Nya svenskar, politiken och viljan att komma vidare

Nästan det roligaste med att jobba som kommunalråd är alla nya människor jag får träffa, och alla dörrar som öppnar sig varje dag till kunskaper och insikter jag inte hade tidigare. För ett tag sedan hade jag förmånen att få träffa det här trevliga gänget som läser svenska för invandrare (SFI) på Nikolaiskolan i Örebro. Jag följde med Faisa Maxamed på hennes jobb som samhällsinformatör en eftermiddag. Hon arbetar med att ge SFI-elever samhällsinformation på både somaliska och arabiska.

SFI Samhällsinfo

 

Jag hade tänkt att mest sitta med och lyssna, men Faisa tyckte att de skulle passa på att ställa frågor nu när de ändå hade en politiker närvarande i klassrummet. Och de var inte särskilt svårövertalade, så det blev ett långt och spännande samtal om högt och lågt – från politiskt engagemang till språkinlärning, dagishämtningar och den hopplösa bostadsbristen.

Den tydligaste känslan jag fick med mig från mötet var deras positiva inställning och vilja att komma vidare, blandat med en rejäl dos frustration över hur saker funkar – eller inte funkar – i samhället de försöker bli en del av.  Det var en viktig eftermiddag för mig som politiker. Idag har vi i kommunstyrelsen haft budgetberedning inför arbetet med nästa års budget. Och en av de utmaningar som tjänstemännen pekade på var just det ökande flyktingmottagandet de närmaste åren. Det är en självklarhet att vi ska hjälpa människor som flyr från våld och kaos, och dela med oss av den trygghet och välfärd som vi tar så för given. Men vi måste bli ännu bättre på att öppna upp vårt samhälle och oss själva för alla nya svenskar. Fram till 2020 uppskattar kommunen att behovet att SFI-undervisning kommer öka med 73%. Och det dummaste vi kan göra är att snåla in på resurserna till språkundervisningen, en av de främsta nycklarna till ett nytt liv i ett nytt land.

Men samtidigt som jag idag hörde tjänstemännen tala om att öka genomströmningshastigheten på SFI-utbildningen (för att få igenom fler människor på kortare tid) så berättade eleverna samstämmigt för mig om hur de önskar att utbildningen skulle gå lite långsammare. De känner inte att de hinner tillgodogöra sig språket ordentligt, det höga tempot ger inte utrymme för reflektion och repetition. Många av dem åker t ex direkt från SFI till förskolan för att hämta sina barn, och har inte tid eller ork att läsa mer på kvällarna. De berättade att vissa elever går igenom svenska D utan att känna sig säkra på att prata svenska, och då förväntas de egentligen klara av att fortsätta till Komvux. Jag frågar mig om det är klokt på lång sikt att pressa ut ännu mer ”effektivitet” ur utbildningen på det sättet?

Bland det allra viktigaste vi talade om var politiskt engagemang. Det var uppenbart att flera av eleverna hade ett stort samhällsengagemang med sig sedan tidigare. Vi pratade om hur ett engagemang i ett politiskt parti kan vara en fantastisk väg för att integreras i ett nytt samhälle. Man lär sig att förstå hur staten och kommunen fungerar, man får prata mer svenska, får ett nytt socialt kontaktnät, och väldigt ofta en känsla av en meningsfull fritid. ”Men de politiska partierna är ju aldrig här” säger en elev till mig. ”Hur ska vi veta vilka de är och vilken politik de står för?” Viktig poäng. Vi behöver bli mycket bättre på att öka kontaktytorna mellan nya svenskar och de politiska partierna. Berätta och bjuda in, och öppna dörrarna på vid gavel för nya svenskar att få inflytande i politiken, och möjligheter att snabbare slå rot. Det skulle också göra politiken bättre!

/Sara Richert, kommunalråd
Miljöpartiet de gröna i Örebro

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather