Kategoriarkiv: Unga

Den styrande minoriteten stoppar rättvisa för HBTQ-personer

gunnar_7698

Är ni medvetna om att den styrande minoriteten i Örebro kommun – KD, C och S – sedan 2012 hindrat driftnämnderna i arbetet med att stödja de örebroare som lider av trakasserier för att de själva eller närstående har en sexuell läggning inom HBTQ-spektrat.

I skolnämnd NO avslogs 2014 politiska yrkanden på att rektorer/chefer skulle komma till nämnden och avrapportera HBTQ-insatser inom sina skolområden.

I grundskolenämnden gjordes 2015 i tillsynsplanearbetet inför 2016 en riskanalys inom grundskolans område. Den visade på högsta risk och högsta skadekonsekvens för de berörda. Men istället för att införa HBTQ-frågorna i tillsynsplan 2016 fattades ett beslut om att frågorna var för viktiga att läggas i en ”långsam” hantering. Nu beslutades att nämnden under 2016 skulle prioritera frågorna. Men, inte ett enda ärende med HBTQ- tema har förekommit under 2016 i den nämnden!

Under 2015 glömdes förskolans riskanalys bort av förvaltningen. Den politiska ledningen reagerade inte trots att den deltog i riskbedömningsarbetet. Observera att denna passivitet pågick samtidigt som tidigare nämnda varningsklockor ringde i grundskolan.

Under 2016 har vi åter sett vår nämndledning visa beröringsskräck med dessa frågor. Nu gjordes avsiktligt ingen risk- och skadeanalys avseende våra HBTQ-berörda barn. 

Här skyllde de styrande på att den redan försenade HBTQ-planen beslutas först i december 2016. 

Det finns dock inget i den kommande HBTQ-planen som hindrar att vi visar allvar med våra krav på att få planen omsatt i handling.

Frågan behandlades i november inför förskolenämndens sammanträde i december. (Då ska beslut fattas om Tillsynsområden 2017).

 Jag yrkade på att beredningen skulle utmynna i en återremiss för att få genomfört en siffermässig riskbedömning även på det av Miljöpartiet föreslagna HBTQ-området.

Återremissyrkandet avslogs. Det duger inte. Vi måste ta ansvar och se till att alla örebroare behandlas rättvist. Alltid och överallt. Jag kommer att fortsätta att lyfta de här frågorna i mitt politiska arbete.

/Gunnar Oest (MP), ledamot i förskolenämnden och kommunfullmäktige

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Katarina Bååth ny ersättare för Miljöpartiet i fritidsnämnden

kbaath

Katarina Bååth är en engagerad, kunnig och erfaren person som nu tagit ett uppdrag för Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun. Katarina kommer in i ett gäng gröna politiker som jobbar hårt för ett Örebro som håller ihop och utvecklas hållbart. Jag ställde några korta frågor till Katarina för att vi ska lära känna henne.

1. Vem är Katharina Bååth?

Jag är 42 år och bor i Örebro tillsammans med två barn och en sambo. Jag jobbar som utvecklingsledare och kommunikatör inom energi- och klimatområdet.

2. Vilken nämnd kommer du att sitta i och vad ser du fram emot att göra i nämnden?

Jag kommer ta plats som ersättare i fritidsnämnden. Jag ser fram emot att vara med och påverka så att örebroarna får ett bra och varierat fritidsutbud. Särskilt intresserad av barn och unga och att idrotten är inkluderande och tillgänglig för alla. Idrottsverksamheten för barn och unga ska handla om hälsa och personlig utveckling. Toppning och utslagning måste vi jobba på att få bort.

3. Varför blev det Miljöpartiet för dig?

Forskning inom miljöområdet som jag har fått del av genom mitt arbete skakar om. Jag är inte orolig för mig och mina barns framtid men för deras eventuella barn är jag väldigt bekymrad. Vi måste få stopp på den negativa utvecklingen och påverkan vi människor har på miljön, naturen och planeten. Vi måste alla ta ansvar för att leva mer hållbart.

4. Vad rekommenderar du andra att uppleva i Örebro den här sommaren?

Själv tänker jag knappt lämna vår region denna sommar, så jag har många tips att ge. Gå på stan och strosa och njut av Open Art, ta en fika i Wadköping, cykla ut till Oset eller varför inte ta bussen upp till Ånnaboda och gå en rundslinga på Bergslagsleden.

Miljöpartiet i Örebro välkomnar Katarina och ser fram emot att dina insatser. Vi har plats för många fler, så om du som läser också vill engagera dig i Miljöpartiet är du välkommen att bli medlem. Eller så kontaktar du någon av oss i Miljöpartiet här i Örebro så träffas vi och pratar om saken.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Vi behöver kämpa för fler framsteg och färre bakslag för teckenspråket!

demo1

Tack för ert fina mottagande på Stortorget idag. Ni är många som engagerat er för teckenspråkets status i Örebro och Kattungens förskola. Jag är tacksam för att jag fick träffa er och hålla ett tal vid demonstrationen på Stortorget. Här är talet i skrift:

Tack att ni är så många här som kämpar för teckenspråket, och tack att ni bjudit in mig för att säga några ord. Jag heter Niclas Persson och jag är kommunalråd för Miljöpartiet.

För några veckor sedan hörde jag en helt galen sak på ett möte. Det gjorde mig alldeles paff. Jag skrev om det på twitter, för det lät så himla konstigt. På mötet var det någon som hade sagt att det på kattungens förskola var alldeles för mycket teckenspråk. I efterhand har personen förklarat att det handlade om behoven hos de barn som har CI. När jag kom hem från jobbet den dagen var jag tvungen att berätta för mina rumskompisar om detta. Inte ens tillsammans kunde vi förstå det som sagts. Och då ska ni veta att det hemma hos oss bor en skolpolitiker, en teckenspråkstolks-studerande och en audionomstudent. Ingen av oss kunde förstå varför teckenspråk skulle kunna bli för mycket. Min vän som studerar till audionom suckade faktiskt högt. Vi pratade en stund om hur feltänkt det var. Även barn med CI är ju döva när de tar av implantaten, även de har nytta av teckenspråket. Och det borde ju faktiskt vara barnen själva som får välja språk, och om de vill teckna.

Jag vet att det är fler som blev upprörda av det här. Jag vet att många blev arga. Själv fick jag en klump i magen om hur hela frågan om kattungen har behandlats.

Beslutet att lägga ned Kattungens förskola och flytta till Klöverängen togs av tjänstemännen. Problemet är bara att det här är ett väldigt politiskt beslut. Beslutet betyder att kommunen inte längre har en förskola med fokus på teckenspråket utan att det istället blir en hörselteknisk förskola med fokus på hörapparater och implantat. Det är politiskt. Det är dessutom en politisk inriktning som går på tvärs med det erkännande som Örebro kommun gav teckenspråket när staden utropades som Europas teckenspråkiga huvudstad.

För det är faktiskt så att utropandet av Örebro som teckenspråkig huvudstad var ett erkännande av teckenspråket, av dövkulturen och en signal att Örebro ska ha en ambitiös minoritetspolitik. Beslutet handlade om att sluta se funktionsvariationer, där människor värderas utifrån hur mycket eller lite de hör. Utan istället att se alla teckenspråksanvändare som en språkgrupp. Att se det som att människor förenas i språket och i kulturen snarare än att skiljas åt utifrån diagrammen från audionomen.

Jag tyckte det var ett dåligt beslut som togs kring Kattungen, inte för att det behöver vara fel att kommunen satsar på en förskola med hörselteknisk inriktning. Men, jag tycker inte att det är Kattungen som ska göras om helt. För många av oss är Kattungen just en teckenspråkig förskola, och som även i framtiden ska fortsätta vara fullt teckenspråket. Det är ju det som vi bestämt.

En annan sak som gav mig en klump i magen var att jag fick känslan av att beslutsfattarna i kommunen inte riktigt ville lyssna. Efter ett möte ute på Klöverängen mellan intresseorganisationer och förvaltningen där många kloka synpunkter och en del välförtjänt kritik kommit upp blev jag ledsen över hur alltihop avfärdades. Ansvariga tjänstemän sa ”Organisationerna på mötet företräder ju bara de döva barnen, och de är inte så många. De flesta föräldrar tycker flytten är bra”. Problemet här var att de faktiskt inte bara var dövorganisationer på mötet. Utöver SDR och SDUF så var även Unga hörselskadade där. DHB var där tillsammans med HRF. Det fanns mycket kompetens i rummet om i stort sett hela målgruppen för kattungens förskola. Ändå avfärdades alla synpunkter som ett särintresse, som bara skulle gynna några få. Jag tycker det är farligt att förvaltningen lyssnar mer till CI-teamen än på forskning som finns, eller på alla de här organisationerna som sitter på otroligt mycket kunskap och erfarenhet. Jag vet inte om det saknas kunskap om vilka de här organisationerna representerar, men förvaltningen anser sig ju kompetenta i frågorna så då räknar jag med att de vet. Kvar finns bara att de väljer att inte lyssna, och väljer att missförstå medvetet.

Jag förstår er som är oroliga för teckenspråkets situation. Jag har hört att många känner att situationen försämras och att vi går mot en mörkare tid. Att förtrycket ökar. Det är flera som börjat prata om oralismen som är på tillbakagång. Tyvärr är det väldigt få av oss hörande som känner till den historiska skuld vi har gentemot döva. Vi hörande får inte lära oss om oralismens förtryck i skolan, därför finns det en stor okunskap och oförstående mot de som är så arga och oroliga. Vi måste ha förståelse för de hörande som har en missriktad välvilja. De som vill hjälpa till och göra gott, men som saknar kunskap om oralismen. Vi måste jobba tillsammans för att sprida kunskap till fler så att oralismens förtryck inte får komma tillbaka. Vi måste arbeta tillsammans för att stärka teckenspråket.

I fredags förra veckan lyckades jag få till ett möte med representanter från SDR, SDUF och HRF tillsammans med utbildningsminister Gustav Fridolin. På mötet lyfte organisationerna att det bör arrangeras en hearing om teckenspråkets situation i utbildningen. Jag tycker det var ett bra förslag och som jag vet att Gustav tog med sig tillbaka till Utbildningsdepartementet. Vi i Miljöpartiet anser nämligen att teckenspråket måste vara starkt – från förskolan hela vägen upp till universitetet. Så nästa gång vi samlas här i Örebro hoppas jag är vid en sådan hearing, det kommer jag att jobba hårt för.

demo2

Innan jag avslutar vill jag hinna med en sista sak. Här inne i Rådhuset har vi just nu Kommunfullmäktigemöte. Jag har under mötet valt att ställa en fråga till ansvarig politiker Lennart Bondesson från Kristdemokraterna om Örebro verkligen bör kalla sig för Europas Teckenspråkiga huvudstad. Jag ställer frågan för att jag vet att det är många som just nu är kritiska. Som är arga över hur nedläggningen och flytten av Kattungen gått till. Men jag vet också att det finns många som gärna vill få ett riktigt bra svar. För vi är många som skulle vilja få svaret att det är dags att ta ansvar för de löften som getts. Vi är många som skulle vilja få svaret att det faktiskt finns många skäl att vara stolta. Vi är många som skulle vilja få svaret att teckenspråket är starkt i Örebro.

Men när vi politiker får rapporter hur arbetet går med handlingsplanen som teckenspråkig huvudstad är det ganska dystert. Vi vet att det finns stora brister i kommunens handläggning av försörjningsstöd för döva. Vi vet att det finns brister inom SFI och TFI som drabbar döva nyanlända. Vi vet även att det finns stora brister inom äldreomsorgen för döva. I en officiell rapport skriver faktiskt en tjänsteman såhär, citat:
”Det är inte särskilt hälsosamt att vara döv pensionär och bo i Örebro. Bristen på god äldreomsorg är så omfattande att det skulle kunna fylla en hel bok, så jag sätter punkt här.”

En rejäl sågning med andra ord. Det är en dyster bild som målas upp när vi egentligen skulle vilja höra att teckenspråket är starkt. Sanningen är att det är både och. Teckenspråket är både starkt och svagt. Samtidigt, här i Örebro. Det finns mycket som är bra och som är värt att vara stolta över. Det görs framsteg varje dag samtidigt som det sker bakslag. Jag tycker det är bra att vi samlas här idag så att vi kan stärka varandra så att vi är många som ser till att det i framtiden blir fler framsteg och färre bakslag för teckenspråket från och med nu.

Det allra bästa i Örebro den teckenspråkiga huvudstaden är sådant som ni här har skapat. Det allra bästa är det inte kommunen som ligger bakom, utan det är era organisationer! Den teckenspråkiga kulturskolan exempelvis, startades av ABF och drivs först nu av kommunen. När det bevisats att det går. Det är därför som ni behöver fortsätta kämpa!

Kom ihåg att det bästa står ni för. Och att vi behöver kämpa för fler framsteg och färre bakslag för teckenspråket!

demo3

Jag har tidigare skrivit om förskolan Kattungen och teckenspråkets status i Örebro i följande inlägg:

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Ompröva beslutet om Kattungens förskola

Kattungen

Hur förvaltningen hanterat ärendet med Kattungens förskola har visat på stora brister. Dels i perspektiven som ligger till grund för Örebro kommuns minoritetspolitik och utropandet till Europas teckenspråkiga huvudstad. Det är problematiskt att tjänstemän fattar beslut i frågor som i högsta grad är politiska. Rent av kan detta vara ett brott mot nämndens delegationsordning eftersom förvaltningen endast får ta beslut om mindre omorganisationer men inte lägga ned förskolor eller ta andra stora beslut. Klart är att hanteringen skadar Örebro kommun och även förtroendet för oss politiker.

Kattungens förskola är en teckenspråkig förskola med ca 30 barn i 3 avdelningar som har sina lokaler vid Birgittaskolan. Det finns goda skäl att leta nya lokaler till verksamheten då det finns brister i tillgängligheten, problem med den hörseltekniska utrustningen och för att skapa bättre förutsättningar för pedagogik. Det kontroversiella i beslutet som förvaltningen fattat är att den lilla verksamheten på 30 barn (med ännu färre döva barn) ska slås samman med ytterligare 40 hörande barn och skapa en enhet på 5 avdelningar och 70 barn. När teckenspråksanvändare är i en minoritet och döva i en extrem sådan kommer det vara svårt att bygga verksamheten utifrån dessa gruppers behov. Den springande frågan är om kommunen kan garantera en god teckenspråksmiljö och skapa förutsättningar för att barn ska få en stark dövidentitet.

Förvaltningen har enligt delegationsordningen rätt att fatta beslut om omorganisationer men inte om nedläggningar av förskolor. Förvaltningen hävdar bestämt detta är en ”omorganisation” men det är uppenbart att det är ett beslut med vittgående konsekvenser som bör utså en politisk prövning. Beslutet innebär en förändring i förskolans inriktning och innebär att lokaler lämnas. Om detta inte är en fråga för nämnden är frågan vilka frågor som nämnden egentligen ska behandla? För mig är detta ett uppenbart ärende som nämnden ska hantera inte förvaltningen. Om det råder tveksamheter hos andra här skulle jag vilja att de tar på sig uppdraget att beskriva för mig vad en nedläggning enligt delegationsordningen då är? Jag hoppas förskolenämnden (kanske även andra skolnämnder) under hösten gör en genomlysning av sin delegationsordning så att inga otydligheter likt detta kan uppstå igen.

Om nämnden återkallar delegationen och lyfter frågan för en omprövning i nämnden så får vi välbehövt nya tag i frågan. Idag saknas ordentliga beslutsunderlag och konsekvensanalyser. Genom att nämnden prövar frågan behövs ett gediget beslutsunderlag med ordentliga konsekvensanalyser som dessutom är offentliga handlingar. Processen hittills har kantats av brist på insyn och dialog, det har funnits en brist på fakta och informationen har varit spretig. Detta bör inte vara ett signum för Örebro kommun i hanteringen av viktiga frågor. Utan vi behöver transparenta beslutsprocesser där politiker fattar beslut i känsliga frågor och sedan kan stå till svars för detta.

Utifrån hur ärendet hanterats idag så ställs vi politiker mot väggen för beslut som fattats på förvaltningsbeslut. När vi försöker gå till botten och läsa på i ärendet saknas handlingar, konsekvensanalyser och tillräcklig information. Hanteringen skadar förtroendet för politiken och i slutändan för kommunen. Om vi politiker ska ställas till svars ska vi ha varit med och fattat besluten så att vi är välinformerade och välreflekterade över konsekvenserna så att vi kan svara upp till offentlighetens frågor.

I ett brev från förvaltningen som skickats utan politikens vetskap till föräldrargruppen och intresseorganisationer finns olyckliga formuleringar och perspektiv. Det är utgångspunkter som jag känner är främmande och farliga. Bland annat skriver förvaltningen att dövidentitet inte är en fråga som verksamheten har något ansvar för utan att detta ligger på familjerna. Det är ett uttryck för en problematisk syn på minoritetspolitik, majoritetssamhällets ansvar och institutioners makt. Om vi skulle tänka oss ett liknande resonemang för andra minoritetsgrupper såsom samer eller sverigefinnar blir det uppenbart att det haltar. ”Att stärka den samiska identiteten är inte majoritetssamhällets och institutionernas (skolans/förskolans) ansvar utan det ligger på familjerna själva” eller ”Kommunen har inte ansvar för att stärka den finska språkgruppens identitet, utan det ligger på familjerna själva” får oss att förstå att det blir ett oansvarigt sätt att tänka. Det finns en anledning att sameskolan finns och att kommunen som svensk-finskt förvaltningsområde har en finskspråkig förskoleavdelning i Varberga. Döva är också en minoritetsgrupp som vi har ett ansvar att inte förtrycka. Även välmenande förslag på förändringar kan brista i sitt hänsynstagande till minoritetsgrupper.

Kommunen skulle behöva göra om och göra rätt gällande Kattungen. Förskolenämnden bör ompröva beslutet så det blir en transparent och demokratisk process.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Kan vi bestämma oss för ett slut på den ojämställda idrotten?

Avslutade en lång, bra dag med ett samtal om villkoren för flickors idrottande i Örebro kommun, ordnat av ÖLIF och Sisu Idrottsutbildarna. Bakgrunden – något förenklad – är att flickor i mycket lägre utsträckning än pojkar deltar i organiserad föreningsidrott. Väldigt många tjejer slutar med föreningsidrotten i tonåren, ofta för att de inte orkar leva upp till de höga prestationskraven. Samtidigt visar undersökningen Liv&Hälsa Ung en väldigt negativ bild av flickors upplevda hälsa idag. Det är vanligare att flickor upplever stress, oro och orolig sömn, och 25 procent av flickorna i klass 9 uppger att de ofta känner sig nedstämda. Och slutligen, när man tittar på kommunens investeringar, föreningsstöd och marknadsföringspengar så hamnar den övervägande delen hos killdominerade idrotter.

De unga tjejer som var med i samtalet ikväll gav också sin bild av hur det var att träna aktivt i killdominerade idrotter. ”Vi får träna på Örnsro IP men killarna tränar här på Behrn Arena”, ”Vi får de sämsta träningstiderna”, ”Vi får ärva killarnas matchdräkter”, ”Styrelsen består bara av killar” osv…

Man får inte direkt någon ljus bild av tjejernas situation i idrottsrörelsen idag. Det här måste vi göra ännu mer åt! (Intressant iakttagelse var också att konstgräsplanen på Behrn Arena låg tom och öde kl 20 en vardagkväll…)

Idrott

Samtalet handlade både om goda exempel, vilka hinder flickor möter i sitt idrottande och vilka möjligheter vi såg i att förbättra deras villkor.

En av de viktigaste insikterna jag tog med mig från samtalet till min roll som politiker var att vi måste vara mycket tydligare med vart vi vill någonstans med förändringsarbetet. Inför kommunala idrottsinvesteringar så görs en behovsanalys, där man tittar på det upplevda behovet för en viss idrott idag. Det man INTE tittar på är vilken målbild vi har för jämställd idrott och vilka investeringar som istället skulle behöva göras för att ta oss dit. Om målet är en större andel idrottsaktiva tjejer med bättre psykisk och fysisk hälsa idag – ja då kanske det är andra typer av anläggningar vi borde investera i än de som efterfrågas av röststarka, fysiskt aktiva grupper idag. Vi pratar mycket om vilka olika idrotter som domineras av tjejer (volleyboll, gymnastik, ridning, simning, konståkning osv) men jag saknar analysen av den socioekonomiska bakgrundens betydelse och vad det innebär för satsningar på jämställd idrott.

Men allt är inte svart. Fotbollsklubben Sturehovs nya damlag är ju värt att jubla över som ett gott exempel! Ett lag helt utan prestationskrav, man deltar på så många (eller få) träningar man vill, och alla får spela match. De har fått ca 100 medlemmar på bara någon månad! Och jag upplever att insikterna om flickornas tuffare villkor sprider sig till allt fler aktörer. Men idrottsföreningarna måste börja ”walk the talk”, media måste bli mycket bättre på att synliggöra tjejernas idrottande, och vi politiker måste efterfråga bättre genusanalyser när vi fattar beslut.

Det är sådana här fakta som vi diskuterat ikväll som bl a gör att jag ifrågasätter varför den politiska majoriteten i kommunen ska bygga skatepark, investera i ännu mer konstgräs och göra förstudie för renovering av Trängens IP när man inte ens är beredd att göra en förstudie av ett Gymnastikens Hus. Och varför jag hävdar att Örebro kommun måste börja efterfråga statistik på hur de gemensamt ägda idrottsanläggningarna används. Hur fördelas halltiderna mellan olika idrottsföreningar? Konståkning relativt ishockeyn? Och hur fördelas egentligen plantiderna mellan tjejer och killar i en och samma fotbollsklubb? Och varför jag anser att kommunen borde ta ett helhetsgrepp och göra en genusanalys på alla former av stöd som ges till idrotten, för att se hur helheten egentligen ser ut.

Det är dags att vi höjer ribban för mer jämställd idrott nu. Vi kan bättre än så här år 2015.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Universitetsstudenterna är viktiga för ett socialt hållbart Örebro

Bostadsbristen är ett outtömligt ämne för diskussioner i fikarum, på debattsidorna och i riksdagen. Det är ett jätteproblem för samhället att det byggs så pass lite bostäder som det gjort senaste decenniet. Unga människor kan inte flytta hemifrån, nyanlända svenskar får svårt att etablera sig i samhället, människor utan ekonomiska resurser får svårt att hitta bra boenden, företag kan inte rekrytera rätt kompetens när det inte finns någonstans att bo.

I Örebro så verkar i alla fall trenden gå åt rätt håll, planprocessen går allt smidigare och ganska många bygglov beviljas nu. Intresset för att bygga är stort, och en del av de nya bostäderna byggs för universitetsstudenterna som blir allt fler när universitetet växer. Senast för ett par veckor sedan var jag med när bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) var här och tog första spadtaget för bygget av nästan 300 nya studentbostäder (i trä!) vid Tybblekullarna.

Vi har länge haft en brist på studentbostäder här i stan, och en del av de bostäder som funnits har varit i insprängda i allmännyttans (ÖBO:s) bostadsområden, som Vivalla, Brickebacken och Varberga. Men när nya studentbostäder byggs nu så hör jag vissa jubla över att allmännyttans bostäder töms på studenter. Då frigörs nämligen lägenheter till andra grupper som saknar bostäder. Men det är faktiskt inte bara av godo – jag ser två stora problem med den här trenden.

Dels kommer studenter som bor i isolerade studentbostäder att få svårare att etablera sig i staden, och de kommer lättare att flytta vidare efter sin utbildning. Det är inte bra för en kommun som vill behålla välutbildade, unga människor. För om man inte bor och lever i staden kommer man inte att känna som en del av den. Man kommer inte ha hittat till Varbergaskogen, fikat på Fröken Brogrens, handlat på ICA Boglundsängen eller cyklat runt Hästhagen. Vardagen blir lätt begränsad till Kårhuset och den lokala mataffären och pizzerian.

Men det handlar minst lika mycket om studenternas bidrag till en socialt hållbar stad. Att universitetsstudenter bor i lägenheter spridda över hela staden motverkar att våra bostadsområden blir ännu mer segregerade än de är nu. Genom att flytta ut universitetsstudenterna ur miljonprogramsområdena blir mångfalden bland de boende sämre, och klyftorna i staden ännu större.

Här finns en uppbar risk för något jag ofta påtalar – att vårt totala fokus på att bygga snabbt för att lösa bostadsbristen gör att vi inte håller flera hållbarhetsperspektiv för ögonen samtidigt. Vi behöver bli en ännu mer blandad stad än idag – inte mindre!

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Tankar om prioriteringar, skatepark och gymnastik

I helgen rapporterade flera lokala nyhetsmedier att den planerade skateparken (eller ”aktivitetsparken” som den kallas) i Drottningparken kommer att bli dyrare än förväntat, och det måste skjutas till från annat håll. När programnämnd Samhällsbyggnad har sammanträde imorgon ska vi alltså fatta ett beslut om ytterligare 2,6 miljoner kronor till projektet. På samma möte kommer vi att diskutera behoven av ett Gymnastikens hus i Örebro, något som också togs upp i en debattartikel som företrädare för flera gymnastikföreningar fick publicerad på NA debatt. I den skriver författarna bland annat:

“I oktober 2013 lämnade föreningarna ÖGF/Kif, AGF, ÖAGC och Örebro Frisksportklubb, som representerar cirka 1 800 medlemmar, en skrivelse till Örebro kommun med önskemål om att få till ett Gymnastikens Hus i Örebro. Vi har träffat politiker från majoritet och opposition samt berörda tjänstemän. Hittills har väldigt lite hänt rent konkret.

Vi väntar på ett besked om en förstudie.“

Köerna till gymnastikföreningarna är långa och bristen på halltider är påtaglig. Men på nämnden kommer vi att få ta del av en fördjupad analys av lokalbehoven istället för en förstudie för ett nytt Gymnastikens Hus . I den analysen sägs bland annat att konsekvensen av att inte bygga ett Gymnastikens hus (eller vidta andra åtgärder för att se till att tillgången på lämpliga lokaler för gymnastiken blir bättre) är att gymnastiken i Örebro inte får möjlighet att utvecklas och att detta skulle kunna tolkas som en negativ konsekvens, inte minst utifrån ett barn- och genusperspektiv eftersom gymnastiken främst utövas av unga flickor. Analysen säger också att det visst finns tillräckligt med ledig halltid till de ca 1800 gymnasterna ( ca 73% tjejer) om de bara kunde tänka sig att träna mer på sena fredag- och lördagkvällar.

Majoriteten i nämnden verkar alltså ganska enkelt kunna fatta ett beslut om att skjuta till flera miljoner till en verksamhet (Skateparken), samtidigt som man undviker beslut om förstudie för att utreda utveckling av en annan (Gymnastikens Hus). Dessutom föreslås det att de extra pengarna till Skateparken tas ifrån andra angelägna satsningar, nämligen investeringar i mikroparker och lekmiljöer för barn i city.

Det skulle vara lätt för mig att agera med ryggmärgen och ställa upp pojkars och flickors intressen mot varandra här, men det skulle nog inte vara så konstruktivt. Lika lite som det skulle vara att ställa en typ av park mot en annan. Men det är bekymmersamt att det känns som att man resonerar väldigt olika här. Alla insatserna är ju viktiga för att Örebro ska utvecklas. Det är förstås viktigt att alla unga människor i Örebro har så bra förutsättningar som det är möjligt att växa i sina liv. Oavsett om intresset är skateboard, gymnastik eller något annat. Vi måste skapa riktigt bra förutsättningar för fysisk aktivitet och meningsfull fritid för alla barn och unga i Örebro.

Men vi måste förstås diskutera konsekvenserna av våra prioriteringar. Är det rimligt att tjejer som tränar gymnastik förutsätts göra det på sena fredag- och lördagkvällar bara för att det finns luft i hallbokningarna då? Hur kommer det sig att våra planerade projekt nästan alltid blir dyrare än det var tänkt från börjat? Pressar vi politiker fram lösningar onödigt snabbt? Varför fattar vi beslut om ofärdiga lösningar som sedan riskerar att förstöra förutsättningar för andra viktiga satsningar?

Vi har ett intressant möte i Programnämnd samhällsbyggnad framför oss. Jag får väldigt många olika tankar om hur vi prioriterar mellan tjejers och killars intressen, mellan lagidrott och individuell idrott men kanske framför allt om hur vi analyserar konsekvenserna av de beslut och prioriteringar vi gör. Och under tiden hoppas och väntar gymnasterna att vi politiker ska titta seriöst på deras behov.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Teknikfritid, ett alternativ till kulturskolan?

KomTekPris

Jag har varit på studiebesök hos Komtek, en fantastisk verksamhet som lite slarvigt brukar förklara sig vara som en kulturskola fast för teknik. Tidigare iår fick de Örebro kommuns jämställdhetspris för sitt arbete för att höja såväl tjejer som killars intresse för teknik.

Bakgrunden till att Komtek bildades var att höja framförallt tjejers intresse för teknik och locka fler att välja teknikprogrammet på gymnasiet. Jag är intresserad av att höra mer om deras jämställdhetsarbete och höra vad de har för erfarenheter som kanske kan användas i den vanliga undervisningen ute i klassrummen. Det är tydligt att personalen brottas i sitt arbete med att inte reproducera könsstereotyper och ge alla barn samma erbjudande av aktiviteter, samtidigt som det finns ett behov av att locka tjejerna. Teknik är ganska manligt kodat än idag och upplevs ofta som främmande för tjejer. Men det händer saker! Personalen berättar om projekt för att få fler tjejer att börja programmera, och hur viktiga unga kvinnliga förebilder varit. Komtek har nämligen ett stort antal ungdomar från gymnasiet och universitetet som håller i kvällskurser för yngre barn, och det är dessa som är de bästa förebilderna.

KomTek

Vi pratar en stund om just programmering i skolan. Borde det vara ett nytt ämne? Vad är egentligen syftet med de gamla slöjdämnena? Är ändå inte programmering mer användbart idag än träslöjd?Slutsatsen jag landar i är att programmering mycket väl kan vara en sådan sak som ska tas in i undervisningen tidigare. Men ett problem är just att det är så oerhört manligt kodat idag. Det finns en lång väg kvar för att göra programmeringsundervisning mer jämställd och intressant för alla barn oavsett kön. Att göra det till ett obligatoriskt ämne utan att ha ideer för hur undervisningen ska göras jämställd riskerar att bli som en idrottsundervisning med främst kontaktsport. Men det arbete som görs på Komtek och de erfarenheter som verksamheten skaffar sig kommer behövas i framtiden för hur vi skapar ett lika bemötande.

Att teknikundervisning kan användas för att främja pojkars läsande låter kanske extremt långsökt. Vi ser idag att läsförståelsen sjunker och särskilt killar drar ifrån åt det negativa hållet. På Komtek har de bedrivit ett spännande projekt i Nora som går ut på att skapa teknik som beskriv i litteratur. En läsglädje skapas genom att utgå från en skaparglädje. i sanningens namn behöver vi bättre verktyg för att få fler killlar att läsa. Det kommer bli nästa jämställdhetskamp.

Teknikfritid som ett alternativ till kulturskolan?
Idag får Komtek sitt uppdrag och sina pengar från skolan. Samtidigt hålls många kvällskurser och aktiviteter på bland annat stadsbiblioteket för att skapa en meningsfull fritid för många unga. Av naturliga skäl räcker inte resurserna till allt. Verksamheten måste prioritera mellan kurser för pedagoger, kvällskurser för barn (där över 150 barn står i kö) och att ha öppen verksamhet på fritidsgårdar och bibliotek, samt att arrangera sommarläger. Det är tydligt att verksamheten tar ett allt större ansvar för att svara upp mot de barn och unga som inte väljer exempelvis kulturskolan på sin fritid. Samtidigt är det då lite lustigt att  kulturnämnden inte är med och finansierar verksamheten och ökar tillgången till teknikfritid till fler barn och unga. Ansvarsfördelningen, att just Gymnasienämnden ska styra verksamheten är inte helt optimal. Helhetsförståelsen och behovet av att sätta mål och riktlinjer för att sporra verksamheten går förlorad då det inte upplevs vara ett kärnuppdrag för nämnden. Jag tror att vi i kommunen måste se över hur styrningen av Komtek ska se ut framöver och hur verksamheten ska finansieras.

KomTekVerktyg

Teknikfritid och makerspace även för vuxna?
Komtek är ett bra sätt att förklara ett Makerspace. Idag finns där 3D-skrivare, limpistoler och lödkolvar tillgängliga för barn och unga som vill skapa och utforska teknik. Tillsammans med personalen drömmer jag lite om att skapa något liknande även för vuxna. En central lokal som är välutrustad för att även vuxna barn ska kunna hitta tillbaka till sin nyfikenhet. Personalen berättar att de ofta får hålla tillbaka vuxna som följer med barnen på kvällskurser. Att ett av de största problemen är vuxna som tar över och gärna gör allt teknikpyssel själv, istället för att låta barnet greja. Det ger mig vatten på min kvarn.

För några veckor sedan hade jag ett liknande samtal med stadsbibliotekets chef om att framtidens bibliotek kanske ska erbjuda tillgång till verktyg och ett makerspace utöver böcker. Och det är något jag vill prata mer om.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Alsalamskolans framgångsfaktorer: Små klasser, IT-satsning och svenska i fokus

alsalam

Flera saker låg bakom att jag ville besöka Alsalam-skolan och Alrisalah stiftelsen, och jag ska inte sticka under stolen med att en sak som spelade in var en ilska över Sverigedemokraternas konspirationsteorier de framfört i nämnden tidigare denna månad där de kallar skolledningen för religiösa fundamentalister. Men främst var det för att följa upp mitt första besök som jag gjorde redan 2010. Jag var helt enkelt nyfiken på att höra om skolans utveckling och expansion sen dess.

Rektor Shahin och stiftelsens VD Hussein berättar stolt om sin skola. De framhäver sina framgångsfaktorer med små klasser med max 15 elever per klass och att de tagit in IT i klassrummet både i form av smartboards och paddor till personalen. De har kämpat med att minska lärarnas administration och hittat bra IT-verktyg. Jag får även intrycket av att Shahin som är rektor är väldigt noga med sitt pedagogiska ledarskap och att finnas till för personalen snarare än att knappa med budgeten på ett kontor.

Vi pratar en hel del om integration och utmaningen att stärka de elever som kommer till Sverige med kort eller ingen tid i skolan i hemlandet. Barn till föräldrar som är oskolade eller analfabeter. Det är tydligt att skolan är stolt över att elever på skolan klarar kunskapsproven bra och att flera gått vidare till väldigt krävande högskolestudier. Framgångsfaktorer som de lyfter fram är att de har bred språkkompetens bland anställda på skolan och kan samla nyanlända för halvdagar i modersmålsklasser, och sedan andra halvan i hemklasserna. De är noga med att poängtera att de har endast svenska lärare. De tar svenskundervisningen på allvar och anser det viktigt att eleverna, särskilt de som inte har svenska med hemifrån, får tydligt att svenska är det språk som gäller som regel i undervisningen.

Syftet med besöket var att få lärdomar om skolans undervisning och det pedagogiska arbetet. (Uppenbarligen är det något skolan gör rätt när så många elever växer så snabbt, trots rätt kassa förutsättningar.) Men det är nästan oundvikligt att inte komma in på det samtal som är så angeläget, särskilt i de västra delarna av staden och då främst Vivalla. Rekryteringen till ISIS är uppe på tapeten. Hussein delar sin frustration att de och muslimer i allmänhet sällan bjuds in till konferenser och liknande som berör bekämpande av extremism. Slutsatsen på dessa konferenser är ofta att det är det muslimska samhället som behöver kraftsamla, men ingen bidrar till att mobilisera och bjuda in.

Hussein och rektor Shahin berättar om hur skolan gjort målinriktat arbete efter att elever på högstadiet hörts prata positivt om ISIS. De hymlar inte med att det finns ett problem men är fast beslutna att som de säger, vända risker till chanser. De vet att det är hemifrån eleverna bär med sig dessa tankar och ideer. Genom att ha genomfört insatser i värdegrunds och demokratiundervisning skickade de hem eleverna för att undervisa och bilda sina föräldrar. Planen bygger på att barnen görs till aktörer för att även förändra sina föräldrar, som många gånger saknar bildning ifrån hemlandet.

Jag kanske inte håller med i alla delar, men den återkommande tanken för utbildningen på skolan är att barnen ska identifiera sig som svenskar. De vill att elever och föräldrar ska prata mer om det svenska samhället än de samhällen de lämnat. De vill skapa en känsla av stolthet och angelägenhet för det som pågår här i Sverige. Därav är de så nitiska med att alla lärare ska vara svenskfödda och att eleverna snabbt får lära sig att svenska är språket som är nyckeln till undervisningen och samhället.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna, Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather

Fler handledare kan skapa kvalitet i feriepraktiken

300 ungdomar färre kommer att erbjudas feriepraktik den kommande sommaren än 2014. För att stärka kvaliteten sägs det. Men jag tror att vi ska satsa på handledare istället, så att fler ungdomar kan erbjudas feriepraktik, som vi i Miljöpartiet presenterades i vårt budgetförslag i höstas.

Det är olyckligt att antalet platser till sommarens feriepraktik har minskat drastiskt jämför med antalet platser förra året. Från 2100 platser förra året kommer endast 1800 ungdomar erbjudas platser inför denna sommar.

Samtidigt förstår jag att kommunen är inne i ett viktigt kvalitetsarbete. För det är verkligen en björntjänst att skicka ut unga på låtsasarbete med dålig handledning. Ingen får ut något av att vara på sommarjobb med oklart innehåll där en endast sitter av tid och får betalt utan att utföra något. Trots att det kan framstå som modigt av kommunen att dra i bromsen och ta bort 300 platser för att kunna säkerställa kvaliteten så känns det inte som en vidare bra lösning.

Pengar till fler handledare
Inför beslut om budgetpengar i slutet av förra året påpekade vi i Miljöpartiet att det behövs mer pengar till feriepraktiken för att möjliggöra en satsning på handledare. I vårt förslag till budget för Örebro kommun fanns därför en satsning på 1,4 miljoner kronor för ändamålet. Vi tror det finns arbeten som behöver utföras och många unga som skulle behöva positiva erfarenheter av att få jobba en sommar. Genom att se till att ungdomarna får bra arbetsledning menar vi att både kvaliteten och meningsfullheten ökar på feriepraktiken. Både inom kommunen och hos aktörer i civilsamhället som tar emot sommarjobbare skulle särskilda pengar till handledartjänster under sommaren bidra till att fler unga får en arbetslivserfarenhet.

Jag ifrågasätter nödvändigheten i att skära ner antalet platser. Nej, det som saknas är en satsning för att öka kvaliteten. Att minska antalet platser för att nå ökad kvalitet är en väldigt konservativ hållning, som inte är långsiktigt försvarbar.

Att majoriteten är så ärliga kring att det handlar om att spara in pengar och effektivisera är förstås bra, men också oroväckande. Anders Hagström (KD) som är ordförande i Vuxenutbildnings- och Arbetsmarknadsnämnden är ganska tydlig i NA (Färre sommarjobb hos kommunen) att det är en fråga om ekonomi och att skära någonstans. Samtidigt vet vi att de kommunala feriepraktikplatserna är viktiga för en stor grupp unga som har svårt att hitta sommarjobb på egen hand. Egentligen bör det gå att ta pengar från kommunens sociala investeringsfond för så viktig verksamhet som förebygger framtida utanförskap.

Många intressen ska förenas när det gäller feriepraktiken, som att så många unga som möjligt ska få komma ut och få chans att tjäna egna pengar och ta steget att bli mer självständiga. Samtidigt har vi ett ansvar som kommun att ta ansvar för att unga inte utnyttjas eller uttråkas på arbetsplatserna och att de får bra erfarenheter av praktikplatser. Därför tycker jag att Örebro kommun borde satsa mer istället för mindre. Vi behöver fler handledare och möjligheter för fler unga människor att jobba i sommar.

/Niclas Persson, kommunalråd

I media om feriepraktiken:
P4 Örebro
Nerikes Allehanda

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather