Låt dig inte luras att det är israeler mot palestinier i den här konflikten!

68615_10151167458130672_1746337171_n

Senare idag ska jag medverka i en debatt hos Sveriges Radio kring den manifestation som hölls i fredags i solidaritet med Palestinas befolkning. Särskilt mitt deltagande har ifrågasatts som att jag därmed legitimerar åsikter som förhärligar och försvarar terror.

Jag nekar inte till att det fanns människor som har helt andra perspektiv än mig. Några problematiska saker sades och det fanns en stor banderoll från kommunistiska partiet som jag varken skulle ha målat eller burit fram själv. Istället promenerade jag på min kant med en palestinsk flagga som jag själv smugglat ut tillsammans med MR-rapporter genom säkerhetskontrollen på Ben Gurion flygplatsen. Jag fick sedan tillfälle att i ett tal ge mina perspektiv på konflikten och ockupationen när vi anlände till Våghustorget.

Jag tycker att mitt tal nedan säger mer om min inställning i frågan än om folk gissar sig till vad jag möjligtvis tycker utifrån vilka andra som demonstrerade med mig. Jag har svårt att ta ansvar för vad andra gör och säger, men jag anser att jag håller rent mot de som förespråkar våld eller försvarar terror.

Jag välkomnar debatten i eftermiddag där jag hoppas få nyansera kritiken mot Israels ockupationspolitik, varför det inte är en dum ide att bojkott varor och varför det är viktigt att vi står på palestiniernas sida.

/Niclas Persson, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro kommun

—-

Tack till arrangörerna för inbjudan, och tack alla ni för att ni kommit hit idag för att visa solidaritet med Palestinas befolkning. En befolkning bestående av människor som du och jag som lever sina liv under ockupation. De föds under ockupation, de växer upp under ockupation, de blir kära och gifter sig under ockupation och tyvärr dör under ockupation. Det är människovärdet vi kämpar för här idag.

För några år sedan satt jag i ett litet rum i Jerusalems gamla stad. I rummet satt jag och lyssnade till en äldre man och en ung kvinna. Den äldre mannen satt i det här rummet för att han förlorat sin älskade dotter till konflikten. Den unga kvinnan satt där i rummet för att hon förlorat sin älskade man till konflikten.

Den unga kvinnan var amerikan och hade gift sig med en palestinsk man. Hon hade bytt tro och konverterat till Islam, de hade fått fantastiska barn tillsammans och så bosatt sin lilla familj utanför Ramallah på Västbanken. En dag stoppades hennes man av israeliska säkerhetsstyrkor vid en vägspärr. Han misstogs som en farlig terrorist, trots att han var obeväpnad och påväg hem till familjen en helt vanlig dag. Han dödades när han sträckte sig efter något papper i bilen och en hispig soldat sköt honom. Hans död var rätt så meningslös. Fruktansvärt meningslöst. Sådär meningslöst att det blir betydelsefullt. Det skvallrar om hur farlig rädsla är.

Den äldre mannen som också satt i det lilla rummet och gjorde den unga kvinnan sällskap, han var själv jude. Hans dotter som gjort militärtjänst hade dödats vid en självsmordsattack mot den militärförläggning där hon var stationerad. Jag minns hur mannens ögon tårades när han levde sig tillbaka till den där dagen han förlorade henne. Han berättade hur han hamnade i en djup sorg efter hennes död. Han berättade att han hamnade någonstans där det var riktigt mörkt och hemskt. Han hade vapen hemma. Han saknade henne enormt. Det var hans enda dotter.

Den här äldre mannen, med vapen hemma, som just förlorat sin dotter. Han ville hämnas. Han började planera i sitt huvud. Han visste flera ställen där palestinier jobbade. Han räknade ofta i sitt huvud hur många människor han skulle hinna döda innan någon kunde stoppa honom. Han räknade till att han skulle hinna släcka livet på åtminstone 3 kanske faktiskt 5 av dem som dödade hans dotter.

Men den här äldre mannen lät vapnen ligga. Innan han kunde göra något riktigt dumt kom han till insikt om hur meningslös hela den här konflikten var som pågick mellan israeler och palestinier. Han insåg att om han som förlorat sin dotter dödade fem palestinier som hämnd, skulle hämnden för dessa fem av hans oskyldiga offer bli 25 oskyldiga israeler. Om hämnden fortsätta växa skulle till slut inget annat än hat och våld fanns kvar.

Istället för att döda i sin dotters minne så satt han i ett rum med den muslimska kvinna som förlorat sin älskade make. De borde varit fiender, men de vägrade vara fiender i den konflikt som de hatade. De hade istället valt att tillsammans, genom en organisation kallad Parents circle, kämpa för fred och försoning. Detta gjorde de genom att besöka såväl palestinska som israeliska skolor för att prata om det meningslösa i konflikten.

Jag tänker ofta på detta möte. Jag tänker på modet att vägra vara fiender. På hur svårt det måste vara att vägra hatet som är så lätt. Att välja bort hämnden som är så nära. Men det ger mig alltid hopp.

Jag tänker på detta när konflikten kommer på tal, särskilt när människor säger saker som ”de båda sidorna”.  Jag får det aldrig att gå ihop. Vaddå de båda sidorna. Är det verkligen bara två sidor? Och vart ska vi räkna de som vägrar vara en del av konflikten? Vilken sida står de som vägrar vara fiender? Vart ska vi räkna de israeler som vill ha fred och vart ska vi räkna de palestinier som vill ha fred?

Kanske är jag dålig på matte men hur kan det bara vara två sidor? Det bör ju beroende på hur vi räknar vara åtminstone tre sidor, eller fyra.

Jag förstår att det är en förenkling av konflikten. Men det är ju helt fel när Israeler ställs mot Palestinier. För om vi ska förenkla och bara ha två sidor i konflikten tänker jag såhär: På den ena sidan står alla som vill att konflikten och hatet fortsätter. Där står de Israeler och de Palestinier som tror att det går att döda för att skapa frihet. Och på den andra sidan står alla de som vägrar vara fiender. De som förlorat nära och kära och som inte längre orkar hatet. De som nu vill få ett slut på konflikten som sliter isär deras samhällen.

Jag hoppas att inte heller du låter dig luras att det är palestinier mot israeler i den här konflikten.

 

735124_10151167459180672_23425825_n
Den mur Israel har uppfört är högre och längre än Berlinmuren. Med denna som verktyg har palestiniers rörlighet begränsats och fler illegala bosättningar kunnat byggas

Innan jag fortsätter vill jag få detta sagt. Inget med den här konflikten är enkelt. Det är flera generationer på båda sidor gränsen som upplevt våld och illdåd, som lärt sig att hata och frukta varandra. Det är ingen enkel sak att reda ut. Men mer våld kommer inte lösa konflikten eller skapa rättvisa.
Men en sak i det hela är däremot väldigt enkel. Israels ockupation av Palestina bryter mot folkrätten.

Enligt folkrätten enligt Genèvekonventionen är ockupation ett övergångsläge, ett tillfälligt limbo. Men ockupationen av Palestina är världens längsta ockupation och går nu in på sitt 67 år.
Folkrätten är, vilket kanske låter lite konstigt, en samling av krigets lagar. Ett försök att skapa ordning i omänskligt krigande och barbari.

Folkrätten förbjuder exempelvis länder att utföra folkmord och tvångsförflyttningar av människor för att kunna flytta in sin egen befolkning på ett område. Trots att internationell lag är tydlig så fortsätter Israel att expander och bygga ut sina bosättningar på palestinsk mark. Trots internationella överenskommelser som Osloavtalet fortsätter detta. De isolerar palestinierna på västbanken i syfte att omöjliggöra bildandet av en palestinsk stat.

Enligt folkrätten har dessutom Israel åtagande som ockupationsmakt gentemot befolkning som de ockuperar. Idag brister Israel i sitt åtagande och förvägrar det palestinska folket rättvisa. Israel fördelar vatten generöst till israeliska bosättningar men orättvist till palestinska flyktingläger. För israeler illegalt bosatta på västbanken gäller civila israeliska lagar medan palestinier lyder under israeliska krigslagar och ställs inför militärdomstolar. Människor är olika mycket värda. Det råder apartheid i ockuperade Palestina. Det är därför ockupationen måste upphöra.

—-

Kö vid apartheidmuren mellan Betlehem och Jerusalem
Kö vid apartheidmuren mellan Betlehem och Jerusalem. Tusentals människor köar som djur varje dag och är i händerna på Israeliska soldater som godtyckligt kan stänga övergången.

Det finns många i världen idag som avsvär sig sitt ansvar. De säger att de inte kan ta ställning och att de är neutrala. Att alla är lika skyldiga i konflikten och att alla är lika goda kålsupare.

Jag vill därför citera Desmond Tutu, fd ärkebiskop i Sydafrika under apartheidregimen där:

If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. If an elephant has its foot on the tail of a mouse and you say that you are neutral, the mouse will not appreciate your neutrality.

Om du ställer dig neutral när något orätt sker så ställer du dig till förtryckaren. Om en elefant står på musens svans så kommer inte musen uppskatta din neutralitet.

Det är inte oviktigt att prata om styrkeförhållanden när vi pratar om konflikten och ockupationen. Vi måste våga se elefanten i rummet som står med sin fot på musens svans. Och de som vägrar ta ställning mot ockupationen borde läsa mer bamse, Bamse säger ”Om en är stark måste en vara snäll”

Den senaste månadens våldsvåg på västbanken och i Jerusalem visar på detta. Det är alltid vanskligt med siffror som uppdateras när dagarna går, men sedan första oktober har sex israeler dödats, 46 palestinier enlig MR-organisationen Al-haq. Varav 10 är barn rapporterar DCI (Defense for Children International). Över 400 palestinier har fängslats utan domstolsprocess på obestämd tid och över 1000 palestinier har skadats.

Jag tar det igen: Sex israeler, 46 palestinier, varav 10 barn har dödats. 400 palestinier har fängslats och över 1000 skadats. Våldet vi ser är oproportioneligt fördelat. Det vi ser i siffrorna är att palestinierna som faller offer för den israeliska ockupationen.

Som svar på den senaste tidens terroristattacker och knivdåd har Jerusalems israeliska borgmästare uppmanat civila israelser att beväpna sig med skjutvapen. Det är avskyvärt att folkvalda eldar hatet och uppmanar till våld och hämnd.
Men det skvallrar också om maktförhållandena. Palestinska ungdomar beväpnar sig med stenar och knivar för att möta elitsoldater i en av världens starkaste arméer. Svaret på ungdomarnas våld är en uppmaning att civila ska skaffa skjutvapen och helst döda palestinska gärningsmän.

Det är en uppmaning, som om den kommit från den palestinska sidan (om tillgången på skjutvapen nu ens var lika god) skulle få många att höja ögonbrynen och anklaga den palestinska sidan för upptrappning och att elda våldet. Tyvärr har israeliska ledare gått komma undan med detta.

Avslutningsvis, till alla de som kämpar. De som tror på fred, de som tror på ett slut på ockupationen. Sluta aldrig kämpa!

Ni ska veta att ni har vänner i hela världen. Vi är många som står på den motsatta sidan till de som tror på att mer våld löser konflikten. Vi har vänner på den palestinska sidan och vi har vänner på den israeliska sidan.

De kämpar, precis som vi kämpar för ett slut på ockupationen!

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather