Kan vi bestämma oss för ett slut på den ojämställda idrotten?

Avslutade en lång, bra dag med ett samtal om villkoren för flickors idrottande i Örebro kommun, ordnat av ÖLIF och Sisu Idrottsutbildarna. Bakgrunden – något förenklad – är att flickor i mycket lägre utsträckning än pojkar deltar i organiserad föreningsidrott. Väldigt många tjejer slutar med föreningsidrotten i tonåren, ofta för att de inte orkar leva upp till de höga prestationskraven. Samtidigt visar undersökningen Liv&Hälsa Ung en väldigt negativ bild av flickors upplevda hälsa idag. Det är vanligare att flickor upplever stress, oro och orolig sömn, och 25 procent av flickorna i klass 9 uppger att de ofta känner sig nedstämda. Och slutligen, när man tittar på kommunens investeringar, föreningsstöd och marknadsföringspengar så hamnar den övervägande delen hos killdominerade idrotter.

De unga tjejer som var med i samtalet ikväll gav också sin bild av hur det var att träna aktivt i killdominerade idrotter. ”Vi får träna på Örnsro IP men killarna tränar här på Behrn Arena”, ”Vi får de sämsta träningstiderna”, ”Vi får ärva killarnas matchdräkter”, ”Styrelsen består bara av killar” osv…

Man får inte direkt någon ljus bild av tjejernas situation i idrottsrörelsen idag. Det här måste vi göra ännu mer åt! (Intressant iakttagelse var också att konstgräsplanen på Behrn Arena låg tom och öde kl 20 en vardagkväll…)

Idrott

Samtalet handlade både om goda exempel, vilka hinder flickor möter i sitt idrottande och vilka möjligheter vi såg i att förbättra deras villkor.

En av de viktigaste insikterna jag tog med mig från samtalet till min roll som politiker var att vi måste vara mycket tydligare med vart vi vill någonstans med förändringsarbetet. Inför kommunala idrottsinvesteringar så görs en behovsanalys, där man tittar på det upplevda behovet för en viss idrott idag. Det man INTE tittar på är vilken målbild vi har för jämställd idrott och vilka investeringar som istället skulle behöva göras för att ta oss dit. Om målet är en större andel idrottsaktiva tjejer med bättre psykisk och fysisk hälsa idag – ja då kanske det är andra typer av anläggningar vi borde investera i än de som efterfrågas av röststarka, fysiskt aktiva grupper idag. Vi pratar mycket om vilka olika idrotter som domineras av tjejer (volleyboll, gymnastik, ridning, simning, konståkning osv) men jag saknar analysen av den socioekonomiska bakgrundens betydelse och vad det innebär för satsningar på jämställd idrott.

Men allt är inte svart. Fotbollsklubben Sturehovs nya damlag är ju värt att jubla över som ett gott exempel! Ett lag helt utan prestationskrav, man deltar på så många (eller få) träningar man vill, och alla får spela match. De har fått ca 100 medlemmar på bara någon månad! Och jag upplever att insikterna om flickornas tuffare villkor sprider sig till allt fler aktörer. Men idrottsföreningarna måste börja ”walk the talk”, media måste bli mycket bättre på att synliggöra tjejernas idrottande, och vi politiker måste efterfråga bättre genusanalyser när vi fattar beslut.

Det är sådana här fakta som vi diskuterat ikväll som bl a gör att jag ifrågasätter varför den politiska majoriteten i kommunen ska bygga skatepark, investera i ännu mer konstgräs och göra förstudie för renovering av Trängens IP när man inte ens är beredd att göra en förstudie av ett Gymnastikens Hus. Och varför jag hävdar att Örebro kommun måste börja efterfråga statistik på hur de gemensamt ägda idrottsanläggningarna används. Hur fördelas halltiderna mellan olika idrottsföreningar? Konståkning relativt ishockeyn? Och hur fördelas egentligen plantiderna mellan tjejer och killar i en och samma fotbollsklubb? Och varför jag anser att kommunen borde ta ett helhetsgrepp och göra en genusanalys på alla former av stöd som ges till idrotten, för att se hur helheten egentligen ser ut.

Det är dags att vi höjer ribban för mer jämställd idrott nu. Vi kan bättre än så här år 2015.

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather