Låt oss börja med en flyktingamnesti

Det finns stora utmaningar med att klara ett stort mottagande av flyktingar. Det behövs ett ambitiöst politiskt projekt för att bygga om systemet och samhället för att välkomna fler hit. Det finns ett stort behov av att lägga energi och resurser på att inkludera fler människor i vårt samhälle. Därför vore det rimligaste att genomföra en flyktingamnesti just nu när mottagandet är som mest utmanande. Detta eftersom resurserna som krävs för att tvångsutvisa alla människor som idag lever som papperslösa i landet behövs till samhällsbygget och utbyggnad av välfärden, precis som de människor som idag lever utan papper behövs i samma politiska projekt. Att göra sig av med både människor och pengar hjälper inte till att bygga ut välfärden.

Moderaterna har lyckats hitta oppositionens taktpinne och har insett att de kan få igenom den borgerliga önskelistan om de snabbt svänger högerut i migrationspolitiken. Som fästa i ett gummiband måste då regeringen komma efter för att kunna kompromissa på mitten för att få en riksdagsmajoritet. Det är ingen slump att de borgerliga partierna är i full färd att lansera sina gamla vanliga förslag såsom sänkta lägsta löner som lösningen på hur landet ska klara av att ta emot människor. De nyttjar den uppkomna situationen för att opinionsbilda för vad de alltid stått för. Skillnaden är att regeringspartierna har fullt upp med att parera och förhålla sig till Moderaternas och Kristdemokraternas ständiga utspel och rörelse högerut mot Sverigedemokraterna så att de tappat förmågan att opinionsbilda för ett alternativ. Alternativet mot en mer restriktiv gränspolitik som i ilfart rör sig mot stängda gränser är just ett ambitiöst politiskt projekt med målet att bygga bostäder och bygga ut välfärden.

Det finns en ung generation väljare som väntat länge på sin chans att forma samhället. Det är en generation som växte upp under nittiotalets nedskärningsår och som endast sett den sortens politiker som administrerar nedskärningar. Efter socialdemokraterna på nittiotalet kom alliansregeringen som istället administrerade skattesänkningar och en nedmontering av välfärden som följd. Här står den unga generationen nu och väntar på politikernas svar på stora samhällsutmaningar som klimathotet och flyktingarnas kris. Många hoppas på att få se politiker som vågar tro på politik på riktigt, som har visioner och ideer. Den sortens politiker som fanns förr. Som skapade välfärdssamhället och som byggde en miljon bostäder för att det behövdes. Politiker som formade sin tid istället för att låta sin tid forma dem och politiken de förde.

Sannolikt finns det idag inget riksdagsstöd för att ta bort utgiftstaket som möjliggör stora satsningar på att bygga ut välfärden och skapa fler bostäder. Utgiftstaket är den övre begränsning för statens totala utgifter (oavsett hur de finansieras) som i varje budget sätts för de närmsta 3 åren. Dagens gällande utgiftstak är satt utan åtanke på att ett behov av snabba och stora investeringar kan krävas i välfärden för att öka kapaciteten i flyktingmottagandet. Men om regeringen förde fram en sådan ide om att bryta utgiftstaket och därmed skickade signalen, att det finns idéer och lösningar för att vidga välfärden och klara mottagandet, skapas exakt den sorts opinionsbildning som landet behöver nu.

Risken med att regeringen tystnar i självcensur och istället administrerar borgerlig politik i rädsla att tappa regeringsmakten är att det inte kommer bli bättre med tiden av sig självt. Vid valet 2018 kommer det vara för sent att vända på den väg som landet slagit in på. Sannolikt kommer gränspolitiken att skruvas till och retoriken hårdna allt mer. Centerpartiet och Vänsterpartiet kommer inte ensamma klara av att hålla emot när samtliga övriga partier i svensk politik i retorik eller praktik skruvar åt gränspolitiken. Med andra ord är det denna mandatperiod, med ett svårt parlamentariskt läge, när landet är i en svår utmaning, som de närmsta årtionden i svensk politik kommer att avgöras. Det tuffa parlamentariska läget, som även nu efter ett år fortfarande framstår som låst med fascistiska Sverigedemokraterna som vågmästare, gör att det är svårt att åstadkomma någon som helst handlingskraftig politik. Frågan är snarare vem som ska styra riksdagen och landet efter 2018, och om en handlingskraftig majoritetsregering kan skapas.

Med andra ord har valrörelsen 2018 har börjat. Och regeringen har hittills inte lyckats särskilt bra att tydligt föra fram skillnader mellan partierna och vilken politik som den söker stöd för att driva. Regeringen behöver opinionsbilda för ett rimligt och ambitiöst alternativ till en alliansregering (som styr med eller utan Sverigedemokraterna). Regeringen håller istället på att bryta helt med den unga progressiva generationen som står och väntar på ett nytt politiskt projekt. Risken är att de unga tappar förtroendet till politikerna, som just nu inte framstår som att de själva tror på att det är möjligt att forma samhället och framtiden med opinionsbildning och politik. De unga riskerar att få vatten på sin kvarn att politiker och partierna snarare formar sin politik utifrån opinionsundersökningar och rädsla än utifrån värderingar och vilka behov landet verkligen har. De behöver motbevisas så att en hel generation inte desillusioneras kring vad politik är och kan åstadkomma för förändring.

Sverige har otroligt goda möjligheter att ta emot och inkludera fler människor i samhället. Det är en fråga om fördelning av ansvar och kostnader. Med ambitiös politik kan vi säkerställa att ansvaret och kostnaderna fördelas solidariskt. Genom politiska beslut kan vi rikta vår energi på att öka kapaciteten och bygga ut välfärden.

Ett första steg bör vara att omfördela resurser från tvångsutvisningar till det nya samhällsbygget. Genom en flyktingamnesti kan människor och pengar komma till arbete i att bygga ut välfärden.

Niclas Persson, Kommunalråd i Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather