Dags att vara riktigt bra

Jag tycker att det har varit en jobbig höst. Jag hoppades på ett genuint och välkomnande samtal om klimatet inför COP21 i Paris där allt fler människor skulle ta plats. Istället blev det ett förryckt samtal om att starta krig istället för att stoppa det. Om att stoppa flyktingar istället för att stoppa krig. Kantat av terror, bränder, mord och rädsla.

Jag kan inte påminna mig att jag någon gång under mitt liv sett så många dramatiska livesändningar om vardagliga saker som prognoser och statistikpresentationer. Jag kan heller inte påminna mig om att jag någon gång livet lagt så mycket tid på att följa innehållslösa spekulationer och gissningar från människor som kallas experter.

Ärlig talat, jag känner mig ganska deppig. På väg till kontoret nu på morgonen trampade jag igenom säsongens första snöslask i mörkret. Efter att ha gått igenom morgonens nyheter och krigsretorik. Det ryggskott jag burit på en dryg vecka har börjat släppa, men jag kan fortfarande inte knyta mina egna skor utan att stöna högt av smärta.

Men, nog nu. Det är nog så att det är dags att vara riktigt bra. Det är dags att sluta vänta på att någon annan ska vara det. Vi ska till Paris och det måste fattas en rad kloka beslut där. Så är det bara. Och jag är tacksam över att det är kloka Åsa Romson som leder den svenska delegationen på COP21. Jag tänker att det är väldigt bra att Miljöpartiet sitter i regeringen just nu. Ja, vi får stryk. I en ganska orimlig tid där rädda och vilsna opinionsbildare och politiker testar idéer som för bara några år sedan hade uppfattats som extremistiska så får vi ta många smällar och tjuvnyp. Som nytt regeringsparti måste vi lära oss massor av saker och göra det snabbt. Klart att det kostar. Men, jag är tacksam för all energi, kunskap och engagemang som läggs ned av alla de som jobbar hårt nu – i Regeringskansliet, i riksdagen och runt i om hela landet.

Jag tror jag måste ha tålamod. Kanske mer tålamod än jag någonsin behövt ha i arbetet. Men, jag har ju inte tid att vänta. Det är ju NU det måste hända. Allt fler människor har börjat prata om 2,5-3 graders global temperaturökning som rimligt. Jobb och tillväxt är fortfarande överordnat förutsättningarna att leva och att göra det på solidariska och rättvisa villkor i mångas ögon. Påhittade ekonomiska system som berikar några få prioriteras fortfarande högre än naturliga ekosystem som vi alla är en del av. Den vita medelålders mannen, dvs jag själv, sitter fortfarande på toppen. Det säljs bilar som aldrig förr i det här landet. Och kommuner startar nya flyglinjer för skattepengar på marknader där det inte är lönsamt att flyga. Vi skickar upp mer kol i atmosfären.

Det är mycket som måste ändras, och snabbt. Och paradoxalt nog är det kanske just därför vi måste ha tålamod nu. Jag ska ta ett djupt andetag och tänka efter. Göra vad jag kan för att formulera mig utifrån VILJA istället för MOTVILJA. Vi kan inte bygga ett samhälle där vi är solidariska mot natur, djur och människor genom att vara i ständig opposition. Alla kan inte bekämpa alla hela tiden. Vi är nog bättre när vi samlas och gör saker tillsammans. Som de tusen löparna (alla deras supporters) som just nu är på språng i etapper mellan Kiruna och Paris i Riksteaterns Run for your life. Sedan förra måndagen har jag en flik ständigt öppen för att följa deras stafett söderut. I stadig takt, i en gemensam rörelse är det på väg med ett viktigt budskap till COP21 i Paris. De är gamla och unga, snabba och långsamma, lika och olika. Framför allt är de något av de mest inspirerande jag drabbats av på länge.

Häromnatten sprang min chef, kommunalrådet Sara Richert en stäcka på nästan 60 kilometer i den rörelsen. Om en stund kommer hon in på kontoret. Då ska vi prata om några aktuella ärenden och några mer långsiktiga frågor. I eftermiddag ska vi gå på Örebromötet och träffa företagare och andra näringslivsfrämjare för att diskutera kommunens näringslivssstrategi och utveckling. I morse pratade Emil Jensen om mångfald och alla i P1 och Tankar för dagen. Det var peppigt att lyssna på Emils långa uppräkning av människor som behövs.

Vi behövs. Alla.

Så det är dags att vara väldigt bra. Slut på gnäll och tröttma. In med energi. Jag städar i mina sociala medier-flöden och andas. Om samhället ska bli riktigt bra så måste vi jobba för de bra idéer som det samhället ska bygga vidare på. De idéerna kommer inte av sig själva. Fler möten, fler samtal och fler olikheter behövs.

/Fredrik Welander, politisk sekreterare
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather