Statistiken hjälper oss inte ett skit att minska barngrupperna

Idag i Örebro kommun snittar vi gruppstorleken i hela förskolan i ett enda jämförelsetal utan hänsyn till ålder. Vi kan då konstatera att barngruppen i Örebros förskolor är 17.1 barn/grupp. Den statistiken hjälper oss alltså inte ett skit att förstå hur det verkligen ser ut. För de som är bekant med verksamheterna vet att grupper med äldre barn är långt fler och att grupper med yngre barn är färre. Däremot, skulle vi ta fram jämförelsetal och statistik utifrån olika åldersgrupper skulle vi få bättre förståelse och kan ta bättre beslut. Främst blir vi bättre på att ställa rätt kontrollfrågor.

I förra veckan gick Utbildningsminister Gustav Fridolin ut med att regeringen vill ta fram nya riktlinjer som ska vägleda kommunerna att avgöra hur stora barngrupperna ska vara i förskolan. Ett par kritiska röster höjdes, någon pekade på att de förra rekommendationerna inte följdes (som att det är ett vettigt argument emot), och någon annan ropade förmynderi av kommunerna. Tanken med riktlinjerna är att dessa inte ska vara huggna i sten, utan vara just rekommendationer. Det finns massa olika perspektiv att väga in när barngruppernas storlek ska avgöras. Men kommunerna måste göra sin hemläxa och skapa egna verktyg för att lyckas minska grupperna. Problemet idag är att det främst är ekonomi som hänsyn tas till och som får avgöra hur stor gruppen ska vara.

Örebro och andra kommuner behöver sätt att skapa en dialog med förskolechefer kring vad som är rimlig storlek på barngrupperna. Tyvärr pressas dessa chefer idag av budgetkrav och utökar därför ofta gruppernas storlek för att få ekonomi i verksamheten, vilket ibland går på tvärs med barnens behov. Om kommunen lyssnar in riktlinjer från skolverket och regeringen för att sedan ta fram ett eget arbetssätt, då kan en bra dialog skapas. Vi vill ju att förskolecheferna ska ha flexibilitet och möjlighet att utöka barngrupper när det funkar, men samtidigt ha en kontrollmekanism där vi börjar ställa rätt frågor för att se till så ekonomi och effektivisering inte är huvudskälet för att fylla barngrupperna med fler barn. För det är ofta då som barnens behov kommer i andra rummet.

Jag skulle vilja se en modell där vi i Örebro har lokala riktlinjer med streckade linjer för barngruppernas storlek. Det ska finnas gränser för hur stora barngrupper ska vara, men med möjligt att gå över gränsen och utöka gruppen om förskolechefen kan visa på att det finns positiva effekter. Det viktiga är att verksamheten klarar sitt pedagogiska uppdrag. Kanske är det positivt i en relativt stor barngrupp om ett syskon får komma till, kanske klarar verksamheten några barn till eftersom pedagogerna har hittat ett bra arbetssätt, eller så är det kanske många 15-timmarsbarn. Inget ska vara omöjligt även om vi sätter gränser, men ingen förskolechef ska behöva välja budget framför barns behov. Det är vår plikt som politiker att erbjuda rätt verktyg och stötta förskolorna i sitt arbete.

Tanken är inte att sätta maxtak. Att skapa ett omöjligt system. Att tro att systemet vet bättre än de som jobbar i verksamheten. Tanken är att ha ett system som främjar ett samtal om hur vi tar hänsyn till barnens behov, hur vi främjar god pedagogik och säkerställer att beslut tas av rätt anledning. Där ekonomi inte är skäl nog att åsidosätta barns behov.

Jag saknar det där samtalet.

Men vi måste börja med att mäta rätt saker, så att vi inte lurar oss att vi vet hur det är ute på förskolorna.

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather