trippelplanera varenda resa för att vara på den säkra sidan?
Jag kanske inte är kvinnan att komma med nya innovativa lösningar så här hux-flux men jag vill skicka med mina känslor i debatten om tågkaoset. När gör vi en haveriutredning om tågen som pekar på vilka lösningar som ska göras och sen att alla partier bara köper utredningens svar?

Vi kan inte ha folk som sitter som jag fast i att inte kunna ta sig dit vi är på väg.
Det pratas mycket om olika jobblinjer men om vi ska kunna ta oss till jobbet, eller till mormor på besök eller resa ut till världen måste vi  fixa tågkaoset. Vi måste få veta att ett tåg kommer att anlända dit det var tänkt.

Allt annat känns barockt.

Kukkamariia Valtola Sjöberg
Pyjamasklädd politisk sekreterare

Namnlös1

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

När tågen inte går

Det är tomt i rummet bredvid. Min kollega Kukkamariia kan inte komma till Rådhuset idag. Heller. Tågen funkar inte. Det som skulle vara så lätt blir ibland så svårt. I det här fallet att åka från Gnesta i Södermanland till Örebro.

Det är fortfarande tågkaos. Nedrivna kontaktledningar, ledningsbränder och annat i södra Stockholm gör den här måndagen till en stor utmaning för massor av människor som ska transportera sig mellan hem och något annat. Kanske ett kontor, en skola eller något annat viktigt. Idag ställs det in möten som kunde gjort världen bättre. Väldigt många möten ställs in.

Vem betalar priset? Lite abstrakt skulle jag vilja säga samhället. Men väldigt konkret skulle jag säga enskilda individer – kvinnor, män och barn.

Jag tänker tillbaka på mina egna tiotusen timmar på tåg. I ungefär två år pendlade jag mellan Örebro och Stockholm. Först veckovis, sedan dagligen. Sedan pendlade jag inom Stockholm via SLs pendeltågs- eller tunnelbanetrafik i många år. När jag försöker minnas de olika tillfällen jag missat viktiga och roliga möten och händelser som kunde påverkat mig positivt. När jag minns alla de gånger jag kommit försent till förskolan/skolan, tvingats ställa in träningar eller på annat sätt smitta mina barn med den stress som det faktum att det är omöjligt att säkert planera sin tid när den kollektiva trafiken är transportsättet… när mina tankar vandrar tillbaka tid känner jag hur magen knyter sig.

Jag har haft tur. Efter många år och tiotusen timmar tog jag chansen att byta liv. Idag går eller cyklar jag till nästan alltid. Både i jobb och privat. Jag måste inte resa med bil, buss eller tåg i min vardag. Jag kan, men jag måste inte. Men jag har så många vänner som inte har samma möjlighet.

Som Kukkamariia som inte är i rummet bredvid just nu.

Vi pratar mycket om regionförstoring i Sverige. Lösningen på många av våra problem sägs vara att vi ska röra oss över större ytor i vår vardag. Att vi ska bo på en plats och jobba på en annan och njuta av ledighet på en tredje, fjärde och femte, och att avstånden mellan dessa platser kan bli allt större. Jag tror inte att det är en hållbar lösning. Landet vi lever i är stort och väldigt glest befolkat. Det är väldigt dyrt att utveckla och underhålla järnväg och rent historiskt har vi ju snarare motarbetat den här utvecklingen och underhållet. Istället har vi asfalterat, breddat asfalterat mer. Öppnat upp för biltrafik. Till och med i städer där kollektivtrafik skulle kunna lösa de transporter cykeln inte klarar av.

Så där står vi nu. Men en havererad järnväg och krav på att medborgare ska röra sig längre för att kunna få jobb. Ingen pratar om att höja skatter för att ha råd med utvecklingen. Ingen. Visst är det bra att regeringen presenterar nya satsningar. Det kommer lösa en del problem, men inte räcka till allt. Eftersom regeringar inte prioriterat detta tidigare. Eftersom näringslivets röst skriker högt om att stöd till flyg, men är väldigt lågmäld i kraven på fungerande järnväg. Och du och jag? Det är inte så många som hör oss när vi sitter hemma och muttrar för att vi inte kunde ta oss till kontoret. Eller när vi står och slåss om de få taxibilar som kan transportera oss från pendeltågsperrongen till city.

Jag hoppas och tror att det här går att ändra på. Men, det kräver att fler grupper kommer med förslag på hållbara lösningar för att utveckla och underhålla järnvägen. Människor och företag måste kunna lita på att resan och transporten fungerar. Vi behöver effektivisera själva resandet och bygga ut klok infrastruktur. Och vi behöver komplettera den enstämmiga sången om regionförstoring. Fler människor behöver kunna försörja sig på platsen där de lever, utan att tvingas resa över långa avstånd. Därför borde vi prata mer om IT-infrastruktur, entreprenörskap och social ekonomi också.

Annars kommer inte människor som Kukkamariia kunna komma till Örebro och arbeta med all sin kunskap och erfarenhet. Förlusten är helt och hållet vår.

/Fredrik Welander, politisk sekreterare

 

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Fördjupningen av översiktsplanen för järnvägsområdet är bra, men kan bli bättre.

På kommunfullmäktiges sammanträde i mars ska vi fatta beslut om en fördjupad översiktsplan för området mellan Svampen och Gustavsvik.

Vi i Miljöpartiet ställer oss positiva till Örebro kommuns fördjupade översiktsplan för järnvägsområdet mellan Svampen och Gustavsvik och hoppas att Örebro kan utvecklas i enlighet med riktlinjer. Det är bra att staden knyts samman klokare (järnvägen går idag som en barriär genom staden) och att vi använder marken mycket mer effektivt. En växande befolkning har krav som Örebro behöver kunna möta. Men det finns några saker i den fördjupade översiktsplanen som vi tycker kan bli bättre, därför lämnade Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet in ett särskilt yttrande i ärendet när vi behandlade det i kommunstyrelsen idag.  (Ett särskilt yttrande består av en komplettering till beslut av en eller flera ledamöter).

Jag vill lyfta några saker från yttrandet. Som gatuöppningar. Miljöpartiet vill att Örebro ska vara en stad för människor, inte för bilar. Vi vill utveckla Örebro till en stad och kommun som är fri från buller och utsläpp och säker för barn och cyklister. Det ska vara snabbt och enkelt att ta sig fram till fots, med cykel och med kollektivtrafik i sammanhängande stråk. Att öppna upp trafikflöden kan vara bra för att underlätta för gående och cyklister, men gatuöppningar för biltrafik skapar mer trafik, utsläpp och otrygghet. Därför anser vi att gatuöppningar  i princip inte bör göras för biltrafik.

Jag har också synpunkter på hastighetsbegränsningarna som föreslås för de nya ”stadsgatorna” i planen.  Hastighetsbegränsningen för biltrafik i området för den fördjupade översiktsplanen bör sänkas till 30 km/h i hela centrala Örebro (precis som i stadens bostadsområden) för att skapa en bättre miljö för boende, arbete, handel och fritid. I den fördjupade översiktsplanen nämns olika intervall för hastighetsbegränsning mellan 30 och 60 km/h. Vi är övertygade om att centrala Örebro blir ännu bättre med en generell hastighetsbegränsning på 30 km/h. Då kan vi lättare omvandla flerfiliga vägar till stadsgator där ett mer jämlikt förhållande råder mellan människor på cykel, till fots, i buss eller i bil. Bilar som kör i 50-60 km/h är mycket farliga för fotgängare, risken för att dö vid en påkörning minskar kraftigt om farten istället är 30 km/h.

Den fördjupade översiktsplanen är bra. Kommunens tjänstemän har tagit fram gediget beslutsunderlag och det känns som dialogen kring planen varit ambitiös. Med vårt särskilda yttrande vill vi tala om detta, men också bidra med idéer som vi tycker gör planen bättre. För det förtjänar staden och vi som bor i den, liksom alla de som kommer bo i den i framtiden.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather