Tågkaos = När knytblusen byts mot pyjamas och skägget fastnar i brevlådan

Tågkaos. Mycket har skrivits i frågan. Många analyser som gjorts. Jag tänker att jag ändå måste skriva ett par ord om hur det som i media beskrivs som ”kaos” påverkar mig som enskild resenär när tågen inte fungerar.

Jag reser fyra dagar i veckan mellan Läggesta och Örebro. En sträcka som enkel väg tar 1 timme och 20 minuter. Ganska lång tid men jag trivs på tåget. Jag har en egen plats där jag sitter varje dag (ve och fasa om någon tagit den). Jag sitter där i godan ro och jobbar i datorn, pratar i mobilen och tittar ut ibland och förundras av landskapet utanför. Jag gillar tåg helt enkelt, har inga problem med att åka långt för att komma till jobbet. Där andra tycker synd om mig brukar jag le lite och tänka hur lyckligt lottad jag är som får sitta där och filosofera.

Men, det finns ett men!

Som vi alla vet fungerar inte tågtrafiken i Sverige som den ska. Tågen är sena, blir urspårade, det blir singalfel, lövhalka, värmekurvor (eller heter det också halka?), obehöriga på spåret, inställda tåg och så vidare.

Jag brukar vara ganska lugn och tänka att allt ordnar sig och att en inte kan bli så stressad för att par minuter hit och dit men problemet nu är bara att det inte längre små problem vi talar om. Tåg som inte kommer, ställs in och ska ersättas med buss som ingen vet när den ska komma. Eller som min dag idag.

Så här var min planering inför idag måndag den 13 april 2015:

Jag bokade en resa från Gnesta till Örebro eftersom mina vanliga tåg mellan Läggesta och Örebro var ersatta med buss (och jag dessutom inte kunde ta mig till bussen på grund av att jag inte hade någon bil). Den ökade kostnaden för mig blev nästan 500 kr. Jag börjar åka tillsammans med min man mot Gnesta. Kommer halvvägs då jag får ständiga sms om signalfel på sträckan och då kollar jag upp just mitt tåg. Inställt. Jag ber min man stanna bilen. Jag måste tänka. Jag kollar i min app när nästa tåg kommer. Jag skulle bli 3 timmar sen till jobbet. Nej, jag måste nog åka hem och jobba istället. Åker hem. Känner mig ganska uppgiven och ledsen, jag som planerat allt så bra. Sätter mig och jobbar och följer samtidigt SJ:s sida för att se hur det går med alla tåg. Fortsatt kaos. Ser plötsligt att mitt tåg avgår från Gnesta men cirka en timme sent. Tåget som för ett tag sedan var inställt.

Sitter hemma och jobbar nu. Jag har ett jobb där det går att göra det men känslan av att sitta här med skägget i brevlådan och ha bytt knytblusen mot pyjamas lämnar en fadd smak i munnen (inte bara på grund av alla pepparkakor jag tröståt när jag kom hem).
Maktlösheten och känslan av att vad du än gör blir det fel.

Vad ska vi göra åt detta? Hur ska svenska folket kunna ta sig till sina jobb utan att ständigt behövs parera, dubbel- och trippelplanera varenda resa för att vara på den säkra sidan?
Jag kanske inte är kvinnan att komma med nya innovativa lösningar så här hux-flux men jag vill skicka med mina känslor i debatten om tågkaoset. När gör vi en haveriutredning om tågen som pekar på vilka lösningar som ska göras och sen att alla partier bara köper utredningens svar?

Vi kan inte ha folk som sitter som jag fast i att inte kunna ta sig dit vi är på väg.
Det pratas mycket om olika jobblinjer men om vi ska kunna ta oss till jobbet, eller till mormor på besök eller resa ut till världen måste vi  fixa tågkaoset. Vi måste få veta att ett tåg kommer att anlända dit det var tänkt.

Allt annat känns barockt.

Kukkamariia Valtola Sjöberg
Pyjamasklädd politisk sekreterare

Namnlös1

facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather